Annons
X
Annons
X

Tystnadsplikten får aldrig naggas i kanten

Tystnadsplikten,stadgad i lag, är uttryck för yttersta respekt för en människa. Den måste gälla i båda riktningarna. Det är häpnadsväckande att kyrkliga instanser inte i första hand reagerar instinktivt till försvar av tystnadsplikten utan oreflekterat ställer upp på de spelregler som uppställts av SVT:s program Uppdrag ganskning. Det skriver Anders Piltz, biskopsvikarie i Stockholms katolska stift.

Foto: TOMAS ONEBORG

BRÄNNPUNKT | SVENSKA KYRKAN

Som bekant finns inga så upphöjda ändamål att kriminella metoder helgar medlen att nå dem.
Anders Piltz

SVT:s Uppdrag granskning med dess fejkade själavårdssamtal var ingen journalistisk pionjärinsats. Sedan sextiotalet finns många rapporter i medierna om vad präster har sagt som svar på uppdiktade livshistorier om sexuell läggning. Själva upplägget avslöjar poängen: själasörjaren är à priori misstänkt, åtalad och dömd.

Bekymret med denna metod ligger i öppen dag: den orubbliga övertygelsen kan inte längre upprätthållas att det i övervakningssamhället fortfarande finns åtminstone ett absolut fredat rum, nämligen kyrkan. Hur vet jag att det som sägs i biktstolen inte kommer att publiceras på Facebook eller blir ett inslag i den fria statliga televisionen?

Annons
X

Nej, det är inte möjligt att bota en läggning, och redan valet av verb är olyckligt och en kvalificerad förolämpning: en läggning är inte en sjukdom. Var och en föds med en unik mix av läggningar, som man måste förhålla sig till under loppet av sitt liv. Man väljer inte läggning, men man väljer hur man förhåller sig till den. Alla, heterosexuella, homosexuella, asexuella och alla andra med andra varianter av emotionell och sexuell profil måste ta ansvar för hur de hanterar sitt driftsliv. Genom hela livet växer och mognar vi, förhoppningsvis till mer osjälviska och kärleksfulla människor. Ingen människa får dessutom klassificeras efter sexuell läggning, som om denna vore det mest utmärkande särmärket som borde stå på gravstenen. Vi är alla på väg. Själavård låter oss gå vidare på den vägen med förnyat mod.

Det måste vara tillåtet och möjligt att uppsöka en präst eller annan själasörjare för att diskutera hur man vill gestalta sitt liv med hjälp av den kristna trons kraft, inspiration och det som terapin inte kan ge, syndernas förlåtelse. Det ankommer inte på prästen att ge konfidenten bakläxa på vederbörandes egen beskrivning av sin situation, sina problem och frågor.

När jag som själasörjare tar emot någon för samtal eller bikt vill jag heller inte först kontrollera och avfärda eventualiteten att jag utsätts för listiga kuggfrågor. Jag vill utgå från att samtalet kan föras i fullkomligt förtroende och tillit. Skulle någon framställa sin sexuella eller emotionella läggning (av vilket slag den vara må) som ett bekymmer, då ifrågasätter jag inte denna självbeskrivning, än mindre utgår jag från att min samtalspartner är utsänd av SVT för att checka att jag som präst i själavård kommer med rätta svar enligt för ögonblicket gällande koder.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Svenska kyrkan har självklar rätt att fatta beslut i policyfrågor och ge riktlinjer för själavård. Detta ifrågasätts inte. Men man måste kraftfullt reagera mot att officiella talespersoner för Svenska kyrkan, som berömmer sig av vida tolkningsramar, låga trösklar och höga tak, omedelbart slår till med full kraft mot en präst som lämnat pastorala råd efter bästa förstånd och samvete och efter en bedömning av den hjälpsökandes egen beskrivning av sina bekymmer.  

    Det är häpnadsväckande att kyrkliga instanser inte i första hand reagerar instinktivt till försvar av tystnadsplikten och sekretessen i själavården utan oreflekterat går in på de spelregler som uppställts av SVT och gör avbön för vad en präst sagt i förtroende, under absolut tystnadsplikt, som om han begått ett tjänstefel.

    **Tystnadsplikten, **stadgad i lag, är uttryck för yttersta respekt för en människa. Den måste gälla i båda riktningarna. Om jag som präst är beredd att offra livet för att inte avslöja något jag hört i bikt, då räknar jag också med diskretion från den andra partens sida. Minst av allt väntar jag att det som viskats i förtroende skall ropas ut från taken.

    Jag är katolsk präst, med bikt och förtroliga samtal som daglig syssla. Skulle jag medvetet avslöja en kunskap jag fått av en människa som kommit till mig för att få absolution, då blir jag omedelbart avstängd och kan i graverande fall permanent fråntas rätten att utöva prästämbetet. En moralisk plikt till diskretion gäller också dem som söker sig till själavården. Den som spelar in en bikt blir exkommunicerad, enligt min kyrkas regler, uppställda 1988.

    Vänder man sig till en själavårdare finns förstås alltid risken för ringa förståelse eller dåliga råd. Motsatsen är vanligen fallet, tack och lov. Den rådfrågande måste dessutom alltid själv bedöma de givna råden och ta ansvar för sitt handlingssätt, vad än en präst har sagt.

    **Men riskerna med att **nagga tystnadsplikten i kanten är oöverskådliga. När förtroendet är brutet är olyckan skedd och svår att reparera. Det vore ett grovt brott mot samhällsandan om man avskaffade kyrkan som den sista fristaden för enskilda samtal, som under inga omständigheter förs vidare.

    Som bekant finns inga så upphöjda ändamål att kriminella metoder helgar medlen att nå dem.

    ANDERS PILTZ

    biskopsvikarie, Stockholms katolska stift

    Annons
    Annons
    X
    Foto: TOMAS ONEBORG Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X