Annons
X
Annons
X

Tystnaden

19 september är
det dags. Inför valet tecknar
Mustafa Can
bilden av det
politiska Sverige
i en serie artiklar. Han börjar med att resa längs tunnelbanans röda linje för att söka svar på gåtan varför svensken är så
rädd att berätta
vad han röstar på – när allt annat privat blivit offentligt.

19 september är det dags. Inför valet tecknar Mustafa Can bilden av det politiska Sverige i en serie artiklar. Han börjar med att resa längs tunnelbanans röda linje.
19 september är det dags. Inför valet tecknar Mustafa Can bilden av det politiska Sverige i en serie artiklar. Han börjar med att resa längs tunnelbanans röda linje. Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

DEL 1

Hon fimpar cigaretten mot balkongräcket och tittar på mig som om jag föreslagit att vi ska gå hem till mig och binda varandra:

–Vad jag röstar på?

–Ja, vilket parti?

Annons
X

–Det kan jag väl inte tala om för dig, fnyser hon.

–Varför inte?

–Herregud…

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hon suckar, tar ett steg fram och trycker sedan pekfingret mot min bröstkorg.

    –Du, det skulle krävas en mental ansträngning över min förmåga att förklara hur jävla fräck du är.

    –Jag undrar bara vad du ska rösta på.

    –Det har ingen med att göra.

    Jag träffade den medelålders kvinnan på en inflyttningsfest i början av maj. Innan hon surnade till hade hon ändå hunnit berätta om sin klassresa, sina två barn, den uppslitande skilsmässan, ensamheten, krogkvällarna och om den nya kärleken, han som kan knulla i timmar – utan rökpaus.

    Till skillnad från i mitt födelseland, turkiska Kurdistan, är politik i Sverige inte en fråga om liv och död. Kvinnan på festen tillhör ett samhälle där medborgarna är politiska huvudaktörer, istället för dess offer. Så vad riskerade hon, som anförtrott mig sitt livsöde, genom att svara på frågan? Varför är svenskar så rädda för att säga vilket parti de röstar på?

    Jag och fotografen Magnus Hjalmarson Neideman åker längs tunnelbanans röda linje, även kallad klasslinjen, i hopp om att finna svaret. Resan från Hallunda till Karlaplan är en rutt från invandrarnas arkitektoniska brandgator, över småstadsidyller, till paradvåningar med kvadratmeterpriser på 100000 kronor.

    Yama Nabizada, 24, tycker om uttrycket ”politik är det möjligas konst”. I hans födelseland Afghanistan är politik det omöjligas konst. Den går inte ut på att förändra samhället, bara befästa ordningarna. Den saknar tvivel och förkastar osäkerhet. I Sverige däremot är politik drömmen om något gott.

    –Lägger du din röst på fel parti i Afghanistan, röstar du kanske för din egen död.

    Yama ler lakoniskt, tummar på snusdosan och balanserar på stolen. Vi sitter i uppehållsrummet på hans bilverkstad några hundra meter nedanför Hallundas limegröna tunnelbanestation. Väggen bakom honom pryds av en tavla med motiv från en rävjakt. En svensk flagga i form av en sidenhandduk dinglar från en hylla som är överlastad med grillkol och luftfilter. Han stoppar in en portionssnus, stänger av ljudet på tv:n som sänder från Barcelonas formel 1-lopp, och säger att svensken om någon borde vara öppen med vad han röstar på. Som 14-åring kom Yama till Sverige år 2000 tillsammans med sin pappa. Mamman och de övriga sex syskonen slöt upp två år senare. Han säger sig knappt ha några minnen från Mazar-e Sharif i norra Afghanistan, där svenska soldater är stationerade. Man levde som alla andra tills talibanerna kom till makten, begränsade livet och avrättade alla som inte ville begränsas.

    –Har man levt i ett land som Afghanistan spelar det ingen roll om någon på gatan i Stockholm, en tidning eller en kund frågar, för vad riskerar jag när jag säger att min röst utan tvekan går till moderaterna?

    Tänk om kunden är en övertygad marxist och väljer en annan verkstad?

    –Då får han fortsätta leva i en mycket liten, ensam värld.

    Yamas mobil ringer oavbrutet, han varvar mellan svenska, ryska och Afghanistans huvudspråk dari. Han avbryter sig ofta mitt i en mening, rusar ner till servicehallen, inspekterar bilar, förhandlar priser och återvänder till uppehållsrummet med samma fras: det är mycket hela tiden för en affärsman. Stolt visar han oss planerna på en ny, större verkstad med tre delägare: 1500 kvadratmeter med all tänkbar bilservice och sena öppettider året runt. Och det ryska projektet, som snart ska bli av: att till ett billigt pris tillverka oljeavskiljare och sälja med god förtjänst i Sverige.

    –Jag var i Afghanistan förra året. Där spelar det ingen roll om du röstar – inget händer ändå. Människorna lever i ett krigstillstånd. I ett så enformigt liv utan framtidshopp att de inte har någonting att berätta. Men här, nu… ni hör att jag hela tiden har saker att berätta för er.

    Den politiska öppenheten är hans offentliga intyg om att han tar ansvar för vilket samhälle han vill leva i. Det är att skapa ett förtroende hos människorna i landet, där han inte är född, ge dem en föreställning om vem han är: en hårt arbetande man som litar mer på företagen än på den sega välfärdsstaten. Det är också en markering att han inte lever ett liv i marginalen, där medborgarna vänt ryggen åt de idéer som formar vardagen.

    –Jag är inte den stackars invandraren som lever på socialen, som saknar drömmar och som tycker att samhället är fientligt. Regeringen eller det svenska folket valde inte oss, vi valde Sverige. I det kontraktet har vi en plikt att rösta – det handlar om moral.

    Mellan två hyreshus med avvisande fasader, knappt tvåhundra meter från Yama Nabizadas bilverkstad, har den 62-åriga Ann-Louise Quick sin frisersalong. Innan vi stiger in för att höra henne förklara varför det är så jättekänsligt att fråga kunder eller vänner vilka partier de röstar på, bekantar vi oss med området.

    Visst är arkitektur politik. Jag, som växte upp i miljonprogrammet i Skövde, drabbas av andnöd inför denna groteska resultat av ett riksdagsbeslut från 1965. På tio år skulle en miljon bostäder byggas för att minska trångboddheten och förbättra bostadsstandarden. Alla dessa geometriskt armerade standardpaket med gångtunnlar, gångbroar, loftgångar och stora parkeringstomter. Tack för tvättstugan, förrådet och piskplatsen, tack för att medborgarna fick nära till skolor och annan samhällsservice. Men ack så rationellt, nyttobetonat, billigt.

    Inget mänskligt trädde fram ur det endimensionella synfält där vi betraktade varandra år efter år – jag och miljonprogrammet. Området hade bara en infart och en utfart. Var utspelade sig livet i detta folkhemslandskap med sina myskvällar i höghusfyran? Med var sak på sin plats. Med Hyland, Hajk och ett avsakraliserat privatliv efter fabrikstimmarna. Inte förstod jag då att stadsplanemodernisterna hade ödelagt en värld av sekelgamla sammanhang. För att istället skapa en ny där – med Gunnar Ekelöfs ord – arkitekterna gjort molnen fyrkantiga och där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.

    Hallunda Dam- och herrfrisering är ännu en antydan om hur gott man tänkte, men så fel det blev. Den gamla trädbaracken var ett dammsugarrum, som hörde ihop med tvättstugan. På den tiden var det vanligt med tjocka rya- och heltäckningsmattor, men hur många orkar kånka på så stora pjäser?

    Ann-Louise har haft sin salong i 23 år, men bott i Hallunda sedan 1975. Hennes dotter och barnbarn bor i närheten, fast i en villa. Många av hennes kunder har haft sitt hem eller jobbat i området, de kommer fortfarande hit för att få håret fixat. Ann-Louise ville inte tala med oss medan hennes kunder är i lokalen. Visst kan man skvallra om mycket i en frisersalong, men politik? Oj oj oj, tänk om någon hon tycker bra om röstar på ett parti vars politik inte stämmer överens med hennes värderingar.

    Hot, säger Ann-Louise, risken är att hon skulle uppfatta den personens politiska ställningstagande som ett hot mot sig. Om hon röstar på fel parti, betraktas hon kanske som en inte helt rätt människa.

    –Jag kan prata maktmissbruk och politiska skandaler med mina kunder, men när de väl sitter i min stol får absolut ingenting hetsa upp dem.

    Men i ditt privatliv då?

    –Det är lika känsligt att diskutera med vänner. Inte ens mina föräldrar har frågat vad jag röstar på. Jag vill inte misstänkas för att försöka omvända någon genom att avslöja mitt partival.

    Sju stationer bort, i Sätra, jagar molnen varandra över det rektangulära torget. Utanför entrén till det som en gång var Stockholms första inomhuscentrum står en äldre man med händerna bakom ryggen och betraktar några byggnadsarbetare som bryter upp marken för att lägga nya stenar. Runt hörnet, på bottenvåningen i ett flerbostadshus, syr Birgit Sjöberg, 67, på en gardin i sin syateljé och utvecklar en tanke som Ann-Louise hade uttryckt: två sanningar präntades in allra hårdast i dem som gick i skolan på 1950- och 60-talen: röstar man inte förtjänar man knappast sitt medborgarskap. Och man ska inte tala om vilket parti det blev. Valhemligheten var en medborgerlig rättighet som alla accepterade, en inofficiell lag, säger Birgit, som tänker rösta på moderaterna.

    –Och svensken ifrågasätter gärna inte lagen, deklarerar hon. Men jag har inga problem med det.

    Alla vi träffar ska mer eller mindre komma att hänvisa till nationalkaraktären som en möjlig förklaring: Vi svenskar är dygdkänsliga lutheraner som släpar på vårt ok och uppfattar oss som ärliga och uppriktiga. Vi tror att vi är fria, men vår tilltro till auktoriteter och vår plikttrogenhet gränsar till dumhet. Bland jämlikar är vi öppenhjärtiga bara för att kunna bekräfta varandra. Vi vill ha det trevligt och föredrar kompromisser framför bråk, eftersom vi fruktar ensamheten. Trots det, eller just därför, är svensken världens mest ensamma människa.

    Följande morgon går färden till Aspudden, dit 1960- och 70-talets byggideologer förvägrades härja fritt. Breda stenlagda gator, bostadshus i jugendstil, välputsade fasader och slutna kvarter. Det som kring sekelskiftet var en fattig stadsdel för arbetare har blivit en utpräglad hemvist för en surdegsbakande medelklass som vill slippa innerstadens larm, men ändå ha nära till den.

    Jag frågar den 37-årige skulptören Jakob Avenius Anckarsvärd om han känner igen sig i bilden av svensken som en undanglidande natur. Han sitter utanför ett kafé nära tunnelbanestationen med två månader gamla dottern Cosswa i famnen och motiverar sin ovilja att svara på vilket parti han ska rösta på med att han vill ”ha ryggen fri”.

    –Jag kan sträcka mig till att säga att jag röstar på Alliansen, det är för känsligt att säga vilket parti. Det vore som att man måste försvara sina åsikter i alla lägen. Jag vet inte ens vad mina tio närmaste vänner röstar på.

    Säger man att man röstar på ett block, funderar Jakob, behöver man inte gå in på detaljer, man är mindre personlig. Och man får marginaler, alternativa utgångar om man skulle bli missnöjd med ett parti.

    Att berätta vilket parti man röstar på, funderar han, är inte det att reducera den breda uppsättning åsikter en människa har och inskränka sin identitet inför den som frågar.

    Nej, inte för nationalekonomen Victoria Andersson, 27, som leker med sonen Astor i sandlådan vid Aspuddens djurpark.

    –Varför skulle jag vara rädd för att säga vilken politisk identitet jag har? Jag är ideologisk och vill visa vilket samhälle jag vill leva i. Sossarna står för jämställdhet, stark a-kassa och väl fungerande socialförsäkring. Jag är emot ökade privatiseringar och utförsäljningar av statliga bolag.

    Astor börjar gråta. Runtomkring oss vandrar barn och föräldrar mellan plaskdammen, klätterställningarna och inhägnaderna med kaniner, höns, getter, får och blåankor. Medan sonen vilar i Victorias famn säger hon att hon vet vilka partier de flesta i hennes närhet röstar på. Hon nämner också respektlösheten hon ofta möts av från äldre män.

    –De anklagar mig för att vara ung, och veta för lite om politik. Dessa människor vill ofta få sina politiska tankar om hur ett samhälle ska utformas bekräftade. Kanske är deras attityd snarare ett tecken på osäkerhet.

    Vi går tillbaka mot Hägerstensvägens breda, soldränkta trottoarer och morgontystnaden som då och då avbryts av motorljuden från passerande bilar. Några hundra meter från centrum bidrar databasadministratören P-G Wikström med ännu en teori om svenskens olust att tala om sitt partival: befolkningstätheten. Över 150 länder ligger före Sverige i tabellen för antal invånare per kvadratkilometer. I det glesa Sverige har människan varit beroende av att, om inte umgås med sina grannar, så i alla fall samexistera med dem. Då ska man helst inte lufta ideologiska värderingar öppet, det kan vara att be om utanförskap.

    P-G, som röstar på folkpartiet, och volontärerna Jeanette Gustafsson och Anders Sund grunnar på frågan i fikarummet på Fenix, en obunden ideell organisation som erbjuder självhjälpsgrupper för till exempel föräldrar till missbrukande barn och människor som genomlevt stora trauman.

    Jeanette fortsätter på P-G:s spår och säger att vi har otaliga kurser i konflikthantering, trots att konflikter är en del av att vara människa.

    –Vi har kurser om hur vi ska respektera varandra, kurser om lyssnande, om kamratskap, kurser om allt. Vi är ett kursfolk som kanske behöver gå en kurs i konsten att våga visa vår politiska färg. Jag är i alla fall röd.

    P-G förmodar att frågan rymmer ett tvång att motivera sig politiskt: vissa kanske inte kan förklara sakfrågorna eller skillnaderna mellan till exempel sitt och de andra partiernas skolpolitik. Svensken garderar sig och säger: Jag är inte så insatt i det här, men partiet X verkar ju bra. Eller så tycker man att ens åsikter inte är någonting värda – inte är väl lilla jag så viktig. Man föredrar att experterna, de som kan, ska svara på allt. Att finna sin tillflykt i valhemligheten är att vara på den säkra sidan, slippa stå naken inför allmänheten. Du behåller din privata sfär och riskerar inte att stå till svars för dina åsikter.

    Jeanette och Anders nickar instämmande:

    –En av demokratins märkligheter, fortsätter P-G, är att vi har rätt att rösta hur vi vill, av vilken anledning vi vill, även om vi inte vet varför. Om jag inte vill veta någonting om partiernas politik har jag ändå full rätt att rösta.

    –Förresten, inflikar Jeanette, på 60-talet då jag växte upp var man fan i mig död om man sa att man var moderat, alla skulle vara röda.

    –Men traditionen då, avbryter Anders. Förr i världen var gränserna klara: svarvaren och snickaren ansågs rösta på VPK eller S, lantbrukaren var bondeförbundare och sen centerpartist, folkskoleläraren, ingenjören var folkpartister, egenföretagaren och den rike moderater. Den outtalade tanken var att man inte ens behövde fråga, man förutsattes veta att människan röstade på det hon var.

    Röstar pensionären och före detta fastighetsintendenten Anders på det han är?

    –Nu när du frågar gör jag ta mig fan det, grubblar han och kliar sig i skägget. Pappa var sosse, jag har alltid varit sosse, utan att reflektera vidare kring vad det egentligen innebär att vara sosse i vår tid. Att det ska vara så svårt att göra sig av med en känsla som hängt med länge.

    Det är med vanan som med sedvänjan: den avtrubbar tvivlet. 1500-talsförfattaren och politikern Michel de Montaigne skriver i en av sina essäer att människan ofta hyllar de åsikter och seder som är uppskattade och vedertagna i hans omgivning: han kan inte frigöra sig från dem utan samvetskval och heller inte följa dem utan att få bifall.

    Anders Sunds svar reser en annan fråga: Om längtan efter identitet bestämde våra politiska val förr, vilka val styr oss mest idag?

    Det är väl belagt att vi i mindre utsträckning identifierar oss med ett visst parti, upplyser oss Anders Westholm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Valet av parti blir mer ett uttryck för någonting man tar ställning till för stunden, glömmer bort i fyra års tid för att ta ny ställning igen.

    –Det är lättare att göra klassresor, våra sociala nätverk är mer blandade. Vi rör oss i större utsträckning, möts av fler idéströmningar, har tillgång till mer information, fler internationella utblickar. När man känner sig mer sammanlänkad med och beroende av omvärlden blir den känslomässiga kopplingen till landspartier, bygden och den kollektiva identiteten klenare. Vi har fått en sekularisering av politiken, vi tror mindre och är inte lika benägna att acceptera auktoriteter som politiska partier. Människan har vaknat!

    Svensken röstar i högre grad än tidigare efter vad han faktiskt tycker rent sakpolitiskt och mindre efter sociala grupptillhörigheter, påpekar professorn. Därför har partiernas medlemsantal minskat dramatiskt på bara 20 år, medan rörligheten bland valmanskåren ökat.

    Har man lösgjort sig från kollektivet och väljer livsstil i större utsträckning än tidigare borde det väl också förstås som att man vill skylta med sin frihet? Om vi visar upp våra liv, tankar, nätverk i text, bild och film i realityserier, på Twitter, bloggar, Myspace och Facebook – varför gör vi inte detsamma med våra partival?

    Individualiseringen av offentligheten, resonerar Anders Westholm, har inneburit en individualisering av politiken. Det finns inga vetenskapliga undersökningar, men han tror att yngre är mer hågade än medelålders och äldre att säga vilka partier de röstar på.

    Vår professor återgår till grundfrågan: I en del undersökningar som gjorts finns tecken på att folk som har svårt att bestämma sig för vad de ska rösta på, tycker det är pinsamt att de inte kan tillräckligt om partiprogrammen. Därför röstar de inte alls – och håller tyst om det.

    Rädslan att framstå som okunnig? Säkert, svarar den 28-årige filosofen Karim Jebari. Vi ska egentligen träffa honom i ett annat reportage, men vill ändå delge läsaren en av hans tankar om varför somliga inte vill bekänna partifärg: Nästan alla riks- och lokalpolitiker har hemsidor eller bloggar, vi kan snabbt ta del av hela partiprogram och partiernas hållningar i minsta sak- eller utrikesfråga. Med hela armadan av upplysningsservice dygnet runt vill du inte framstå som okunnig om någon frågar om ditt partis inställning till maxtaxan.

    –Det är att uppfattas som dum. Och det värsta du kan säga till en svensk är att han är dum i huvudet. Folk framstår hellre som omoraliska än dumma, vilket är mycket märkligt. Vad ska man med intelligens till om man ändå beter sig som ett svin? Blir man lycklig av att vara smart och elak? Kanske. Lever man ett meningsfullt och gott liv? Knappast. Jag som röstar på Miljöpartiet är till exempel inte så insatt i vad partiet anser om marginalskatter. Å andra sidan: en människa som avslöjar sin okunnighet kanske utsätts för en föreläsning, vilket kan vara outhärdligt.

    Under den drygt tolv kilometer långa tunnelbaneresan från Aspudden till Karlaplan, återkallar jag dagen då Kjell-Olof Feldt kom till vår förort Södra Ryd. Det var någon gång i början eller i mitten på 80-talet. Den gamle finansministern dyker inte upp i mina tankar för att hans politiska föreläsning var outhärdlig, från den minns jag inget.

    Alltså: Min far hade tagit ledigt från löpande bandet på Volvo. Innan vi skulle gå hand i hand till det lilla torget vid centrum, stod han länge framför hallspegeln och rättade till sin nyinköpta röda slips. På torget hade kanske hundra människor samlats, de flesta invandrare, som bodde i det anslutande miljonprogrammet. Barnen fick godis och ballonger, de äldre partinålar. När finansministern anlände gick ett sus genom publiken. Far och de äldre stod i andäktig givakt medan Feldt talade. Några a-lagare skrålade från parkbänkarna att de ville slippa åka de sex kilometrarna till centrum för att köpa öl: Kjelle, ge oss ett systembolag. Far och några till fick tyst på dem. Jag vet att han och de andra invandrarna inte förstod mycket av talet. De behärskade monteringen på Volvo och truckarna på Cementa, men inte språket. Ändå fyllde de Feldts konstpauser med ”bravo, bravo”, Så sant du talar, eller ”alla i Ryd ska rösta på dig”. De tog sig också rätten att tala för sina fruar, som inte var på torget. Tio, femton minuter senare var Feldt och hans följe borta. På gården utanför vårt hus vände sig far mot mig och summerade händelsen med mättad stolthet:

    –Idag kom Sveriges viktigaste person till oss. Jag ska rösta på honom.

    Jag erinrar mig den episoden för att vissa människor inte behöver kunna något om partipolitik för att öppet våga mobilisera sig med en partifärg.

    Min far och de andra besatt inte en enfaldig vördnad inför diplomerad intelligens eller politiska vetenskaper. De var inte formade av abstraktioner, utan av en känsla framsprungen ur en mellanmänsklig dimension. Den kollektiva rösten på Socialdemokraterna var de semianalfabetiska industriarbetarnas dröm om en social gemenskap i adoptivlandet. De hade levt i en värld höljd i ogenomträngligt mörker, de var präglade av sin uppväxt i kuvade samhällen där staten var alltför frånvarande när det gäller välfärd, alltför närvarande när det kom till politiska maktdemonstrationer. Den som tordes tala om fria alternativa partier, sociala, kulturella och mänskliga rättigheter försvann bakom fängelsemurarna eller hittades livlös i någon ravin.

    Här var Socialdemokraterna, sa de utan minsta ideologiska resonemang, arbetarens vän. Resultatet av partiets långa maktinnehav visade sig i det som nu var deras drömsamhälle. Fritt. Rent. Tryggt. För alla.

    Hör jag en protest om partipolitisk smygreklam? Jag vill uppmärksamma läsaren på att jag berättar historien enbart för att deras inställning påminner mig om Yama Nabizadas. Med skillnaden att han i jämförelse behärskar språket, inte är analfabet och att hans drömsamhälle är märkt av moderat politik.

    Idel välmående klädsel vandrar på gatorna och alléerna som leder till Karlaplan. Här växer de boende på en mark belamrad av ornamenterad rikedom. Men varken klädstilen eller arkitekturen fångar mitt intresse, utan graden av temperament. Om tystnad är lyx talar området för sig självt. Tänk bort trafiken och det är tyst så som det bara kan vara tyst hos de välsituerade. De små dam- och herrekiperingarna, små restaurangerna, små frisersalongerna och de ombonade konditorierna utgör god övningsterräng för de rikas umgängeston.

    På en av parkbänkarna vid den runda fontändammen sitter en äldre man i skuggan och läser tidningen. Han är klädd i en ljusblå uppknäppt skjorta, chinosbyxor och lågskor. Vi kan kalla honom Torsten. Han har alltid röstat på Vänsterpartiet men uppger sig vara en flexibel socialist och ska snart förklara innebörden av det. Torsten minns inte den exakta siffran men tror att mellan 1 och 2 procent röstade på Vänsterpartiet i hans kommunvaldistrikt.

    Varför vill han inte framträda med namn och bild?

    Torsten, som inte ens vill uppge sin ålder – duger pensionär? – berättar om en herrmiddag med fyra nära vänner på ett helt våningsplan några hundra meter från där vi sitter. Middagen hölls strax efter valet 2006. Torstens vänner kallade honom ibland röd, för att han på en fest i slutet på 1960-talet hade förklarat USA:s krig i Vietnam som kolonialistiskt barbari. En annan gång hade han till sina rojalistiska vänner sagt att kungahuset borde avskaffas och att nolltaxerare – som hans far – borde tvångsarbeta på långvården. Någon i bekantskapskretsen hade betecknat honom som obotligt övervintrat ungdomligt oförstånd. Man höll för sant att Torsten inte vågade erkänna att han nog röstade blått i smyg. Han ville säkert utmärka sig, eftersom de korrekta käringarna på Östermalm tände på förvuxna bohempojkar med bus i blicken.

    Under middagen uttryckte någon sin glädje över att socialisterna blivit av med makten. Alla skålade för Alliansens seger, men inte Torsten, som rasande invände: Hur fan kan du kalla godsägaren Persson och hans nickedockor för socialister? Här har du en riktig socialist! Han reser sig från parkbänken och pekar krampaktigt på sig själv.

    Men var inte Torsten på sin höjd… sosse, hade de invänt. Han hade ju vuxit upp bland dem, varit med på bröllop, dop och begravningar. Kom från en fin familj med föräldrar som var trogna konservativa. Han hade dessutom framgångsrikt drivit eget företag i många år, och bodde i en lägenhet värd säkert åtta miljoner – inte kunde han vara sovjetkommunist.

    –Jag bad dem fara åt helvete om de menade att alla svenska vänsterpartister är Stalinvurmare. De här gammalkonservativa, som anser sig fullkomliga, som tror att hierarkier är naturgivna och är emot minsta form av välfärdssystem, fick mig att tappa behärskningen. Jag ropade ut kungahusets död; i våningen hängde säkert fyra, fem porträtt på kungens farfar, kungen och kungafamiljen. Och sjöng Internationalen för full hals. De satt faktiskt tysta tills jag sjungit klart.

    Torsten skrattar vid minnet och sätter sig igen, men blir snart allvarligare. Länge talade han inte med sina gamla vänner. Möttes de på gatan nickade de kort och bytte riktning. Han kände sig ensam, längtade efter ett socialt sammanhang. En dag vandrade han runt på Söder och tänkte att han nog borde flytta dit. Han föreställde sig att folk inte är lika inskränkta där, men…

    Torsten tänder en cigarett.

    –På ett kafé vid Nytorget, ett typiskt bohemhak, hamnade jag i ett samtal med en ung kille som kallade sig frihetlig socialist. Jag var med på hans tanke om decentralisering av makten och deltagardemokrati. Men herregud vilken revolutionsromantik om proletärernas kamp, nationalisering av banker och så vidare. Det är att förneka att vi lever i en globaliserad värld och att marknaden inte bara är av ondo.

    Nej, på Söder kunde Torsten inte bo. Han är ju för EU, småföretagande och friskolor. Dessutom trivs han på Östermalm med nära till Djurgårdens natur och till kajen. Han är helt visst inte lika god vän med dem som var på middagen, men de delar samma intressen för litteratur, teater och segling och umgås fortfarande.

    –De är ok – så länge de inte öppnar sina politiska käftar.

    Nej, det har inte gjorts några systematiska mätningar på svenskars benägenhet att avslöja vilket parti de röstar på. Jag förmodar därmed att det heller inte finns vetenskapliga undersökningar som kan berätta varför svensken talar om eller inte talar om vad hon röstar på.

    Hursomhelst så gav värden, på inflyttningsfesten jag berättar om i början, mig numret till kvinnan som hade kallat mig fräck för att jag frågade vilket parti han röstar på. Jag ringde upp, bad henne om ursäkt för min fräckhet och förklarade att frågan jag hade ställt ingick i ett reportage jag skulle skriva.

    –Jag ringer inte upp dig för att återigen fråga vilket parti du röstar på. Men kan du bara ge mig orsaken till
    varför du inte talade om det?

    –Ja, svarade hon snabbt.

    Sedan slängde hon på luren.

    Mustafa Can

    Annons
    Annons
    X

    19 september är det dags. Inför valet tecknar Mustafa Can bilden av det politiska Sverige i en serie artiklar. Han börjar med att resa längs tunnelbanans röda linje.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 1 av 13

    Bor du på tjusiga Strandvägen i Stockholm, skyltar du inte gärna med att du röstar på Vänsterpartiet. Vi är rädda för att sticka ut och hamna utanför gemenskapen, säger dataadministratören P-G Wikström i Aspudden.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 2 av 13

    – Jag saknar tiden då valdagen var en högtidlig händelse. Vi klädde upp oss, morsade på grannarna, röstade, åt en god middag hemma och kände oss betydelsefulla. Men vi frågade aldrig, aldrig varandra vilken valsedel som hamnade i kuvertet, säger Ann-Louise Quick, frisör i Hallunda.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 3 av 13

    Liljeholmens tunnelbanestation, längs Röda linjen.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 4 av 13

    Yama Nabizada är född i Afghanistan, har en bilverkstad i Hallunda och röstar på moderaterna. Han har svårt att förstå vad man i Sverige riskerar med att avslöja sina partisympatier.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 5 av 13

    I Sätra ­konstaterar Birgit Sjöberg i sin syateljé att för dem som gick i skola på 50- och 60-talen blev valhemligheten en inofficiell lag.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 6 av 13

    På loppis i Sätra fyndar Astrid, 91, som varit S-sympatisör i hela sitt liv. Fast hennes yngre landsmän blir allt mer benägna att skifta parti. När färre människor identifierar sig med ett parti och partiernas medlemstal sjunker tror vissa att politiken riskerar att bli toppstyrd och utsätts för mindre tryck underifrån.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 7 av 13

    På ett kafé i Aspudden berättar 37-årige skulptören Jakob Avenius Anckarsvärd, med dottern Cosswa, att han inte vet vad hans tio närmaste vänner röstar på.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 8 av 13

    Torget, Skärholmen. Folklivet myllrar alla dagar i veckan. Det talas över hundra språk.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 9 av 13

    Elsa Larsson, 93 år, på en parkbänk på Karlaplan: Liksom alla finlandssvenskar är jag folkpartist. Är man som jag född revolutionsåret 1917, har genomlevt många fasor och snart är ensam i världen har man också lyxen att våga bekänna partifärg. Jag har haft ett gott liv, nu vore det härligt att kunna sitta i sin länsstol och bara somna in – men först vill jag ha en glass.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 10 av 13

    Oavsett partifärg svarar nästan alla vi frågar i Hallunda vad de röstar på. Men ju närmare medel- och överklassområdena vi kommer på röda tunnelbanelinjen är folk mer hemlighetsfulla. Kanske är klasstillhörighet en förklaring till svenskens ovilja att avslöja sin partitillhörighet?

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 11 av 13

    Aspudden. Det som kring sekelskiftet var en fattig stadsdel för arbetare har blivit en utpräglad hemvist för en surdegsbakande medelklass som vill slippa innerstadens larm, men ändå ha nära till den.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 12 av 13

    En sliten tunnelbanekarta.

    Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN Bild 13 av 13
    Annons
    X
    Annons
    X