Annons

Tystnaden

19 september är
det dags. Inför valet tecknar
Mustafa Can
bilden av det
politiska Sverige
i en serie artiklar. Han börjar med att resa längs tunnelbanans röda linje för att söka svar på gåtan varför svensken är så
rädd att berätta
vad han röstar på – när allt annat privat blivit offentligt.

Under strecket
Publicerad

19 september är det dags. Inför valet tecknar Mustafa Can bilden av det politiska Sverige i en serie artiklar. Han börjar med att resa längs tunnelbanans röda linje.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 1 av 13

Bor du på tjusiga Strandvägen i Stockholm, skyltar du inte gärna med att du röstar på Vänsterpartiet. Vi är rädda för att sticka ut och hamna utanför gemenskapen, säger dataadministratören P-G Wikström i Aspudden.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 2 av 13

– Jag saknar tiden då valdagen var en högtidlig händelse. Vi klädde upp oss, morsade på grannarna, röstade, åt en god middag hemma och kände oss betydelsefulla. Men vi frågade aldrig, aldrig varandra vilken valsedel som hamnade i kuvertet, säger Ann-Louise Quick, frisör i Hallunda.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 3 av 13

Liljeholmens tunnelbanestation, längs Röda linjen.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 4 av 13

Yama Nabizada är född i Afghanistan, har en bilverkstad i Hallunda och röstar på moderaterna. Han har svårt att förstå vad man i Sverige riskerar med att avslöja sina partisympatier.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 5 av 13

I Sätra ­konstaterar Birgit Sjöberg i sin syateljé att för dem som gick i skola på 50- och 60-talen blev valhemligheten en inofficiell lag.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 6 av 13

På loppis i Sätra fyndar Astrid, 91, som varit S-sympatisör i hela sitt liv. Fast hennes yngre landsmän blir allt mer benägna att skifta parti. När färre människor identifierar sig med ett parti och partiernas medlemstal sjunker tror vissa att politiken riskerar att bli toppstyrd och utsätts för mindre tryck underifrån.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 7 av 13

På ett kafé i Aspudden berättar 37-årige skulptören Jakob Avenius Anckarsvärd, med dottern Cosswa, att han inte vet vad hans tio närmaste vänner röstar på.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 8 av 13

Torget, Skärholmen. Folklivet myllrar alla dagar i veckan. Det talas över hundra språk.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 9 av 13

Elsa Larsson, 93 år, på en parkbänk på Karlaplan: Liksom alla finlandssvenskar är jag folkpartist. Är man som jag född revolutionsåret 1917, har genomlevt många fasor och snart är ensam i världen har man också lyxen att våga bekänna partifärg. Jag har haft ett gott liv, nu vore det härligt att kunna sitta i sin länsstol och bara somna in – men först vill jag ha en glass.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 10 av 13

Oavsett partifärg svarar nästan alla vi frågar i Hallunda vad de röstar på. Men ju närmare medel- och överklassområdena vi kommer på röda tunnelbanelinjen är folk mer hemlighetsfulla. Kanske är klasstillhörighet en förklaring till svenskens ovilja att avslöja sin partitillhörighet?

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 11 av 13

Aspudden. Det som kring sekelskiftet var en fattig stadsdel för arbetare har blivit en utpräglad hemvist för en surdegsbakande medelklass som vill slippa innerstadens larm, men ändå ha nära till den.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 12 av 13

En sliten tunnelbanekarta.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 13 av 13

Hon fimpar cigaretten mot balkongräcket och tittar på mig som om jag föreslagit att vi ska gå hem till mig och binda varandra:

–Vad jag röstar på?

Annons
Annons
Annons