Annons

Yukiko Duke:Tysta bibliotek hade fått antikens folk att skratta högt

Kyrkofadern Augustinus (353–430 e Kr) betraktade tyst läsning som något mycket märkligt.
Kyrkofadern Augustinus (353–430 e Kr) betraktade tyst läsning som något mycket märkligt. Foto: TT

I antiken var tanken på ett tyst bibliotek underlig. Det talade ordet ansågs då ha större kraft än det skrivna och tyst läsning menade man bara banade väg för dagdrömmerier och lättja.

Under strecket
Publicerad

Gamla greker och romare hade inga tysta avdelningar för att läsa – högläsning var då självklart. Det första kända reglerna om att det skulle vara tyst i biblioteket infördes i europeiska kloster på 800-talet e Kr, men först efter ihärdigt motstånd av kulturkonservativa högläsare.

Foto: Christine Olsson/TT Bild 1 av 1

I många länder i Europa pågår en hetsig debatt om huruvida de offentliga biblioteken ska vara tysta zoner eller inte. Det har delvis att göra med bibliotekens utökade roll – som nu även omfattar att fungera som demokratiska mötespunkter och ”digitala torg” – men också med ett nytt förhållningsätt till ljud och andra störningsmoment. För tio år sedan hade det till exempel ansetts störande att filma delar av en teater- eller dansföreställning med mobiltelefon, i dag hör det till vanligheterna.

Vad biblioteken beträffar vill vissa tystnadsivrare göra gällande att uppluckrandet av uppförandekoden på dem är ett brott mot en mångtusenårig tradition. Det ska vara tyst på biblioteken för så har det minsann alltid varit! Inte alls, menar många forskare. Tänk på med vilken storögd förvåning den store kyrkofadern Augustinus (353–430 e Kr) betraktar sin lärofader Ambrosius när han läser. Så här skriver Augustinus i Bekännelser: ”När han läste granskade ögonen sidan och hans hjärta sökte sig fram till meningen, men rösten var tyst och tungan stilla.” Ambrosius var ett unikum i en tid när det talade ordet ansågs ha större kraft än det skrivna.

Annons
Annons
Annons