Annons
X
Annons
X

Pernilla Ståhl: Tyskland tar tag i ännu ett mörkt kapitel

Bearbetandet av nazismen har länge kastat en glömskans skugga över Tysklands osedvanligt brutala tid som kolonialmakt. Nu pågår en utställning i Berlin som för första gången tar ett helhetsgrepp på landets koloniala historia i Afrika och Kina.

De som tillfångatogs under herero-upproret i Tyska Sydvästafrika 1904 sattes i koncentrationsläger.
De som tillfångatogs under herero-upproret i Tyska Sydvästafrika 1904 sattes i koncentrationsläger.

På utställningen ”Deutscher Kolonialismus” – som pågår på Deutsches Historisches ­Museum i Berlin – ­visas, bland hundratals andra föremål, en karta från 1910 över staden Qingdao i dåvarande tyska Jiaozhou i Kina. Staden är upp­delad i olika zoner med linjalräta gator. I söder finns de europeiska bostadskvarteren som har stora tomter, åtskilda från det kinesiska området i norr. Enligt ett dåtida reglemente skulle det vara tydliga gränser mellan den europeiska och den kinesiska befolkningen, en segregation som rättfärdigades av hygieniska skäl. Kineserna ansågs vara smutsiga och kunna bära med sig smittsamma sjukdomar, och skulle därför hållas borta från de europeiska kvarteren.

Ett uttalat syfte med stadsplanen var också att göra Qingdao till en modellkoloni som skulle representera det tyska imperiets framsteg och därmed också legitimera tyskt styre. Idag finns det kvar flera byggnader från den här tiden, bland annat en kyrka. Qingdao är annars kanske mest känt för sitt  öl  och bryggeri, Tsingtao Beer, som grundades 1903 av tyska bosättare.

Qingdao under tyska tiden.

Tyskland var vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet en av de största europeiska kolonialmakterna, med tillförskansade territorier i Togo, Kamerun, Tyska Östafrika (nuvarande Tanzania, Rwanda och Burundi) och Tyska Sydvästafrika ­(nuvarande Namibia). År 1885 utökades det tyska imperiet med besittningar i Stillahavsområdet, och några år senare med bland annat Jiaozhou på den kinesiska kusten.

Annons
X

Tysklands tid som kolonialmakt var kort och osedvanligt brutal. Togo var exempelvis känt bland lokalbefolkningen i de omkringliggande länderna som ”25-landet”, vilket syftade på att även koloniala tjänstemän på låg nivå hade rätt att prygla lokal­befolkningen med 25 piskslag, utan att något straff utdömts.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Tysklands koloniala epok tog abrupt slut i och med förlusten i första världskriget, och i Versaillesfördraget år 1919 fråntogs landet makten över samtliga kolonier. Områdena blev i stället så kallade NF-mandat, vilket innebar att de underkastades Nationernas förbund, som i sin tur överlät förvaltandet åt andra stater. Tyska Östafrika, som var den största kolonin, delades upp mellan flera stater. Belgien fick administrera Ruanda-Urundi (nuvarande Rwanda och Burundi), Storbritannien fick området som är nuvarande Tanzania, och ett område uppgick i Portugisiska Östafrika (nuvarande Moçambique).

    Förnedringen i att tvingas avstå kolonierna följdes i en del politiska kretsar i Tyskland av drömmar om att återta dem. Under nazismen vädrade kolonialkramarna morgonluft, men även om kolonialismen då blev glorifierad hade Hitler inga anspråk på att ta tillbaka de forna kolonierna. Han hade siktet inställt på andra områden.

    Att Tyskland varit en av Europas största kolonialmakter fram till 1919 var under efterkrigstiden något av en fotnot i historieböckerna. Denna vita fläck på historiekartan hänger delvis samman med att kolonierna aldrig var av någon större ekonomisk eller strategisk betydelse för moderlandet, men kanske främst med att fokus låg på att göra upp med den blodiga närhistorien. Att minnas och bearbeta de brott mot mänskligheten som Nazityskland gjort sig skyldigt till dominerade den akademiska och politiska debatten efter andra världskriget, vilket innebar att den koloniala historien fick en underordnad roll. Det skriver Ulrike Kretzschmar, ordförande för Stiftung Deutsches Historisches Museum, i förordet till den drygt 300-sidiga mycket läsvärda utställningskatalogen.

    Deutsches Historisches Museum är ett undantag i Tysklands koloniala amnesi. År 1998 visade museet en utställning om Qingdao och 2004 en om det Tyska Sydvästafrika. Den aktuella utställningen, som pågår fram till den 14 maj, är den första i Tyskland som tar ett helhetsgrepp på landets koloniala historia. Här används på ett föredömligt sätt föremål ur samlingarna för att undersöka och berätta om en komplex och våldsam del av Tysklands historia, som fick konsekvenser för flera länder och som än idag griper in i individers liv.

    ”Deutscher Kolonialismus” berättar om de grymheter som Tyskland gjorde sig skyldigt till, men också om det dagliga livet i kolonierna som inte alltid liknade det som Berlin planerat. De skarpa gränserna blev emellanåt diffusa. Kärlek mellan bosättare och lokalbefolkning uppstod, och barn blev till. De koloniala herrarna var också beroende av lokalbefolkningens kunskaper om området, vilket kunde rubba den hierarkiska ordningen. Det fanns en ­gråzon av transaktioner, omförhandlingar och kompromisser som i en strikt makthierarki var nödvändig för att någorlunda upprätthålla den­samma, men som också ibland undergrävde den. Verklighetens Qingdao var exempelvis inte helt och hållet som stadsplanen och reglementet före­språkade. Inflytelserika kinesiska familjer köpte land i den europeiska delen, bland andra familjen Li, som bestod av Margarethe Kruger och Li De­shun, hon tyska, han kines. Det var ett blandäktenskap som den koloniala administrationen ogillade eftersom det satte den koloniala ordningen ur spel, men eftersom hon var vit kunde hon förvärva mark. Margarethe Kruger köpte sju tomter.

    Bilden som pryder utställningskatalogen föreställer en banvall mellan Keetmanshoop och Lüderitz i dåvarande Tyska Sydvästafrika. Marken under rälsen har eroderat, och sliprarna är översköljda av piskande vågor. På den ena rälsen, med vänstra benet i det gyttjiga vattnet, sitter en ensam tysk soldat som med tom blick tittar ut över ett havererat projekt. Hans kroppsspråk uttrycker ett stilla ”varför?”.

    Bilden av en tysk soldat som sitter på järnvägen mellan Keetmanshoop och Lüderitz pryder omslaget till utställningskatalogen för ”Deutscher Kolonialismus”, Foto: Deutsches Historisches Museum

    Järnvägslinjen, som skulle förbinda den södra delen av kolonin med hamnstaden Lüderitz, hänger också direkt samman med folkmordet på herero- och namabefolkningen år 1904–07. Den byggdes av fångar från ett koncentrationsläger nära Lüderitz. Av de 2 014 personer som arbetade med att bygga järnvägen mellan januari 1906 och juni 1907 dog 1 359 under tiden, visar statistik insamlad av den tyska koloniala administrationen. Järnvägen skulle möjliggöra för kontinuerlig proviant från Lüderitz till de tyska trupperna i söder, som hade till uppgift att där säkerställa den militära dominansen.

    Det var den 12 januari år 1904 som hererofolket, under ledning av Samuel Maharero, gjorde uppror mot det tyska styret. Generalen Lothar von Trotha kallades in, och efter ett halvår besegrade han hererostyrkorna i slaget vid Waterberg. Därefter lät von Trotha driva ut de resterande styrkorna i Omahe-öknen, där ett stort antal dog av törst. Andra sattes i koncentrationsläger (termen användes första gången officiellt år 1904 av Tyskland som beskrivning av lägren). I oktober samma år reste sig även namafolket mot tyskarna. Nama gick samma öde till ­mötes. Sammanlagt beräknas runt 65  000 herero (80 procent av folkgruppen) och 10  000 nama (50 procent av folkgruppen) ha dött.

    Efter kriget mot nama och herero utfärdade den koloniala administrationen nya direktiv: ursprungsbefolkningen fråntogs rätten att äga egen mark, och att själv bestämma bostadsort. Alla svarta fick också en identifikationsbricka, som bars kring halsen. Denna skulle kunna visas upp närhelst en vit person, även ett barn, krävde att få se den.

    Det är inte svårt att associera det som hände i Tyska Sydvästafrika med det som hände i Europa under Hitlers nationalsocialism: rasism, utrotning, rasbiologiska studier, koncentrationsläger, territoriell expansion. Men vilken roll spelade den koloniala historien för Tredje riket? Det är, skriver Birthe Kundrus i forskningsantologin ”German colonialism in a global age” (Duke University Press), en fråga som har stått i centrum för en debatt bland forskare i decennier, och som har intensifierats under de senaste åren. Andra kolonialmakter byggde på samma rasistiska tankegods som Tyskland, men de utvecklade inte något som liknande nazismen eller dess anspråk på Lebensraum. Varför? Birthe Kundrus analyserar och går här igenom den akademiska debatten om hur den koloniala historien kan ha påverkat Hitler. Själv ­menar hon att nazisterna förvisso fick impulser av den koloniala historien, men att det bara var en ­liten del av det som gjorde nationalsocialisternas imperialism så ”distinkt destruktiv”.

    ”German colonialism in a global age” är en av flera böcker om den tyska kolonialismen som ­utkommit under senare år, och som bidragit till att den koloniala historien kommit upp till ytan i ett akademiskt samtal. Men det som gjorde det koloniala förflutna synligt för den tyska allmänheten var 100-årsminnet av folkmordet på herero och nama år 2004, och de efterföljande kraven från grupper i Namibia att Tyskland skulle erkänna folkmordet, ge ekonomisk kompensation för det som skedde, och återlämna kranier som tyska forskare samlat in och tagit med sig till Tyskland för ras­biologiska studier.

    Ceremonier med återlämnande av kranier har ägt rum, och tyska utrikesdepartementet har ­använt termen folkmord, men det skedde först år 2015. Mycket återstår i Tysklands uppgörelse med sitt koloniala förflutna. Det kan vara problematiskt med ekonomisk kompensation av många anledningar – frågor om vem som ska kompenseras, och risken för att pengarna kommer till fel mottagare i ett politiskt korrupt sammanhang måste dryftas – men det innebär inte att det inte kan göras.

    Efter drygt fyra timmar lämnar jag utställningen ”Deutscher Kolonialismus”. Man skulle kunna invända att utställningen är så ambitiös i sin tematik och utformning att det för snabbpasserande kan bli rörigt, men den koloniala historien var komplex och den kräver av nutida betraktare både öppet sinne, tjocka skosulor och tid för eftertanke.

    Annons

    De som tillfångatogs under herero-upproret i Tyska Sydvästafrika 1904 sattes i koncentrationsläger.

    Bild 1 av 3

    Qingdao under tyska tiden.

    Bild 2 av 3

    Bilden av en tysk soldat som sitter på järnvägen mellan Keetmanshoop och Lüderitz pryder omslaget till utställningskatalogen för ”Deutscher Kolonialismus”,

    Foto: Deutsches Historisches Museum Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X