Annons
X
Annons
X

Tyskland ett större problem än Kina

Det är bekvämt för västvärldens ledare att skylla på Kina för att det är glest med kunder i butikerna. Men för Europa kommer valutakriget med Peking i vägen för en viktigare strid med en annan ekonomisk supermakt.

ANALYS | ANDREAS CERVENKA

BOSTON Det är sannolikt bara på aktiemarknaden som riktigt dåliga nyheter kan utlösa glädjescener.

September blev den bästa börsmånaden i USA sedan 1939. Orsak: centralbanken Federal Reserve gör bedömningen att läget i den amerikanska ekonomin fortfarande är så allvarligt att det krävs mer katastrofhjälp.

Genom att luftlandsätta tusen miljarder nytryckta nöddollar över kontinenten hoppas Fedchefen Ben Bernanke få fart på kommersen.

Annons
X

Det sker förstås inte fysiskt utan genom att Fed köper amerikanska statsobligationer och därmed skapar nya digitala dollar i systemet som via bankerna förhoppningsvis letar sig ut i ekonomin.

Denna manöver är så suspekt att den kräver ett extra obegripligt namn: kvantitativ lättnad.

Det krävs dock inget Nobelpris för att inse att fler dollar i omlopp i längden borde betyda att varje dollar blir mindre värd. Vilket förklarar att dollarn slår nya bottenrekord mot olika valutor varje dag.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För den som anser att guld representerar ett mer beständigt värde än papperspengar är börsutvecklingen heller inte lika imponerande.

    Mängden guld som krävs för att köpa en korg aktier i Dow Jones-index på New York börsen har fallit med 15 procent det senaste året (samtidigt som börsindex rusat) och med 80 procent på tio år – en tyst krasch.

    Även om dollarraset pågått under lång tid är höstens utförslöpa ett resultat av det senaste tillskottet i finanskrisprosan: valutakrig.

    Eftersom en så stor del av tillväxten i många länder bestått av konsumtion för lånade pengar, vilket synts som stora underskott i handeln med omvärlden, har ekonomin pyst ihop tillsammans med kreditbubblan.

    Hålet måste fyllas med export och ju lägre värde på den egna valutan desto lättare att kränga på världsmarknaden.

    Problemet är att alla försöker göra samma sak samtidigt. Därav det uppskruvade tonläget gentemot Kina att höja värdet på sin yuan, utjämna spelplanen och släppa in andra länder i exportmatchen.

    Betydligt mindre press har dock satts på det land med världens största handelsöverskott: Tyskland. De senaste tolv månaderna uppgår det tyska överskottet till 208 miljarder dollar, mot 183 miljarder dollar för Kina.

    I förhållande till ekonomins storlek är det tyska försprånget ännu större. När euron föddes för tio år sedan gjordes det på en kurs till D-marken som inte var särskilt gynnsam för den tyska industrin. Istället inleddes ett intensivt gnetande för att hålla löner och priser nere.

    Det senaste tio åren har tyskarna i praktiken genomfört en intern devalvering i storleksordningen 10 till 20 procent jämfört med länder som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland. De sistnämndas inträde i euron var som att få tillgång till en egen bankomat.

    Tysklåga räntor gjorde att de kunde låna som aldrig förr. Pengar som i stor utsträckning användes för att köpa Audibilar och Mielemaskiner. Tysklands överskott eller sparande blev sydeuropeernas underskott och skuldsättning.

    Men medan USA och Kinas dragkamp faktiskt kan lösas ganska enkelt – antingen dränker USA världen i dollar och sänker valutan ännu mer eller så släpper Kina efter och skriver upp yuanen, är läget helt låst i Europa.

    En tysk euro kommer alltid vara lika mycket värd som en grekisk. För problemländerna att exportera sig ur sin skuldkris är omöjligt. För att komma ikapp den tyska konkurrenskraften måste det till lönesänkningar i storleksordningen 20 till 30 procent.

    En ny konsumtionsfest är ännu mindre sannolik. Att lämna euron på egen hand är inte heller ett alternativ – det betyder konkurs.

    Men lika gärna som tyska politiker pekar finger åt Kina, lika ovilliga tycks de vara att göra något åt obalanserna i Europa till exempel genom att stimulera tysk import, förbättra EU:s inre marknad eller genom att reformera den tyska arbetsmarknaden.

    Att missköta sina statsfinanser ses av tyskarna som ett problem för hela EU eftersom det kan smitta Tyskland, men att förköpa sig på tyska varor är det enskilda landets problem.

    Axel Weber, chef för tyska centralbanken Bundesbank och tippad som ny chef för Europeiska Centralbanken ECB, förklarade häromdagen att Tyskland inte skulle buntas ihop med Kina eftersom succén för tysk export beror på den överlägsna ingenjörskonsten och ingenting annat.

    Med en tysk som chef för den europeiska sedelpressen lär spänningarna inom eurozonen knappast bli mindre. Det är därför till Berlin och inte till Peking som Europas politiker borde åka om de vill fixa tillväxten.

    Fler söndagskrönikor av Andreas Cervenka

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X