Annons
X
Annons
X

Berthold Franke: Tyskarna har hittat sin Bullerbü

Inga Lindström, den blonda svenskan i tv-serien med samma namn, levererar en klichéorgie till tyskarna på bästa sändningstid. Tyskarnas omättliga begär efter Astrid Lindgren och svenska deckare bottnar i en längtan efter den egna förlorade verkligheten.

UNDER STRECKET

I Stockholm bor ju Karlsson! – dotterns svar på beskedet att familjen snart ska flytta till Stockholm får det plötsligt att framstå klart: det finns inget land på jorden som mina barn ännu inte varit i och av vilket de har så många positiva inre bilder som Sverige. Den på många håll kända, på sätt och vis egendomliga kärleken till Sverige hos många tyskar har en hel del med Astrid Lindgren att göra. Med hjälp av miljoner unga och gamla läsares fantasi har författarinnan präglat bilden av sitt land över hela världen – troligen mycket mer än sina berömda samtida Olof Palme och Ingmar Bergman.

Det tyska exemplet kräver dock en närmare förklaring. Hur kommer det sig att Astrid Lindgren hade sina utan motsvarighet största framgångar, sin trognaste anhängarskara och nästan en fjärdedel av sin världsupplaga i Tyskland? Det räcker med att kasta en blick på några detaljer, exempelvis det faktum att det i Tyskland finns nästan 200 skolor som bär hennes namn, för att inse att det handlar om ett alldeles särskilt förhållande.

För många tyskar är Sverige just ”Astrid Lindgren-land”, ett slags imaginärt ”Storbullerby” i norr. Den lilla byn, bestående av inget annat än tre söta hus, får stå som symbol för den mycket speciella tyska drömmen om Sverige, som egentligen är en dröm om en förlorad och därför så intensivt frammanade barndom. Bullerby är alltså en tysk utopi, helt i enlighet med Ernst Blochs berömda definition ”något som ger oss en glimt av en förlorad barndom men där ännu ingen varit, kort och gott: hem”. Utgångspunkten är en odefi­nierbar längtan. Astrid Lindgrens texter lyfte fram denna djupa, ditintills okanaliserade längtan och satte ord på den. Hennes böckers ojämförliga dragningskraft och deras i sin tur präglande kraft på den svenska Tysklandsbilden förstås bäst när vi konstaterar att berättelser och karaktärer är genomsyrade av, omvälvda av och amalgamerade med denna längtan. Fortsättningsvis måste ”Bullerbü” skrivas med tyskt ”ü”.

Annons
X

Den som önskar studera Bullerbü-syndromet i koncentrerad form behöver bara se ett avsnitt av ZDF:s tv-serie ”Inga Lindström”, en sorts filmad triviallitteratur från Saltkråkan i ett klassiskt tv-såpaformat. Med titlar som ”Moln över Sommarholm”, ”Längtan till Marielund” eller ”Vickerby för evigt” levereras på bästa sändningstid på söndagar en klichéorgie av sällan skådat slag, som får en person med någorlunda inblick i dagens svenska verklighet att tappa hakan. Detta koncentrerade potpurri på Sverigekitsch, som spelas in i Stockholms skärgård, får representera grannlandet i norr för en fascinerad tysk masspublik – ett Sverige där alla faktiskt är blonda, kör Volvo, oupphörligen ropar ”hej” och där midsommarsolen, till och med flera gånger per dag, med detsamma går ned över någon liten klippö och lyser upp de förtjusande stugornas träfasader. Dessa faluröda hus med hissad blågul flagga i den vita masten, belysta av en sol som står lågt, får stå modell för den tyska Sverigebildens syntes och återfinns numera till och med på omslagen till deckare av tyska författare, vilka till och med ibland lägger sig till med svenskklingande pseudonymer.

Vad gäller Sverige kan det vara på sin plats att våga en jämförelse med en annan kärlek, tyskarnas kanske största kärlek till ett land och en kultur, nämligen den till Italien. Italien har för tyskarna, från Goethe till medelturisten, stått för det som är annorlunda: södern, skönheten, trädgården, konsten, det lättjefulla och ljuva livet under solen, en sorts motbild till den grå tyska tillvaron, som förgiftats av alltför mycket möda och vardag. Natur, kultur och livsstil utgör här den raka motsatsen till den tyska verkligheten.

Och i fallet Sverige? Här förefaller det omvända gälla. Betraktar man ingredienserna i de tyska Sverigeklichéerna närmare, kommer man nämligen att finna att det genomgående är en tysk verklighet som avhandlas i dem. Den i Bullerbü-klichén sammanfattade Sverigebilden är sammansatt av delar från en värld som först och främst är tysk Heimat (hem) – visserligen ett icke längre existerande sådant och som för länge sedan gått förlorat.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det börjar med natur och djurvärld. I så måtto är till exempel älgen, centralt kultobjekt för den tyske Sverigeturisten och souvenirjägaren, egentligen inte något främmande väsen för tyskarna, utan en gammal bekant som redan Caesar beskrev som ett tyskt djur. När alltså tyska turister på något ödsligt svenskt vägavsnitt jämt och ständigt skruvar ned varningsskyltarna för korsande vilt för att ha som trofé hemma på källarväggen, så gör de det för att denna stora hjort, fördriven från de tyska skogarna för hundratals år sedan, utgör sinnebilden för en smärtsam förlust. Den svenska naturen med sjöar, skogar, gröna ängar, böljande kullar och annat, är faktiskt inte särskilt exotisk för tyskarna, utan ganska lik den egna, särskilt då det nordtyska landskapet. I Bullerbü-syndromet framstår den än en gång i sitt, av industrialisering och trångt sammangyttrad mänsklig bosättning och infrastruktur ännu orörda idealtillstånd, endast präglad av en varsam jordbruksaktivitet.

    Och bilden av en intakt natur motsvaras samtidigt av en annan dimension i Bullerbü-syndromet, nämligen av en föreställning om ett bättre och mer humant umgänge mellan människor. Bullerbü står alltså lika mycket för en ofördärvad social gemenskap, fri från cynism och tarvlighet, där den största faran kanske kommer från en bitter gammal skomakare, som skällande jagar iväg barnen från deras lekplats. Förhåller det sig kanske så, att Bullerbü, precist som en lycklig barndom, utgör det perfekta motbegreppet till den tyvärr ­oåterkalleliga samhällsprocess som den västliga marxismen sammanfattat under begreppet Entfremdung (vanligen översatt som alienation)? Detta begrepp har sitt ursprung i den tyska traditionen från tiden före marsoroligheterna 1848 och är ett huvudbegrepp inom den tyska romantiken, detta det tyskaste av alla känslolägen, vilken samtidigt gett namn åt en idéhistorisk epok.

    Bara något tillspetsat kan Astrid Lindgren förstås som ett svenskt bidrag till den tyska romantiken. Och tänker man ett steg längre: är inte romantiken kanske den kulturella bro, en fråga som det skulle löna sig att fördjupa sig i, som förbinder Tyskland med Sverige? På samma sätt som Richard Wagner, den kanske vid sidan av Karl Marx mest berömde tyske romantikern, uppenbarligen instrumenterade och tonsatte många svenska stämningar, blottlade Astrid Lindgren en viktig tysk känsla.

    Wagner eller Verdi – på samma sätt som Italien är föremål för en tysk längtan efter det annorlunda, är Sverige drömmen om den egna förlorade verkligheten. Den tyska orten Bullerbü motsvarar ett socialromantiskt Utopia i en intakt, eller om man så vill ”socialdemokratisk”, värld präglad av förståelse och solidaritet. I den här världen – den raka motbilden till den tyska historien – har man framgångsrikt lyckats tämja cynism och våld framsprungna ur nationalistisk-krigiska excesser liksom även kapitalismens ”alla mot alla”-krig. Om det så bara är av den anledningen att dessa ödesdigra tendenser till Entfremdung och förtingligande först sent och med mindre styrka nådde detta underbara land i den norra periferin (såsom kalhuggningen av skogarna).

    ”Om vi”, ungefär så kan man försöka leva sig in i den inre monologen hos en tysk Sverigeälskare, ”hade haft en bättre historia, om vi inte hade förgiftat vår natur, inte hade lämnat våra byar och flyttat in i de anonyma, många gånger förstörda städerna, om vi inte haft några krig och haft bättre tur med våra härskare, om vi kanske legat lite mer i utkanten än i den eftertraktade mitten av kontinenten, om vi inte blivit så många och så relativt stora, om vi hade uppvisat mer enighet i stället för den inre splittring som uppkom genom reformationen – då kunde vi kanske ha blivit något i stil med Sverige.” Och så ger man sig i väg till det förlovade landet, insvept i stora fleece-jackor, står glatt ut med regniga juliveckor, svagt öl, hemsk korv och myggattacker vid stillastående vattendrag, åker omkring i individualistiska ”svenska” bilar (som länge har varit tekniska internationella konfektionsvaror) och söker och finner sitt Bullerbü. Och det kan man ju inte ha något att invända emot.

    Faktiskt motsvarar den svenska verkligheten även utan projicerande överföring i vissa delar den tyska drömbilden. Den existerar ju i verkligheten, denna nästan orörda, underbara och blida svenska natur, bildmässigt förtätad i den mytiska svenska sommaren. Älgen lever, ibland står den till och med mitt på en landsväg, och mer ändå: det existerar faktiskt – utan att göra sig skyldig till någon naiv överdrift – en beundransvärd social och kommunikativ praxis, något som ideligen förvånar centraleuropén, hos ett till det inre mirakulöst nog oskadat land. Detta fenomen kan sannolikt härledas till det faktum att svenskarna saknar erfarenhet av krig och att svenskarna själva svävar i okunnighet om denna eminenta särställning.

    En centraleuropé som läser svenska tidningar upphör aldrig att förvånas över i vilken utsträckning de moraliska frågorna står i förgrunden, hur allvarsamt och utförligt man diskuterar teman som uppfostran, hälsa, psykiska problem eller de diskriminerades situation, medan världen runtomkring bokstavligen flyger i luften. Baksidan av denna värdefulla kultur, som bärs av medkänsla och saknar varje inslag av narcissistisk art, är provinsialismen, den totalt oanfrätta, som ständigt får den hårt prövade centraleuropén att ställa sig frågan om vännerna från norr ändå inte är något naiva.

    I denna kontext kan kanske även den ypperliga kvaliteten och de förvånansvärda framgångarna för svensk kriminallitteratur förstås. Den har med fallhöjden mellan gällande norm och kriminell gärning (som på det hela taget underkänner denna normativa ram) att göra. Varje deckare hämtar sin näring ur detta spänningsförhållande. Framför en kuliss (även om den bara är ditställd) av ett relativt intakt moraliskt landskap låter sig sådana skräckskildringar iscensättas på ett mycket verkningsfullt sätt. Bilden av det svårt sargade liket i en småstad i Skåne påverkar vår moraliska grundkänsla på ett starkare och tillförlitligare sätt än motsvarande bild mot bakgrunden av South Bronx eller ett ghetto i någon sydamerikansk våldsmetropol. Förvånar det möjligen någon, att precis som när det gäller Astrid Lindgren är efterfrågan på svenska kriminalhistorier och -filmer (relativt sett) inte på något håll så stor som i just Tyskland? Välkommen till ”Ystadssyndromet”!

    I alla dessa sammanhang, det kan man med fog påstå, är det inget mindre än en gammal och obestridlig ”fjärran närhet” (ett begrepp myntat av den store vänsterhegelianske romantikern Theodor W Adorno) mellan tyskar och svenskar som kommer till uttryck. Det finns så mycket som förenar dem: Luther och protestantismen, den romantiska(!) kärleken till naturen och sången (var annars utanför Tyskland är Kunstlied, denna genuint tysk-romantiska sångart, så uppskattad som i Sverige?), den kulturella närheten till hantverk och uppfinningar, böjelsen för det husliga hemmavid och de på förtroende och självkontroll uppbyggda sociala sammanhangen; även mer inåtvända egenskaper, som tystlåtenhet och en tendens till grubblande självtvivel, vilket är mindre utpräglat i det latinska Europa.

    Bullerbü-syndromet, detta sällsamma resultat av en kollektiv projektion, som har berikat litteraturen i så många gestalter, lär oss på nytt att förstå historiens verkningskraft. År 2005, när det i Tyskland hölls hågkomster till minne av 60-årsdagen av krigsslutet och man mindes den stora katastrofen, som ända in i vår tid på ett eller annat sätt har påverkat nära nog varje tysk familj, firade svenskarna 60-årsdagen av den första utgåvan av Pippi Långstrump. Det är kort uttryckt hela skillnaden. 1949 mötte Pippi och hennes skapare tyskarna och hon har förtrollat dem ända sedan dess. Hos Astrid Lindgren möts det traumatiserade och det oskadda landet. De har något att lära av varandra.

    Översättning: Peter Sjöberg.

    Berthold Franke
    Berthold Franke är direktör och chef för programavdelningen vid Goethe Institut i Stockholm, som fram till den 31 januari visar utställningen ”Pippi på Tysklandsturné”

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X