X
Annons
X

Martin Lagerholm: Tyska varianter av ”dirty realism”

Av tradition och av politiska och historiska skäl väger vågskålen mellan form och innehåll kraftigt över för den senare i den moderna tyska prosan. De historiska omständigheterna har mer eller mindre tvingat fram en sociologiskt orienterad "resonemangslitteratur", där det stolta arvet efter det tidiga 1900-talets avantgarderörelser för länge sedan förlorats ur sikte, trots spridda försök att återuppliva gamla estetiserande husgudar. (Namn som Reinhard Jirgl och Gerd Neumann kan möjligen ses som den alternativa litteraturscenens excentriska dark horses, som bekräftar denna regel, även om också deras verk i grund och botten har politiska motiv.)

Möjligen håller balansen mellan "det litterära" och "de överförda litteraturbegreppen", mellan språket som självändamål och språket som informationsbärare på att förskjutas en aning, till förmån för de "konstnärliga" aspekterna. Särskilt två romaner – fastän väldigt olika i lynne och tematik – ur den tyska vårbokssäsongen låter ana litterära inslag man vanligen inte förknippar med modern tysk litteratur, trots välkända motiv. Snarare tycks de skrivna i ett slags realistisk-mytisk 1800-talstradition, dock utan alla romantiska tillsatser. De kan i tonläget stundtals påminna om den allra tidigaste ryska prosan, eller om den skandinaviska naturalismen, eller för all del också om Dickens smogtäta och proletära storstadsskildringar. Man skulle möjligen, litet slarvigt, kunna placera dem båda – den före detta östtyske författaren
Wolfgang Hilbig (född 1941) och den från väst bördige
Ralf Rothmann (född 1953) – i facket för en sorts tysk variant av "dirty realism", om etiketter nu bara inte hade klibbat så mycket.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X