Annons

Mattias Pirholt:Tyska skönandar uppfann traumat

Illustration ur Clemens Brentanos roman ”Godwi” (1801), enligt Nicole Sütterlin en av de första skildringarna av hur ett barndomstrauma kan såra det slutna jaget.
Illustration ur Clemens Brentanos roman ”Godwi” (1801), enligt Nicole Sütterlin en av de första skildringarna av hur ett barndomstrauma kan såra det slutna jaget.

Posttraumatiskt stressyndrom etablerades som en diagnos först 1980, men den vilar på den betydligt äldre idén om att själen precis som kroppen kan tilldelas svårläkta sår. Särskilt de tyska romantikerna föregrep den symptombild som den moderna PTSD-diagnostiken slagit fast. 

Under strecket
Publicerad

En av den moderna välfärdsstatens grundpelare är diagnosen. För den enskilde har en diagnos ofta en rad viktiga konsekvenser, inte minst rättigheter, exempelvis av ekonomisk art. Dessa gör det möjligt för individen att delta i samhällslivet, idealt sett på samma villkor som alla andra. Diagnosens betydelse blir tydlig framför allt för dem som inte får en sådan men som anser sig ha rätt till en. Det finns idag en rad tillstånd, som kroniskt trötthetssyndrom (ME), som stora delar av läkarvetenskapen inte accepterar som en diagnos, vilket får till följd att individen inte får ta del av de rättigheter som de som har en giltig diagnos kan. Diagnosens baksida visar sig när man får en som man inte anser sig ha och som i sin tur kan begränsa den diagnostiserades möjligheter.

Behovet av diagnos är naturligtvis som störst för de tillstånd som inte omedelbart kan upptäckas med blotta ögat eller som inte kan avslöjas med ett enkelt blodprov eller röntgen. En milstolpe i den moderna diagnostikens historia torde vara etableringen av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), vars ursprung, symptom och behandling först slogs fast i den tredje utgåvan av American Psychiatric Associations diagnostiska och statistiska manual som utkom 1980. Den har sedan dess utkommit i flera upplagor som anpassat och förfinat definitionen. Före 1980 fanns fenomenet i praktiken inte. I och med att PTSD-diagnosen formulerades – eller uppfanns – kunde sambandet mellan en rad olika typer av händelser (att ha överlevt naturkatastrofer, att ha utsatts för våldtäkt eller annat fysiskt eller psykiskt våld eller att ha bevittnat sådant) och tillhörande symptom (personlighetsstörning, våldsamhet eller missbruk) förstås och behandlas. Man insåg också att traumatiska händelser kan sätta långvariga spår, och de drabbade, till exempel krigsveteraner, sågs inte längre som simulanter utan som människor i behov av behandling.

Annons
Annons
Annons