Vi barn från Bahnhof ZooTysk misär i nyversion gör inte ens tv-knarkaren glad

Lea Drindav och Jana McKinnon i ”Vi barn från Bahnhof Zoo.”
Lea Drindav och Jana McKinnon i ”Vi barn från Bahnhof Zoo.” Foto: Mike Kraus/Viaplay

”Vi barn från Bahnhof Zoo” är poserande, moraliserande och saknar självdistans. Denna nya tv-version har inget mer att erbjuda än en flåsigt modern yta.

Under strecket
Publicerad
”Vi barn från Bahnhof Zoo” är som en sedelärande heroin chic – på en gång poserande och moraliserande, skriver SvD:s recensent.

”Vi barn från Bahnhof Zoo” är som en sedelärande heroin chic – på en gång poserande och moraliserande, skriver SvD:s recensent.

Foto: Viaplay
Annons

Fyra decennier efter långfilmen ”Vi barn från Bahnhof Zoo”, baserad på Christiane F:s självbiografiska bok, kommer tv-serien med samma namn. Här har originalet byggts ut. Huvudpersonen Christiane, som i drygt två avsnitt kallas ”Banane”, har fått sällskap av fem andra unga – flickor och pojkar – som flyr vardagens päron och plågor till extatiska höjder på diskoteket Sound nära tågstationen Zoologischer Garten i Västberlin, centrum för droger och prostitution.

Är det en nyversion vi hade klarat oss utan? Definitivt. Är det en serie som ändå – sett över åtta stiliserade avsnitt med snygga ungdomar som går ner sig – ger tv-knarkare lite tillfredsställelse? Inte mycket, tyvärr. Inte för att misären – abc-berättad i ordningen tablett, spruta, prostitution – är så tung att genomlida. Utan för att beroendebilden saknar all dramatisk precision.

Annons
Annons
Annons