Annons
X
Annons
X

Tyranner har aldrig gått säkra i Benghazi

(uppdaterad)

MOTSTÅND Rebellernas viktigaste fäste i Libyen har under sin långa och dramatiska historia utsatts för belägring, erövring och förstörelse, men ständigt återuppbyggts. Benghazis historiska rötter sträcker sig tillbaka till antiken, då i skepnad av Euesperides.

För en vecka sedan inleddes ”Operation odysseisk gryning” under FN:s egid för att befria Libyen från Muammar Gaddafis styre. Den en gång karismatiske unge kaptenen som i sin oblodiga revolution 1969 störtade kung Idris förvandlades med tiden till en brutal diktator som hållit Libyen i ett järngrepp. All opposition mot Gaddafi har krossats av hans maktapparat, men missnöjet med styret har fortsatt att pyra på många håll i landet.

Starkast har motståndet mot honom varit i den östra delen av Libyen, den del som sedan gammalt kallas Cyrenaika. Det var just där som motståndet flammade upp i februari, inspirerat av händelseutvecklingen i grannländerna Tunisien och Egypten. Nyhetsrapporter från upprorets in- ledande dagar och veckor skildrade hur rebellerna successivt tog kontroll över Cyrenaika och att staden Benghazi blev deras viktigaste fäste. När så de Gaddafitrogna styrkorna slog tillbaka och återerövrade ett flertal städer i de västra delarna av landet stod det snabbt klart att den viktigaste striden skulle komma att gälla Benghazi. Genom historien har denna stad utsatts för belägring, erövring och förstörelse, men ständigt återuppbyggts.

För att nysta upp Benghazis händelse- rika historia måste vi söka oss tillbaka till antiken då grekerna slog sig ned i Libyen. För grekerna var Libyen namnet på Afrika väster om Nildalen. I mitten av 600-talet fKr seglade grekiska kolonister från Thera (Santorini) till Libyen och grundade där staden Kyrene. Grekerna hade efter flera år av missväxt på Thera följt påbudet från Apollons orakel i Delfi och slagit sig ned i Libyen. Herodotos beskriver att där Kyrene grundades var himlen genomborrad – en bild av hur mycket det regnade. Platsen är i högsta grad grön och bördig än i dag. Den ligger cirka 600 meter över havsytan på en platå av det berg som passande nog heter Gröna berget.

Annons
X

Kyrene kom snart att bli en av de ryktbaraste och rikaste grekiska städerna. Källan till stadens välstånd berodde till stor del på exporten av spannmål och den under antiken mycket dyrbara växten silfium, en undergörande medicinalväxt och exklusiv ingrediens i matlagningen. Silfiumplantan plockades i så stor mängd att den utrotades under första århundradet eKr. Kort efter grundläggningen av Kyrene anlades ett antal andra städer i området, men Kyrene behöll sin dominerande ställning. Tillgången på vatten, odlingsbar jord och en bra hamn var avgörande för placeringen av de grekiska kolonierna längs Medelhavets kuster. Den västligaste av kolonierna i Libyen uppfyllde alla dessa kriterier. Staden kallades Euesperides och på denna plats ligger i dag Benghazi.

Euesperides fick sitt namn efter myten om ett av Herakles storverk där han fick i uppgift att hämta de gyllene äpplena från Hesperidernas trädgård. Trädgården låg så långt västerut som man kunde komma, där den stora Oceanen började, där Atlas stod och bar upp himlavalvet och där aftonstjärnan Hesperus lyste. Än idag finns en oas strax öster om Benghazi som pekas ut som Hesperidernas trädgård. I en dramatisk klippsänka breder en stor palmlund ut sig, men av några äppelträd syns inga spår. Det kan tyckas paradoxalt att en plats som i grekisk mytologi förknippades med väster i dag är känd som den viktigaste staden i östra Libyen. Man måste då påminna sig om grekernas uppfattning om geografi inte var densamma som vår. Städerna i Cyrenaika vände sig i huvudsak mot öster och norrut mot Kreta och Egeiska havet. Bortom Euesperides bredde den stora Syrtenbukten ut sig med sina lömska strömmar och farliga sandbankar. Kusten väster om Benghazi är i dag liksom under antiken karg och öknen når ända fram till havet. Nog visste grekerna att det fanns något på andra sidan vattnet, men förutom spår av en kortlivad handelsstation i närheten av Leptis Magna finns det inget som tyder på grekisk kolonisation i den västra delen av Libyen. Detta område, som kallas Tripolitanien, kontrollerades sedan länge av Karthago genom städerna Leptis Magna, Oea (Tripoli) och Sabratha.

Vi har bara fragment av Euesperides historia bevarad i skriftliga källor, men brittisk-libyska arkeologiska utgrävningar mellan 1994 och 2007 har givit viktiga insikter i stadens dramatiska historia. Euesperides nämns i de antika källorna först på 400- talet f Kr då Herodotos berättar om perserkungen Kambyses expedition i Cyrenaika, en händelse som utspelades nästan hundra år tidigare. Herodotos, som är så detaljerad i fråga om Kyrenes grundläggning, nämner inget om Euesperides tillkomst.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Utgrävningarna av ruinerna i utkanten av Benghazi visar dock att staden grundats cirka 600–575 f Kr. Den verkar ha blomstrat tack vare omfattande handel och hantverk. Purpurfärg utvanns ur Murexsnäckan och färgade textilier tillverkades i staden. Hamnen låg i en skyddad lagun, som sedan länge slammat igen och nu heter Sebkha es-Selmani. Från Euesperides hamn får vi förmoda att silfium i olika former exporterades. Handeln med silfium var ett monopol kontrollerat av kungen av Kyrene. Silfium avbildades ofta på mynten präglade i Euesperides och de andra städerna i Cyrenaika, vilket visar denna växts ekonomiska betydelse. Omfattande fynd av amforor visar att det till staden importerades mängder av vin och olivolja från grekiska stater i Egeiska havet och inlagd fisk från Tripolitanien och Tunisien. Allt detta vittnar om en välmående stad.

    Men på 400-talet f Kr blev det tydligt att missnöjet med kungen av Kyrene var omfattande. Kung Arkesilas IV, som odödliggjorts av Pindaros i två av dennes pythiska oden till minne av segern i kappkörningen vid festspelen i Delfi 462 f Kr, försökte bygga sig en maktbas genom att locka nybyggare från Grekland till Euesperides. Tillskottet på greker behövdes för att hålla stånd mot de nomadiska libyska stammarna som hela tiden utgjort ett hot mot de grekiska städerna i området. Men Arkesilas behövde också fler lojala undersåtar för att hävda sig mot de alltmer fientligt inställda invånarna i Cyrenaika. Grekerna hade alltså inte bara att förhålla sig till tvister med en yttre fiende, utan minst lika allvarligt var de inbördes konflikterna. Det slutade inte lyckligt för Arkesilas – omkring 440 f Kr mördades han i just Euesperides. En antik källa uppger att man kastade kungens avhuggna huvud i havet. Därmed var nästan 200 år av monarki i Cyrenaika slut och nu följde en period av demokrati. Störtandet av kungen resulterade i ett förhållandevis svagt styre som i sin tur ledde till en ökning av de libyska stammarnas attacker mot de grekiska städerna.

    Thukydides berättar att en spartansk flotta på väg till Sicilien 414/413 f Kr kom ur kurs och hamnade i Euesperides. Där kunde spartanerna lägligt nog undsätta staden som hotades av libyerna. Tio år senare rasade striderna mellan greker och libyer igen. En större grupp greker från Messenien på västra Peloponnesos bosatte sig i Euesperides dit de inbjudits av stadens styrande för att hjälpa dem mot libyerna. Omkring 380 fKr utbröt krig mellan Karthago och några av de grekiska städerna i Cyrenaika över kontrollen av Syrtenbukten. Kyrene gav sig in i kriget och efter flera decennier av strider enades man 340 f Kr om en gräns som begränsade Kyrenes inflytande västerut.

    Några år senare, 332 f Kr, marscherade Alexander den store med en enorm armé in i Egypten och krossade det persiska styret. Han besökte Zeus Ammons orakel i Siwaoasen i den Libyska öknen. Där mötte han ambassadörer från Kyrene som gav honom dyrbara gåvor i hopp om att han inte skulle fortsätta västerut mot Cyrenaika. Alexander nöjde sig med denna uppvaktning – hans intressen låg som bekant snarare österut. Efter Alexanders död 323 f Kr tog Ptolemaios kontroll över Egypten och grundade det ptolemeiska riket. I Cyrenaika hade Thibron, en äventyrare från Sparta, tagit plats på scenen. Med en armé av legosoldater försökte han skapa ett eget rike i Nordafrika med sig själv som kung. Regimkritiska adelsmän som utvisats från Kyrene såg i Thibron en möjlighet att återta makten över staden. Euesperides och staden Barke gick med på Thibrons sida mot Kyrene. Thibrons armé belägrade Kyrene som i sin nöd såg sig tvunget att begära hjälp från Ptolemaios i Egypten. Denne var inte sen att häri se en möjlighet att ta kontroll över Cyrenaika så han skickade den makedoniske fältherren Ophellas med en armé till Kyrene. Thibron besegrades och så kom Cyrenaika att ingå i det ptolemeiska riket.

    Makten flyttades nu från Kyrene till Alexandria och Kyrene styrdes av guvernören Magas. Denne regerade över Cyrenaika som en kung, men förblev lojal mot Ptolemaios. Efter en konflikt med sonen, Ptolemaios II, försonades Magas med honom och som ett bevis på fortsatt lojalitet gifte sig Magas dotter Berenike med Ptolemaios II:s son, Ptolemaios III. Vid tiden för Magas död (omkring 258–250 fKr) överges Euesperides och en ny stad grundläggs ett par kilometer bort, alldeles vid kusten. Varför detta skedde står inte skrivet hos de antika källorna. Länge har forskare antagit att det berodde på att den skyddade hamnen gradvis slammade igen och att man var tvungen att flytta staden.

    Den nyligen bortgångne franske arkeologen André Laronde har tolkat ett epigram av den kyrenske poeten Kallimachos (305–240 f Kr) som att strider rasade vid Euesperides i samband med att staden övergavs. I epigrammet omtalas hur en viss Menitas skänker sin båge i gåva till guden Serapis, men att invånarna i Euesperides har hans pilar. Laronde tolkar det som en syftning på en belägring av Euesperides på grund av att staden valde fel sida i den maktkamp som uppstod när Magas dog och där Ptolemaios III:s sida gick segrande ur striden. Efter segern över Euesperides tvingades invånarna att lämna staden och bosätta sig i Ptolemaios nygrundade stad. För att ytterligare befästa sin kontroll över området gavs denna stad det kungliga namnet Berenike efter drottningen.

    De brittiska grävningarna i Benghazi har visat att övergivningen av Euesperides gick snabbt. Det var inte en successiv process som man kunde ha väntat sig om hamnen långsamt slammade igen. I stadens yngsta lager har privathus med påkostade mosaikgolv byggda så sent som på 250-talet f Kr grävts fram. Om man hade vetat att man snart skulle tvingas flytta hade man knappast ha satsat så mycket på byggnaderna. Vidare har brunnar och cisterner för regnvatten fyllts igen med stora stenar, sannolikt för att hindra befolkningen att stanna. Dessutom har nästan all sten från stadens murar plockats bort och med all sannolikhet forslats till uppbyggandet av Berenike. Myntfynd är en viktig källa till datering av arkeologiska fynd och i Euesperides finns inga mynt präglade efter Magas sista myntserie daterad till 261–250 f Kr. Platsen där staden låg har sedan dess legat orörd, utan modern bebyggelse.

    Med Berenike börjar nästa kapitel i Benghazis långa historia. Den nya staden blomstrade tack vare den maritima handeln över Medelhavet. Likt mytens fågel Fenix har Benghazi under flera årtusenden rest sig ur askan och återuppstått i ny form. Om resultatet av den pågående händelseutvecklingen är det för tidigt att sia, men en sak kan historien lära oss: Benghazi är inte en säker plats för tyranner, varken för 2500 år sedan eller i dag.

    Kristian Göransson är fil dr i antikens kultur och samhällsliv och har medverkat i utgrävningarna av det antika Benghazi.

    Kristian Göransson

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X