Annons
Recension

Den stygga flickans rackartygTyckande i stället för gestaltning

Den lagom lättparfymerade kärlekshistorien tycks ofta vara en förevändning för att Vargas Llosa skall framlägga sina åsikter om allt från latinamerikanska gerillor till trendiga poststrukturalister. ”Den stygga flickans rackartyg” är inte i nivå med det övriga författarskapet, konstaterar Mats Gellerfelt.

Under strecket
Publicerad

Det råder föga tvekan om att den i Spanien bosatte peruanen Mario Vargas Llosa är en av den samtida romankonstens allra främsta, en närmast klassisk mästare i sin tyngd och bredd. I mäktiga romanverk dissekerar och penetrerar han historien, konsten, makten, våldet, Latinamerikas trauman eller revolutionsromantik som leder åt helvete. Ja, det är verkligen tungt i flera bemärkelser, stöpt i en form, eller i former och med stilnivåer som visar på en fullständig behärskning av alla litteraturens konstgrepp. Han är en av dem som brukar betecknas som ”totala”.

Men trots sin närmast ofattbara produktionstakt tillåter sig Vargas Llosa smärre divertissement där han till exempel kan leka med en sorts lättpornografisk, boudoirdoftande, mycket latinsk genre – så sker till exempel i ”Till styvmoderns lov”.

Annons
Annons
Annons