Annons
X
Annons
X

Magnus Bremmer: Twitter kan förändra vårt sätt att berätta

Digital kultur: Analys

Nättjänsten Twitter har lockat många att använda formen för litterärt berättande. Förutom romaner uppstyckade i max 140 tecken långa inlägg förekommer följetonger som utspelar sig i realtid, komprimerade dikter och mikroromaner – med blandat resultat.

Foto: Bertil Ericson/TT

När den franske konstkritikern och redaktören Félix Fénéon år 1906 började bidra till spalten för diversenotiser ( faits divers) i dagstidningen Le Matin, gjorde han det anonymt men med stil. Dessa små referat av vardagshändelser rubricerades, talande nog, som ”Nouvelles en trois lignes”, vilket kunde utläsas som antingen ”nyheter” eller ”noveller på tre rader”. För Fénéon blev nyhetsnotisen en litterär form. De kunde lyda: ”Antänd av hennes son, 5 år, flammade en lysraket upp under kjolen på Mme Roger, i Clichy: skadorna var ansenliga.” Eller: ”Det finns inte längre någon Gud för fyllbultarna. Kersilie från St Germain misstog fönstret för dörren: nu är hon död.” Någon vidare spridning av dessa miniatyrer tycktes Fénéon vara helt ointresserad av. Omtalad är hans koncist nekande respons på en konkret förfrågan om att bli publicerad: ”Jag strävar endast mot tystnad”. Först efter Fénéons död kunde notiserna, som hans fästmö klippt ut i smyg, ges ut i samlad form.

Det ironiska är att de idag är så tillgängliga som bara information i vår tid kan vara. Varje dag kan man via mikrobloggen Twitter, i mobilen eller på datorn, läsa två nya alster av Féneón. Hans ”Novels in Three Lines”, som de kallas här, råkade nämligen vara av det lämpliga omfånget att de får plats i ett sms, alltså inom de 140 tecken som mikrobloggens inlägg (eller tweets) är begränsade till. Fénéon själv skulle förstås ha förbannat hela saken. Men anonymitet är knappast vår tids dygd, och alltfler författare och poeter söker sig till sociala medier för att nå ut med sitt skrivande. Inte sällan med mindre väl dolda avsikter att marknadsföra författarskapet i en kanal som når nya läsare, men allt oftare också med ambitionen att skriva skönlitterärt i mikroformat.

De allra flesta torde vid det här laget åtminstone ha hört talas om Twitter, även om man inte själv är en användare som dagligen postar de korta inlägg som ska ge svar på frågan: ”Vad gör du just nu?” Kanske är man mer intresserad att man prenumererar på ett antal mer eller mindre kända personers inlägg. Barack Obamas, Stephen Frys eller Britney Spears mikrobloggar är några av de mer lästa. Det är alltså i denna ström av branschskvaller, pr-bloggande eller helt vanliga människors inlägg om sina vardagssysslor som alltfler börjat skriva skönlitterärt. De litterära försöken har antingen begränsat sig till det enskilda inläggets 140 tecken eller utsträckt sig i årslånga projekt där texten består av ett kontinuerligt flöde av inlägg. Och det ska sägas på en gång: resultaten varierar i kvalitet.

Annons
X

Enligt samma koncentrerade formel som Fénéon publicerar den kanadensiske tv-journalisten Arjun Basu vad han kallar för ”twisters” – 140 tecken långa noveller. De flesta är, liksom Fénéons notiser, av det tragikomiska slaget, om än mindre snillrikt formulerade: ”The trip was going well; they took many photos. Then they ran out of gas on a side road in northern Vermont and were never heard from again.” Med de ödesmättade slutorden har Basu avslutat flera av sina historier. Han har över 8 000 prenumeranter. Skillnaden mellan de flöden som sänds ut under Fénéons och Basus namn är förstås att mikrobloggen i det första fallet enbart fungerar som en publiceringsform, medan den i det andra utgör en sorts koncipieringsform – det format som sätter ramarna för textens tillkomst. Det är också mellan dessa två poler som man grovt kan sortera exemplen på ”twitteratur”: befintlig litteratur som sprids via Twitter, och texter med litterära ambitioner som skapas för eller genom kanalen.

Ett av de mer lästa litterära försöken på Twitter är ”Small Places” av den amerikanske journalisten och populärförfattaren Nick Belardes. Förra året började han bit för bit publicera vad som enligt egen utsago är den första originalromanen i det sociala mediet, en ”twitterroman” i så måtto att den i sin första upplaga skrivits för och publicerats genom mikrobloggen. Det hela är en ganska lättsam historia som utspelar sig i företagsmiljö. Från sin plats i det gråa kontorslandskapet iakttar och reflekterar huvudpersonen humoristiskt kring arbetslivets stora obetydligheter, om allt från vem som ligger med chefen till de timanställdas idérika sätt att få tiden att gå utan att göra någonting alls. På det temat har romanen pågått i över ett år, just nu med uppemot 4 000 läsare.

Lite cyniskt kan man hävda att behållningen av att läsa texter som ”Small Places” ligger mer i hantverket än i innehållet. Att läsa blir att studera ett utförande, skribentens förmåga att väga del mot helhet i försöket att skriva en kontinuerlig text. Varje inlägg söker ett individuellt anslag, samtidigt som de försöker hålla berättelsen vid liv. Ibland formulerar och avslutar Belardes en idé eller händelse i ett och samma inlägg, men han tar också till stilistiska figurer som kräver tre, fyra, intensivt postade inlägg. Att hålla läsaren kvar i berättelsen är naturligtvis syftet. Och det kräver sin stilist i det sammelsurium av postningar från olika bloggare som samlas på läsarens sida. Enligt Brandon J Mendelson, som skrivit twitterromanen ”The Falcon Can Hear the Falconer”, är dock fem inlägg per dag ett maximum – om man inte vill trötta ut sina läsare.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det är till mobiltelefonen som man måste härleda de första försöken att skriva mikroprosa. Men den historien börjar inte i USA. I Japan är detta nämligen inget vidare nytt fenomen. Keitai shousetsu (japanska för ”mobiltelefonroman”) är rentav en osannolikt välspridd företeelse, inte minst som den redan invaderat även den traditionella bokmarknaden. Redan 2007 var landets fem mest sålda böcker tryckta versioner av romaner skrivna i mobiltelefonen. Dessa är dock mer än produkten av ett i litterära sammanhang okonventionellt medium. Keitai shousetsu blev snabbt en genre, med särskilda konventioner vad gäller både stil och motiv. Språket är, i enlighet med det begränsade teckenutrymmet, förenklat – med tillhörande emoticons som ett substitut för humörbeskrivningar. Innehållsligt är de ett slags melodramer, samtida kärlekshistorier med en stor portion tragedi före lyckan. Det tog inte lång tid innan det litterära etablissemanget i Japan började se tematiska likheter mellan keitai shousetsus och äldre litterära berättelser. En av Japans mest respekterade författare, Jakucho Setouchi, tog liknelsen hela vägen när hon förra hösten under pseudonym började publicera en mobiltelefonroman på nätet. Med en kongenial keitai -stil berättade hon en historia baserad på Murasakis ”Berättelsen om Genji”, det tusenåriga hovdrama som ibland kallas världshistoriens första roman. Sedan dess har andra japanska klassiker omvandlats på motsvarande sätt, för att i det nya utförandet åter ges ut i tryckt form. Det mest intressanta med det japanska fenomenet är just detta mått av gränsöverskridande – mellan olika medier och mellan olika litterära nivåer.

    Även via Twitter sprids numer litteraturhistoriens verk, från Homeros till Joyce, via citat eller komprimering. Stockholms stadsbibliotek twittrar dagligen första meningen ur en bok från samlingarna. Engelska och svenska dagstidningar har hunnit utlysa tävlingar i att på mest raffinerat sätt kondensera innehållet i en berömd roman på 140 tecken. Att det finns en marknadsföringspotential i denna trend har förlagen inte varit sena att upptäcka. I fjol lanserade brittiska Penguin Books ett webbaserade klassikerprojekt, ”We tell stories”, under parollen ”there’s always at least two ways to tell a story”. Förlaget lät sex författare skriva en berättelse med utgångspunkt i en av de klassiker som Penguin ger ut att publiceras i ett socialt medium, däribland Twitter. Ambitionen var förstås att locka unga läsare till deras klassikerutbud. I höst ger förlaget ut antologin ”Twitterature”, med en samling skalenligt komprimerade litterära klassiker.

    Något slående i läsningen av alla dessa mikrolitterära försök är hur stark viljan till en förankring i äldre litterära former är. Påfallande många twitterförfattare tar till traditionella, ofta genrebundna termer för att begreppsliggöra sitt skrivande. Nyskrivna ”haikudikter” är exempelvis mycket vanliga på Twitter, även om det strängt taget sällan är fråga om just haikudikter. Och de omtalade ”mikroromanerna” är egentligen bara berättelser i valfri form. Historiskt sett är denna ängslighet hos ett nytt medium inte ovanlig. På samma sätt som fotografiet under det sena 1800-talet tog stöd i samtida bildkonst för att nå konstnärlig status, är här idén om exempelvis en roman så påtaglig att den blir sinnebilden för något höglitterärt som intar det sociala mediet. Liksom för fotografiet är det gissningsvis också just när man överger föreställningen om ett överfört traditionellt ideal (läs: romanformen i mikroformat) som mediets verkliga potential i estetiska syften kan prövas. I själva verket är det väl just den typen av höglitterära värden som står på spel i mikrobloggen? En inte otänkbar – och kanske inte oönskad – effekt av det miniatyriska formatet och sammanhanget är att fiktionens språk nivelleras med bloggens faktiskhet, att det kort sagt blir svårare att skilja en form från en annan, ett fiktivt jag från ett faktiskt. Fénéons nyhetsnotiser bär, i sin genom Twitter närmast fiktionaliserade form, syn för sägen.

    Det finns nämligen all anledning att inte trivialisera den påverkan som ett medium som Twitter åtminstone tillfälligt kan ha på den litterära kulturen – och då inte enbart ur marknadsföringssynpunkt. Mikrobloggen är del av de nya verktyg som den digitala kulturen i allmänhet redan kunnat ge till skrivandet. Exempelvis uppmuntrar Twitter nya modeller för ”öppna” texter och kollaborativt skapande. Plattformen Twittories organiserar kollektivt skrivande av noveller, där varje nytt inlägg skrivs av en ny interagerande läsare till dess att man nått 140 inlägg då texten abrupt avslutas. En del samtida litteratur fogar sig också rätt väl till den seriella karaktär som utmärker mikrobloggen. Om det vittnar poeten Ulf Karl Olov Nilssons twitterförsök, som uppvisar samma fäbless för serier, listor och andra formella begränsningar som återfinns i hans tryckta och upplästa poesi. UKON:s senaste twitterdikter verkar också inbegripa ett mått av improvisation under skrivandets gång.

    En annan skribent som sökt ta tillvara på det faktum att orden går från upphovsmannen till läsaren på ett ögonblick är deckarförfattaren och New York Times-journalisten Matt Richtel. Förra sommaren beslutade han sig för att skriva en ”twiller” (just det, en thriller på Twitter). Huvudpersonen är en man som vaknar i bergen i Colorado, drabbad av minnesförlust och med inget annat på fickan än sin mobiltelefon. Vad läsaren följer är de inlägg som den fiktiva personen postar på mikrobloggen på väg mot gåtans lösning. Det hela är alltså tänkt att utspela sig i realtid. När Emma Ångströms debutroman ”Och allt är förvridet” gavs ut i tisdags hade författaren redan före utgivning använt mikrobloggen som ett digitalt komplement till romanen. Sedan i maj publiceras kontinuerligt på Twitter vad som ska föreställa huvudpersonernas egna inlägg från sina liv. Detta är tänkt att pågå i ett år, parallellt med handlingen i boken. Även här finns alltså idén om en realtid, som motsvarar bokens. Att berätta samma historia på olika sätt i olika medier är väl känt i korsvägarna mellan datorspel och film. Att göra det simultant mellan bok och blogg är mindre känt men lär knappast sakna efterföljare.

    Någonstans bland dessa experiment börjar man kunna skilja ut de tillfälliga uttrycken av en omtalad fluga – och ett kvitter som i förlängningen kan sätta spår i vårt sätt att berätta historier.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: Bertil Ericson/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X