Annons
X
Annons
X

Ulf Karl Olov Nilsson: Tvivlet ger stadga åt teaterns sanning

Dramatikern Christina Ouzounidis avhandling ”Tvivel. Replikernas poetik” kan läsas som en iscensättning och dramatisering av de ­frågor den vill undersöka. Genom att visa hellre än redovisa bryter den ny mark beträffande vad konstnärlig forskning kan innebära.

Christina Ouzounidis.
Christina Ouzounidis. Foto: Sara Mac Key

Christina Ouzounidis är dramatiker och en av de drivande i konstnärskollektivet Teatr Weimar i Malmö, med flera uppmärksammade och nyskapande produktioner bakom sig. Exempelvis ”Vit, fri, rik”, med Ann Petrén ensam på scenen i form av en sublimt guldklädd och halstablett-tuggande Klytameistra som sätter lika mycket tvivel som ett grandiost självbedrägeri i verket. Men också den SVT-sända ”Heterofil”, som absurt vänder på fördomar mot ­homosexuella. I de flesta av Ouzounidis omkring 15 pjäser hämtas rollfigurer och teman från den ­grekiska tragedin, men de manglas genom språkspel, upprepningar, kontinental filosofi, genus- och samhällskritik för att de antika myterna till sist ska kunna beredas plats för vår tid.

I våras disputerade Ouzounidis på Teater­högskolan i Malmö med ”Tvivel. Replikernas poetik”, en minst sagt egensinnig ­doktorsavhandling som genljuder av hennes egen dramatik, ja rentav är en iscensättning av den. Så här öppnar avhandlingstexten: ”Det började med en erfarenhet av ­talandet, av en förflyttning ut ur den egna kroppen.” En betoning av rösten alltså, replikens kropp av luft. Men sedan följer: ”Det stämmer inte. Det började med att orden överröstades.” En rättelse, införandet av avhandlingsrubrikens tvivel. Varpå följer ytter­ligare tillrättaläggande med tilläget ”Det är en efterhandskonstruktion.” Tvivlet igen, och ett upp­hävande av kronologin. Begynnelsen är en efterhandskonstruktion. Såklart.

Jag nämner detta för att visa på hur avhand­lingens performativa, iscensättande sida hela tiden löper parallellt med dess benämningsfunktion. ­Samtidigt som texten diskuterar en viss sakfråga så visar den vad den talar om. När den diskuterar tvivlet tvivlar den. Eller visar upp tvivlets motsats: orubbligheten. Och eftersom den diskuterar talhandlingens, teaterreplikens men också identitetens framträdelser som en effekt av att börja på nytt börjar den oupphörligen om på nytt och säger att den börjar på nytt. Det rör sig om språkhandlingar som skapelseberättelser. Det börjar om. Och sedan börjar det om. Ett Gertrude Steinskt sätt att räkna. Inte ett, två, tre och så vidare. Utan ett. Och sedan ett igen. Och sedan ett igen. Det innebär inte att det är en text utan minne, eller utan tidsuppfattning; det är snarare upprepningens själva upprättande av glapp mellan ett nu och nästa nu, som ger den tid. Det är ett extremt sätt att ta en sak i sänder med största uppmärksamhet på ordens på en och samma gång framåtsträvande och bakåtsyftande ambitioner. Så här förtätad och paradoxal uttrycks tiden på ett ställe: ”Ett nu som fanns genom ett sedan som finns.”

Annons
X

Att avhandlingen handlar om vad den gör och gör vad den handlar om innebär att den bär på en säregen blandning av svårgenomtränglighet och genomskinlighet. Men mycket är inte svårt, inte på det sätt saker vanligtvis brukar vara svåra. Själva orden är ingalunda komplicerade. De flesta av de teoretiska avsnitten är inte heller speciellt svår­begripliga, de är snarare de mest framkomliga. Puh! Att för en stund få befinna sig på välkänd ­akademisk mark. Likaså kan läsaren vila när handlingen i filmen ”Doubt” med Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman eller Sofokles ”Antigone” beskrivs med precis hand. Eller i flera väl valda ­etymologiska förklaringar, som åtminstone jag aldrig läst förut: vi får lära oss om ordet ’idiots’ ­ursprungliga inåtvändhet; om atensk politik, om poikilos nomos som oxymoron – stabilt skiftande; om ordet theorias härstamning från bevittnandet av ett skådespel. Teorin utgörs alltså av den kunskap vi befäster genom betraktandet.

Ändå famlar läsaren ofta: Man frågar sig kanske inte så mycket: Vad handlar det om? Utan: Vad är det som händer i denna text? Vad är det som iscensätts? Vissa partier är extremt trånga, både poetiskt och tankeintensivt. Ibland tycker jag också att ­texten har för hög täthet. Den går liksom endast att förstå om man redan förstår det. Det ska inte enbart uppfattas som kritik för faktum är att det också är en iscensättning av någonting som avhandlingen tematiserar: detta att bli talande, på scenen och i livet. I någon mening är nämligen språktillägnelsen binär. Jag kan tala först när jag kan tala, på liknande sätt som jag kan simma först när jag kan simma. När jag väl besitter kunskapen kommer jag inte att sjunka om någon slänger ned mig i vatten. Och när jag väl har blivit talande går det inte längre att inte vara det. Åtminstone inte så länge jag är det, så att säga. Avhandlingen visar alltså på talakten som händelse. Författaren skriver. ”Situationen är en guldfisk. Det den erfar erfar den.”

Nå, avhandlingens inledande fråga kring replikens specificitet föregås av svaret, menar Ouzounidis. Det låter rimligt, eftersom man frågar för att man vet någonting. Eller rättare sagt så frågar man för att man samtidigt vet något och inte vet något. Vet man ingen­ting är det också omöjligt att ställa frågor. Och vet man allt finns det ingen anledning att fråga. Några sidor senare skriver hon: ”Tvivel är utgångspunkten för att fråga efter replikens mening genom att läsa den som en del av dess tidsliga och rumsliga placering.” Detta dunkla påstående utgör avhandlingstextens jetström, vill jag hävda, där själva tvivlets replikförande poetik, för att anspela på avhandlingstiteln, kan sägas innebära, som jag förstår det, att upprätta motsägelsefulla textuella enheter som var och en äger en sanningsaspekt. Och att inte upplösa dem.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men varför är just tvivlet utgångspunkten för att fråga replikens mening? Varför? Nja, sakta i backarna. Här måste vi nämna att avhandlingens grundläggande frågeord är hur och inte varför. Likväl kan man säga att Ouzounidis både bevarar och besvarar frågan genom att beskriva den. Genom att sätta den i rörelse. Insistera på att aldrig avsluta den. Visa den. Genom att visa att den handlande repliken inte består av en röst utan flera, kanske alla; och alla ­röster, all röst, innehåller åtminstone ett gemensamt drag: en med tvivlet besläktad skam som ­Ouzounidis ­menar är strukturell och inte psykologisk.

    Men hur, undrar vi då? Hur gestaltar man tvivlet i en avhandling som handlar om tvivel? Jo, det är enklare att svara på: på många sätt, flerstämmigt: ”Genom byten av utsägelseposition.” Eller som hon mer utförligt uttrycker det: ”Inte som en enda röst och heller inte som delar av en enstaka berättelse, utan som ett tänkbart lager av, eller myller av, såväl röster och betydelser som berättelser sprungna ur den kontrollförlust avbrottet åstadkommer genom att det begär av vittnet att hejda sig på betraktelsens stationer.” Eller så här, mer konkret: genom att ­lägga fram ett argument och sedan motsäga det. Men sällan upplösa kontradiktionen med en syntes, eller en kompromiss. Utan att avstå slutsatsen, som hon skriver: avstå ”intentionens obrutna förlopp” och med Walter Benjamins uttryck ”låta det enskilda och disparata stråla samman i en bild, en kristallinsk simultanitet”.

    Det är alltså inte så simpelt som att sanningen föds i dialogen, som Ouzounidis skriver i en nyckelmening, eftersom ”sanningen snarast består av dessa åtskilda hållningar som upprätthåller ­dialogen: sanningen står inte att finna någonstans i dialogens innehåll, utan ligger nedlagd i själva dess framträdelse.” Vidare gestaltas tvivlet genom stil­figurer som självmotsägelse (oxymoron), om­sägning av samma sak (tautologi), korsställda resonemang där orsak blir verkan och verkan blir orsak (kiasm). Och som sagt, genom omstarterna. Flerstämmigheten och bytet av röst gör att avhandlingen ofrånkomligen börjar om vilket den för övrigt förankrar teoretiskt i Walter Benjamins ”avbrottsprincip”, Brechts Verfremdung men framför allt i Gertude Steins tankar om upprepning och förskjutning som också är det som ger identitet.

    Tvivel är tvetydigt, tvivlet är två, det hör man ju på ordet; tvivel kan innebära handlingsförlamning, men det kan också kan vara förutsättningen för handling. Tvivel är farmakon, det ­grekiska ord som betyder både gift och botemedel, och – kanske jag använder för stora ord här, men jag tar risken – avhandlingstexten ­syftar till ett tvivlets etik. Ouzounidis skriver: ”Envisheten är det nödvändiga utslaget av ett grundläggande tvivel i kunskapsfilosofisk mening, ett tvivel som fortsätter att ställa frågorna, formulerar om dem, som genom tvivlet söker oönskade eller smärtsamma svar.” ­Senare i texten menar Ouzounidis att hon vill åt ”ett tvivel som inte står och väger i handlings­förlamning, inte är fegt. Ett antigonskt tvivel.”

    I sin dramatik brukar Ouzounidis som sagt bearbeta antika dramer, exempelvis i egna pjäsen ”Spår (av Antigone)” som uruppfördes på Göteborgs stadsteater 2015. Avhandlingens andra kapitel är knappt 40 flödande sidor benämnda ”Antigones förhandlingar”, som på ett obesvärat sätt förhåller sig till åtminstone fyra auktoritativa Antigone-tolkningar, Hegels, Jacques Lacans, Judith Butlers och Simone de Beauvoirs. Ouzounidis egen Antigone-läsning uppehåller sig vid tvivlet, Antigones eget, men också Kreons, som iscensätter sin osäkerhet genom att tala med olika röster, ibland är han orubblig, ibland vacklar han. Och symtomatiskt självmotsägande dömer han Antigone till ”levande begravning”.

    Men Ouzounidis gör inte anspråk på några heltäckande teoretiska genomgångar, snarare handlar det om nedslag. Teorin används när den behövs. ­Avsikten är inte att redovisa och förklara lärosatser utan att med denna teori i ryggen vända sig mot ­något nytt. Avhandlingen är i den meningen ett originalbidrag. Den står först i ledet, den bryter ny mark, som jag uppfattar det, såväl för vad konstnärlig forskning kan innebära som för samtidsteatern. Jag har aldrig tidigare läst en avhandlingstext som så uppenbart och konsekvent sätter sina egna teman och kunskapsfilosofiska utgångspunkter i verket. Jag har för övrigt aldrig läst en liknande avhandling.

    Annons
    Annons
    X

    Christina Ouzounidis.

    Foto: Sara Mac Key Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X