Annons

Tvillingtornens arkitektur åter intressant

Förträngda samhällsfenomen kom till ytan när WTC-tornen störtade samman för drygt två år sedan, till exempel föreställningen att arkitekturen håller faran borta. Händelsen har redan påverkat säkerhetstänkandet i hela världen.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Ingen visste vem som jobbade där. Inte ens de som gjorde det hade kontakter i husen utöver med dem på det egna våningsplanet – om de inte råkade befinna sig samtidigt med någon i en av de 208 hissarna eller i någon foajé. En av konsekvenserna av byggnadernas kollaps var att det till slut blottlades vilka som fanns i husen – mängden av nationaliteter, yrken, titlar, samhällsklasser...

Allteftersom år läggs till år och tidsavståndet ökar till attacken mot World Trade Center i New York växer ett mytiskt skimmer kring minnet av de raserade husen. Vad som inledningsvis var en jämförelsevis ointressant aspekt – den arkitekturhistoriska – har med tiden växt i intresse och samtidigt med den nyfikenheten också på det vardagliga livet i tvillingtornen före katastrofen.
Det är givetvis en riktig ordning att analyserna av 11 september hittills varit främst tekniska och politiska. De politiska konsekvenserna har ju dominerat världspolitiken och kommer att fortsätta att göra så lång tid framöver. De tekniska konsekvenserna är det färre som känner vidden av, men också en lekman på området höghusbyggande kan räkna ut att bestämmelser och normer inom sektorer som brandskydd och krocktålig konstruktion nu revolutioneras världen över.

Annons
Annons

Också de stadsbyggnadsmässiga konsekvenserna har utretts, dels av byggnaderna som uppfördes på 70-talet och deras ganska förödande inverkan på nedre Manhattans urbana liv, men också av hur en helt ny stadsplanesituation ska kunna upprättas med liknande exploatering men med människovänligare stadbyggnadskonsekvenser. Raskt har allt detta gigantiska arbete satts igång och delvis genomförts. Oräkneliga mängder konsulter och utredare har varit kontinuerligt sysselsatta under de två år som förflutit. Trots det kommer det säkert att ta åtskilliga år innan de första ersättningsbyggnaderna står färdiga och ännu längre tid innan hela det drabbade området börjar läka samman. Som jämförelse kan nämnas att det raserade centret började planeras så tidigt som 1954 av bland andra David Rockefeller. Arkitekten för de två tornen, Minoru Yamasaki, kontaktades 1962 med en förfrågan om att ta fram ett förslag. Först 1974 stod tornen färdiga.

Trots den långa projekteringstiden för det ursprungliga centret blev stadsmiljön kring tornen aldrig helt lyckad. 60- och 70-talens stadsplaneteori var inriktad främst på trafikflöden och exploateringstal och först i tredje hand på urban trivsel. Den här gången kommer det som sagt att gå snabbare; nedre Manhattan är mer färdigbyggt och planfrågan handlar snarast om att återupprätta en redan etablerad exploatering vars infrastruktur i huvudsak också finns på plats. Eventuellt kunde man ha önskat att platsen hade getts större andrum – en eftertankens paus innan nästa bebyggelses tillblivelse. Men Manhattan är å andra sidan det ständigt höga tempots hemvist.

Annons
Annons

De återuppbyggnadsförespråkare som hittills gett sig till känna i den amerikanska debatten har haft politiskt symboliska bevekelsegrunder. Mycket begränsat intresse tycks finnas för de raserade husen
som sådana men det kan ändå ha ett värde att titta närmare på vad som kännetecknade deras arkitektur.

Mark Wigley konstaterar i artikeln ”Insecurity by Design” – från vilken citatet ovan är hämtat och som ingår i antologin ”After the World Trade Center: Rethinking New York City” (red Michael Sorkin och Sharon Zukin Routledge, 236 s) – att tvillingtornen var mycket populärare hos allmänheten än bland arkitekturkritikerna. Tornen stod färdiga just när postmodernismen var på frammarsch och de kom i själva verket, bland arkitekter och kritiker, att symbolisera allt det negativa som den slutligt övervunna modernismen förknippades med: monotoni, inhuman skala och anonymitet. För allmänheten låg det däremot närmare till hands att uppfatta byggnaderna som de var tänkta: som signaler högre än all omgivande bebyggelse avsedda att fånga den övriga världens uppmärksamhet – vilket de också gjorde. Två miljoner besökare kom varje år för att titta ut från takterrasserna och ”se vad tornen såg”.
Tvillingtornen kom snart att tillhöra världens mest kända och reproducerade byggnadsverk. Men deras folkliga popularitet kan inte enbart förklaras med framgången hos marknadsförare och imagemakare. Tornen spelade en mycket mer framträdande roll i stadens vardagsliv än i arkitekturdiskussionen där de knappt ens figurerade. Just genom att med sin brutala skala inte alls passa in i omgivningen kom husen desto tydligare att höra hemma i ett stadsliv av flyktingar och missanpassade av alla de slag – i staden som blivit känd för att vara den både mest och minst amerikanska av alla.

Annons
Annons

Wigley menar att tvillingtornens främsta roll var som symboler för den globala, platslösa marknaden. De var abnormt uppförstorade varianter på efterkrigstidens närmast standardiserade kontorsskrapor. Fasadernas rutsystem kunde liknas vid ett globalt nätverk där allt är utbytbart och där individualitet upphört att spela någon roll. Under byggnadernas första decennium var samtliga rum konstant upplysta, dygnet runt, av 23 000 armaturer. Först 1982 infördes strömbrytare för husets elbelysning.

Byggnaderna uppmärksammades fort för sina tekniska innovationer. Avgörande för deras tillblivelse var till exempel uppfinnandet av ”the sky-lobby”. Innan WTC byggdes tenderade det stora antalet hissar som fordrades för skyskrapornas försörjning att perforera samtliga våningsplan intill gränsen för oanvändbarhet allteftersom husen gjordes högre. I WTC löstes detta genom att man i samlad transport färdades till mellanstationer, sky-lobbies, varifrån man med mindre lokalhissar sedan kunde ta sig vidare uppåt i huset. Detta lösgjorde förvånansvärt mycket användbar yta. Wigley talar om de ”brutalt effektiva våningsplanen” och konstaterar att dessa egentligen inte utgjordes av rum i vanlig mening. Vidare påpekar han att byggnadernas interiörer sällan uppmärksammades, vanligtvis fokuserade man helt enkelt på utsikten och exteriörerna.

Husen hade inga bak- eller framsidor och byggnadsvolymerna var inte tänkta att betraktas tredimensionellt utan enbart på avstånd som rastrerade platta ytor i stadslandskapet. Vid tornens bas respektive krön fanns avsiktligt tydliga gotiskt-arabisktinfluerade flervåningshöga detaljer. Sky-lobbyerna markerades med en knappt märkbar flervåningshög förtjockning av pelarna, som markerade sig som ett likaledes knappt märkbart mörkt band runt huskroppen. Även utformningen vid tornens krön och bas byggde på en minimal ökning av pelarmåttet, dryga decimetern. Dessa små variationer i den strikta geometrin resulterade i fyra ibland ljusare, ibland mörkare band kring var och en av de två monolitiska huskropparna. De konsekvent våningshöga fönstren i byggnaden satt indragna i nischer mellan fasadpelarna vilket möjliggjorde ett ständigt skiftande spel av ljus och skugga. Sammantaget med att fasaderna också bar upp byggnaden, vilket måste ses som ovanligt, uppnåddes en imponerande minimalistisk och arkitektonisk verkan som husets arkitekt aldrig fullt ut erkändes för.

Annons
Annons

Wigley avslutar med att konstatera att samtidigt som dessa abstrakta och anonyma fasader föll till marken så fästes ansiktena på alla de namngivna offren upp på stadens anslagstavlor, på tv-skärmar och tidningsuppslag. Det var just dem som byggnaderna inte lyckades skydda vars ansikten nu exponerades. En känsla infann sig av att byggnadernas kollaps omöjliggjorde att hålla en del förträngda samtidsfenomen på avstånd. Den vardagliga föreställningen att arkitekturen håller faran borta avslöjades som en fantasi.

När förslaget med de två tvillingtornen presenterades 1964 hävdade arkitekten att de symboliserade sambandet mellan ”världsfred och världshandel”. Trodde någon verkligen att globaliseringens krafter var så pass oskyldiga? Trodde vi att byggnader kunde vara i någon mening neutrala? Eller enades vi bara om att låtsas tro? Wigleys ståndpunkt är att enbart en arkitektur som erkänner ”sårbarhet, känslighet och perversitet” kan överträda det hopplösa spelet av maktpose och vedergällning som ännu kännetecknar merparten av den västerländska arkitekturen. Få byggnader exemplifierar som
World Trade Center gjorde samverkan mellan teknik, design och symbolik. Myllret av folk i dess inre torde dessutom sakna motstycke i vår tid. Husen var folkflödesmaskiner och samtidigt byggnader i traditionell mening med pelare, golv och fönster. Liksom andra skyskrapor på Manhattan och i motsats till exempelvis de parisiska monumentbyggnaderna från samma tid (kommenterade i en understreckare 18/7) hade WTC-tornen ingen entydig roll i stadsplanen. Som kuriosa kan nämnas att det ungefär jämnåriga Centre Pompidou i Paris också det kännetecknas av fackverksbalkar, stora pelarfria ytor och ett excellerande i persontransporter (med rulltrappor i och för sig). Idéerna från World Trade Center är intimt förbundna med ”det öppna samhället”. De står också väldigt nära det konsumtions-, marknads- och mediesamhälle som just nu framstår som alltmer vanskligt att styra och hantera internationellt.

Annons
Annons

För nya byggnader som uppförs i samma anda i dag ställs säkerhetskrav som WTC-tornen inte levde upp till. Enligt de utredningar av katastrofförloppet som redovisats var byggnadernas brandskydd vad gällde primära pelar- och balksystem otillräckligt. Brandisoleringen skulle enligt dessa uppgifter ha varit porös och helt enkelt ”blåst av” i samband med de explosionsartade bränderna varpå stålet exponerats för och kroknat av värmen, vilket ledde vidare till de slutliga rasen.

I konsultbranschen talas nu om att brandskyddsisoleringen i stora delar av byggnaden inte ens behövde ”blåsas av” eftersom den helt enkelt inte längre existerade vid tidpunkten för katastrofen. Otaliga ombyggnader och ändringar genom åren ska ha resulterat i ett successivt eftersättande av stålets isolering så att det i huvudsak slutligen var avklätt och tillgängligt för lågornas förödande inverkan. Mycket talar med andra ord för att husens unika konstruktionsprincip kunde ha hållit måttet om det inte varit för byggslarv. Husen var dimensionerade för att klara av påkörning med flygplan – dock av mindre format än de som användes vid terrordåden. Enligt ett bandinspelat samtal med Usama bin Ladin var också resultatet av självmordsattackerna mer omfattande än han (som är utbildad ingenjör) förutsett. Det är förmätet att konstatera men måste ändå sägas att den aggressiva reaktion som dådet väckte, mot Afghanistan och sedan mot Irak, alltså kan ha fått sitt format delvis genom denna tillfällighet. Inte ens terroristerna kunde väl i sin vildaste fantasi föreställa sig att de arkitektoniska symboler som de riktade sin attack mot totalt skulle krossas. Vem vet vad som skulle skett om de anat detta? Och vad säger oss inte föreställningen om byggnadernas tålighet om i själva verket deras arkitektoniska förmåga att övertyga? Var det byggnaderna som konstruktioner eller som arkitektoniska symboler som inte ens terroristerna förmådde betrakta som annat än oförstörbara?

Mycket tyder på att inte bara USA och New York förlorade tron på det öppna samhället i och med byggnadernas raserande. Också arkitekturhistorien tillfördes en ny vetskap om symbolik och förgänglighet.

Tomas Lewan
är arkitekt, medlem av SAR.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons