Dick Harrison:Tvångsvård för folkhemmets bästa

Hur långt in i den privata sfären har de sociala ingenjörerna rätt att tränga i sin nitiska strävan för samhällets bästa? Den frågan aktualiseras i Jenny Björkmans avhandling om svensk tvångsvård 1850–1970. Sedda i sitt sammanhang är det lätt att inse att den gamla skolans reformatorer ville väl.

Under strecket
Publicerad
Annons

Erkänn. En och annan skurk mår du bäst av att slippa se. En och annan knäppskalle behöver få hjärnan tvättad, med eller mot sin vilja. Och nog känns det skönt att veta att vissa individer sitter där de sitter, tryggt bakom lås och bom, inspärrade i celler, bunkrar och fängelsehålor, fjärran från våra svaga, utsatta kroppar. En psykopatisk patientmördare i England, en skjutgalen fänrik i Falun, en samvetslös terrorist med ett horn i sidan till all världens flygbolag. Spärra in dem bara! Lär av kung Birger: dumpa dem i källaren och kasta nyckeln i ån. Världen – vår version av världen – blir säkrare. Ännu säkrare blir den om de förvirrade kriminaldårarna på andra sidan muren också vårdas, lär sig bli bättre människor, börjar begripa att det är sjukt att bära sig åt som de gjort. Ungefär som Cruella De Vil i Disneys senaste dalmatinerfilm. Genom god tvångsvård blir hon en snäll hundälskare, ända tills olyckan är framme och terapins verkan omintetgörs.

Annons
Annons
Annons