Annons
X
Annons
X

Två sorters assimilation

Skånepartiet avlägsnar ISLAM inte med våld utan genom bearbetning av individerna med information för omvändelse och avläggande av befriande trosbekännelse exempelvis ”Jag tror på Skåne och inte på ISLAM, skål!”

Efter själva ritualen ska den ”omvände” skåla i en alkohol­haltig dryck – allt enligt broschyren från Skånepartiet.

Om det inte vore för allvaret bakom vore den en fulländad ­parodi på främlingsfientlighet i sin mest korkade skepnad.

Annons
X

Nå. Det är smärtsamt tydligt att Skånepartiet inte sysslar med tolerans eller respekt för olikheter. Här är det assimilation som gäller – i dess allra hårdaste bemärkelse. Lägg om din kosthållning, släpp din tro! Detta är kraven om du vill välkomnas till landet.

Sedan jag skrev om statsvetaren Andreas Johansson Heinös Timbrorapport Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk ­integrationsdebatt har debattvågorna gått höga. (SvD 12/1)

Rapporten uppmuntrade en större medvetenhet om vad vi menar när vi säger integration (ordet alla använder utan att förklara vad de menar) eller assimilation (ordet skånepartister och sverigedemokrater använder och som andra ibland menar fast aldrig någonsin säger).

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    App app app! Den diskussionen ska vi inte ha, tyckte DN:s ledarsida och bannlyste ordet assimilation samt försöken att utreda dess eventuella betydelse(r). Inte helt oväntat reagerade den offentliga debatten med omedelbar olydnad, och samtalet tog fart…

    I Nationalencyklopedin definieras assimilation som ”den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur så att ursprungliga kulturskillnader försvinner”. Många har på sistone hänvisat till detta för att förklara hur olämpligt det är att använda ordet alls.

    Och jo, nog låter det otäckt likt Skånepartiets tros­bekännelse. Men, jag har ändå en känsla av att definitionen haltar. Är det verkligen bara sådant som Skånepartiets trosbekännelser och ­Sverigedemokraternas agg mot moskéer som ingår i begreppet assimilation? Jag tror inte det.

    Afshan Azad, 22 år, har spelat rollen Padma Patil i flera Harry Potter-filmer. Hon har sitt ursprung i Bangladesh och misshandlades förra året av sin bror, som hört henne tala i telefon med sin hinduiske pojkvän. Brodern släpade Afshan i håret, slog och försökte strypa henne. Han kallade henne hora, slyna och sade åt ­henne att ”gifta sig med en muslim eller dö”.

    Familjen samlades i Afshans rum och diskuterade vad de skulle göra med henne. Modern kallade henne prostituerad, fadern föreslog att hon skulle skickas till Bangladesh för tvångsgifte. Dagen därpå ­flydde hon hemifrån (BBC 21/1).

    Hederskultur är en tradition, en föreställning och en kvinnosyn. Den kan inte knytas till en särskild religion eller nationalitet, men är ändå ett fenomen vi kan identifiera och som vi anser oacceptabelt i vårt samhälle.

    Det är inte bara lagbrottet – misshandeln, mordet eller tvångsgiftet – vi ogillar, utan hela paketet av att se sina barn som en egendom. Här har vi satt en gräns för toleransen – på goda grunder.

    Den poängen gjordes när Afshan Azads bror nyligen dömdes till sex månaders fängelse. Systern bad att han skulle benådas, men domaren förklarade att rätten såg allvarligt på att familjen haft synpunkter på Afshans val av pojkvän och inskärpte att det är oacceptabelt att låta sådana omständigheter leda till våld.

    Fallet är brittiskt, men synen på hedersvåld skiljer sig föga från den svenska. Inte heller här anser vi att sådant våld och sådant tvång kan ursäktas med tradition eller kultur. Nu undrar jag så här:

    På vilket sätt är denna hållning inte ett krav på assimilation?

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X