Annons

Tv-kofta i vägen för Le Clézio

Vissa stunder tror jag att tv-mediet är vår främsta fiende som reflekterande, resonerande, tänkande varelser. Nästan allt som görs i tv blir grundare, mer kortfattat och sladdrigare än samma sak blir i radio eller tryckta medier. Det är inte alltid programskaparnas fel, jag tror det ligger i själva mediet, i kamerans nervösa närvaro i rummet, i vetskapen om att vara sedd utan att se, i mottagarens distraherande blick på ansikten och kroppar.

Under strecket
Publicerad

Babel är ett gediget litteraturprogram med kunniga medarbetare, gästerna som tog sig an Nobelpristagaren Le Clézio var det inget fel på heller. Ändå blev Anneli Dufvas program i ­radio om samma ämne, där Horace Engdahl också var bland gästerna jämte Eva Ström och Kerstin M Lundberg, så mycket rikare och ­intensivare, så mycket tätare och mer innehållsrikt. Horace Engdahl sa förvisso spännande saker i tv men kom bättre till tals i radio och fick mer sagt. Radiosamtalet om Le Clézio satte sig djupare och dröjde kvar längre.

I tv-versionen kunde jag inte låta bli att fundera över Daniel Sjölins skor och klädsel. Vad var det han hade på sig under kavajen som gjorde slipsen så kort, var det en träningsoverallsjacka? Nej, en kofta av något slag. Detta är oerhört oväsentligt, men det är inte oväsentligt att tv-mediet konsekvent åstadkommer den sortens avledning av koncentrationen, och då var jag ändå utomordentligt spänd på vad programmet skulle erbjuda.

Annons
Annons
Annons