Foto: Jeffrey Richt
Perfect Guide

Tuva Novotny: ”Sverige behöver rannsaka sig själv som nation”

Regidebuterande skådespelaren Tuva Novotny om timmarna i psykoterapi, att jobba i Hollywood och varför hon behövde flytta till Danmark för att börja om.

I ett växthus ovanför Köpenhamns takåsar, omgiven av tropiska växter och flätade korgmöbler, sitter Tuva Novotny och försöker förstå sig på vad det är att vara människa.

Annons

– Det är ’trial and error’, man går åt ett håll och så går man kanske fel och då får man gå åt ett annat håll, säger hon. Vem fan vet vilka de är och vart de ska hela livet? Man tar en dag i taget. Vi har fruktansvärda prestationsideal och att alltid ha en måttstock gör att alla felsteg blir oerhörda nederlag. Istället för att omfamna livet som det faktiskt är, en process.

Plötsligt självmedveten hejdar hon sig.

– Det är insikter som jag gjort efter flera år av psykoterapi.

2018 – efter en 20 år lång skådespelarkarriär som tagit henne från svenska kärlekskomedier till Hollywoodklassiker med Julia Roberts och Netflixfilmer med Natalie Portman – debuterar Tuva Novotny nu som långfilmsregissör med två filmer: Blindspot och Britt-Marie var här.

Den sistnämnda, filmatiseringen av Fredrik Backmans bästsäljande roman, handlar om 63-åriga Britt-Marie som en dag vaknar upp, bryter upp, lämnar äktenskap och hemstad och börjar leva.

– Man ska akta sig för att göra en girl power-film, för jag tror att även män kan känna igen sig. Oavsett om du är 25 år och inte vet vad du vill bli eller 40 år och sitter fast i livet är det aldrig för sent att börja om, börja drömma, börja leva.

Tuva Novotny drabbas av känslopåslag: ögonen tåras, handen vilar mot hjärtat.

– Jag blir rörd av människor som inte låter sina barndomstrauman hålla fast dem i mönster som inte tar dem någon vart. Det gör mig tårögd och gråtfärdig. Livet blir kanske inte som man tänkt sig, men det är fantastiskt att även kunna rymma misstagen.

Många av Tuva Novotnys tankar skulle kunna målas på återvunna plåtbitar och spikas upp som inspirationscitat i ovanför sängen. Som när jag frågar om modet att avstå filmerbjudanden för att följa drömmen om att bli regissör.

– Det där är så jäkla intressant. Man är så rädd för att välja bort, men det är inte förrän du väljer bort som du kan välja till. Du missar inte saker, du väljer det som egentligen definierar dig som människa. Att välja bort är också att välja till.

Dina formuleringar borde säljas som motivationscitat.
– Haha. Jag har snott dem från min psykolog.

Foto: Jeffrey Richt

Tuva Novotny växte upp i en konstnärsfamilj. Pappa är den tjeckiske regissören David Novotný, mamma skulptören Barbro Hedström.

23 år gammal – mitt i karriären – valde hon att gå i exil. Flytten gick till Köpenhamn.

– Det handlade om att bryta mönster, invanda rutiner och speglingen av ens identitet som man får i vardagen. Att städa ur garderoben i mitt inre mentala rum var viktigt. Det var jättehårt men jätteskönt. Men till syvende och sist handlar det om en inre resa, man behöver inte flytta 20 gånger.

Varför blev det Danmark?
– Jag fastnade för oräddheten här, danskar klampar på. Det finns något fint med den svenska försiktigheten, ängsligheten. Men jag vill nog hellre att någon säger ’för i helvete vad arg jag är’ än att någon säger ’nu upplever jag att jag blir lite arg’. Det gör mig jättenervös.

”Nu upplever jag att …” är en väldigt svensk sägning.
– Haha. Ja, ibland blir det som ett förtäckt aggressivt sätt att angripa något. Jag blir jättestressad.

Från sin horisont på andra sidan sundet ser hon ett Sverige i förändring.

– Det är en period just nu som är jättefarlig eftersom den polariserar, men samtidigt nödvändig eftersom vi kanske rannsakar oss själva som nation. Av Danmark kan vi lära oss att i en sann demokrati måste alla höras. Först i ett samtal öga mot öga kan man argumentera för sin sak. Jag tror det är farligt att låtsas att saker och ting inte finns där.

Hon fyller på våra vattenglas och fortsätter sitt resonemang. 

– Jag tror inte man ska vara så rädd för annorlunda tankar. Exkluderingspolitik är farlig. Fotfästet högern fått är baserat på saker de
säger som man låtsas inte funnits. Istället kunde vi ha öppnat för debatt och då kunnat attackera de extrema högeråsikterna.

Det är väldigt sällan man får gå fem brudar i en sumpmark och leka soldat.

Tuva Novotny ler som om hon försöker dämpa ett skratt. De slutna läpparna rör sig, smilgroparna djupnar, ögonen spärras upp. Hon minns inspelningen av science fiction-filmen Annihilation med Natalie Portman.

– Det är väldigt sällan man får gå fem brudar i en sumpmark och leka soldat. Natalie är en fantastisk, nykter och arbetsam kvinna. Det var en fest att jobba med henne både yrkesmässigt och privat.

När jag intervjuade Natalie Portman inför filmen Jackie var kärleken besvarad.

”Tuva Novotny är helt otrolig! Det var en fröjd att arbeta med henne. Det finns så många talangfulla skådespelare och regissörer från Skandinavien och hon är kanske det starkaste exemplet.”

Natalie Portman är inte ensam om hyllningarna. Julia Roberts, som spelade mot Tuva Novotny i Eat Pray Love, sa i en tv-intervju: ”Tuvas självtillit, pondus och kontroll gjorde ett sådant intryck på mig. Jag blev så imponerad.”

Närmast väntar lanseringen av norska långfilmen Blindsone. Ett drama om psykisk ohälsa som efter att ha visats på Toronto Filmfestival kommit att hyllas internationellt. Filmad i en enda tagning kallade Hollywood Reporter den för ”en modig debut”, Variety beskrev den som ”emotionellt laddad”, Köpenhamn Filmfestival belönade den med New Talent Grand Prix Award och på San Sebastiáns filmfestival fick huvudrollsinnehavaren Pia Tjelta priset för bästa skådespelerska.

– Jag ville undersöka blindzonerna kring psykisk sjukdom. Det finns en bild av att det ser ut på ett visst sätt. Men så märker vi en ungdomsgeneration som högpresterar, tar hand om sig själva, tränar – och mår skitdåligt. Vad är det vi inte ser då? Detta undersöker jag.

Idag lever Tuva Novotny ett stilla familjeliv i Köpenhamn med man och barn. Hon har ett livslångt sökande bakom sig. Studier i filosofi och psykologi, timmar i olika terapiformer.
– Jag tyckte att jag stod och stampade på samma ställe. Mötte samma relationsproblematik och samma komplex i mig själv. Jag tänkte: det måste gå att ta sig ut och vidare. Och det gör det ju. Det kräver en del arbete, det är skittungt att möta ens minsta och mest pinsamma jag, men det blir så himla
mycket roligare att leva.

Foto: Jeffrey Richt

Till Toppen