Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Turkspionaget pågår över hela Europa

Medierapporteringen om illegal övervakning av och hot mot motståndare till den turkiska statsledningen ingår i ett större sammanhang. Över hela Europa arbetar Turkiet med diasporan som ett politiskt instrument. Detta utmanar europeiska staters suveränitet och landets långsiktiga relation till EU, skriver Svante Cornell.

Säkerhetsrådet
Erdogan - nu mitt ibland oss
Erdogan - nu mitt ibland oss Foto: Yasin Bulbul / TT

Ekots rapportering om spioneri och direkta hot mot turkiska regimkritiker i Sverige är graverande men inte förvånande. I både Tyskland och Nederländerna har liknande härvor börjat uppdagas, och utgör föremål för rättsliga processer. En närmare undersökning visar att den turkiska staten på ett systematiskt sätt använder ett brett tvärsnitt av statliga och icke-statliga organisationer för politiska syften.

Den turkiska diasporan i Europa har blivit allt viktigare för regimen i Ankara. De flesta turkar i Europa tillhör de demografiska grupper som tenderar att rösta på AKP. De röstberättigade turkarna i Europa skulle tillsammans utgöra Turkiets tredje största provins, och oppositionspartier har inga resurser att kampanja aktivt i utlandet. Men det har staten, som allt mer smält samman med regeringspartiet AKP.

Med andra ord kan Erdogan använda statens administrativa resurser, inklusive ambassader och konsulat i Europa, för regeringspartiets framgång – därav turkiska ministrars försök att kampanja inför folkomröstningen den 16 april, där Erdogan trots sin kontroll över medierna verkar komma att behöva varje röst han kan få för att förslaget att stärka presidentmakten ska gå igenom.

Annons
X

Men turkar i Europa röstar också i europeiska länder, och kan därför mobiliseras som påtryckningsgrupper för att påverka politiken där. Detta har underlättats sedan 2015, då Erdogan efter valförlusten i juni gjorde en skarp högergir i nationalistisk riktning. Hans maktbas är nu en koalition av islamister och nationalister, grupper som länge haft komplicerade och ofta fientliga relationer till varandra, även i diasporan. Men sedan 2015 koordinerar den islamistiska Milli Görüş-rörelsens förgreningar i Europa med de turknationalistiska Grå vargarna, och deras representanter upprepar plötsligt allt oftare Erdogans talepunkter.

Nytt är även att diasporan används för att spionera på (och hota) regimkritiker och Erdoganmotståndare, både kurdiska grupper och i synnerhet anhängare till Fethullah Gülen, den USA-baserade predikanten som anklagas för att ligga bakom förra sommarens misslyckade militärkupp.

För dessa samlade syften förfogar regimen över flera instrument. Två statliga institutioner är centrala: direktoratet för utlandsturkar YTB har en koordinerande funktion som kanal mellan regeringsmakten och diasporagrupper. (YTB blev känt i Sverige genom dess svenske representant Rafet Candemirs nära relation till förre bostadsministern Mehmet Kaplan)

Men långt viktigare är direktoratet för religiösa frågor, Diyanet, som genom sin stiftelse kontrollerar tusentalet moskéer i Europa – varav 800 i Tyskland, men även ett tiotal i Sverige. Ironin är att Diyanet skapades av tidigare sekularistiska regeringar för att förhindra politisering av islam; sedan Erdogan tog kontroll över statsmakten använder han istället myndigheten för att propagera sin version av politisk islam.

Diyanet kontrollerar även den turkisk-islamiska unionen för religiösa frågor (DITIB), som fungerar som paraplyorganisation för turkiska moskéer i Europa. Genom DITIB sänder Diyanet ut imamer, som alltså är turkiska statstjänstemän, till moskéer runt om i Europa, där de tjänstgör i 3-5 år. Detta arbete koordineras av de religiösa attachéerna på turkiska ambassader och konsulat. I både Tyskland och Nederländerna har dessa imamer anklagats för att samla information om regimkritiker, och dokument har hittats som visar att sådana instruktioner gått ut från regeringen i Ankara.

Diyanets moskéer har traditionellt arbetat i nära samförstånd och harmoni med europeiska myndigheter. Men så är inte längre fallet. I Tyskland har Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV), tyska motsvarigheten till Säpo, i delstaten Baden-Württemberg noterat hur ”en ny vind” sedan ett par år tycks blåsa i Diyanets moskéer. Enligt Die Welt har de centralt framtagna fredagspredikningarna nu börjat hylla martyrskap och sprida antisemitism, och i flera moskéer har gränsen mellan traditionell turkisk islam och salafism ”utplånats”. En tredjedel av de 700 tyska medborgare som är terrorkrigare i Syrien sägs vara av turkiskt ursprung.

Utöver dessa statliga institutioner har AKP även sedan 2004 skapat ett nätverk av lojala organisationer i civilsamhället i Europa, under paraplyorganisationen UETD – unionen av europeiska turkiska demokrater. UETD finns i tretton europeiska länder, och samordnas från högkvarteret i Köln – men trots att det formellt är en fristående organisation står det tydligt att UETD fungerar som AKP:s förlängda arm i Europa. UETD:s ordförande i Sverige är centralpersonen i Ekots rapportering kring illegal underrättelseverksamhet.

I Tyskland tycks inte UETD ha varit nog: där skapades förra året ett politiskt parti, alliansen för tyska demokrater (ADD), som drivs av den tidigare UETD-ordföranden Remzi Aru, som i praktiken upprepar propagandan för en turkisk-tysk publik.

Den sammantagna bilden är att Turkiets förändring i mer auktoritär och islamistisk riktning börjat få konsekvenser även i Europa. Erdogans organisationer motverkar nu aktivt turkars integration i Europa, och hjälper till att exportera Turkiets interna konflikter till europeiska länder. Spionskandalen visar också att den turkiska staten inte drar sig för att lägga sig i europeiska staters interna angelägenheter på ett sätt som ignorerar deras integritet.

Detta säger förstås mycket om hur regimen ser på Europa. EU och Europa representerar inte längre värderingar och institutioner som Turkiet försöker eftersträva, utan utgör en scen för turkiska påtryckningar och politisk vinning. Det innebär i förlängningen att relationerna mellan EU och Turkiet håller på att förändras på ett fundamentalt sätt, vilket underminerar Turkiets status som ett kandidatland till EU-medlemskap och gör relationen allt mer antagonistisk.

Dessvärre är det främst de turkiska samfunden i Europa, som i åratal har varit något som förenar EU och Turkiet, som nu hamnar i kläm mellan sitt nya och gamla hemland.

SVANTE CORNELL är medgrundare till och leder programmet för sidenvägsstudier vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik.

Annons

Erdogan - nu mitt ibland oss

Foto: Yasin Bulbul / TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X