Annons

Anders Q Björkman:Turkiets politiska historia ett varnande exempel

Auktoritär kontinuitet: Recep Tayyip Erdoğan framför ett porträtt av Kemal Atatürk.
Auktoritär kontinuitet: Recep Tayyip Erdoğan framför ett porträtt av Kemal Atatürk. Foto: Burhan Ozbilici/AP

Oavsett om Turkiets ledare har varit sekulära eller religiösa har de förenats av dragningen till ett auktoritärt styre. Det menar i varje fall den svensk-turkiske journalisten Halil Karaveli i en ny bok, där han även ifrågasätter föreställningen att troende muslimer skulle ha undertryckts av kemalisterna.

Under strecket
Publicerad

Berättelsen om Turkiets politiska historia handlar för det mesta om kampen mellan sekularism och islamism. Det som brukar skildras är ett land vars befolkning kan sorteras in i två grupper: ”vita turkar” och ”svarta turkar”. De förstnämnda består enligt denna uppdelning av en välutbildad, västerländsk och borgerlig elit som vill tvinga på sina fattigare och religiöst konservativa landsmän en sekulär modernism. Ända sedan republiken grundades 1923 har de ”vita turkarna” styrt och med stöd av armén envetet försvarat det så kallade kemalistiska arvet efter landsfadern Kemal Atatürk (1881–1938).

Men när Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, vann valet 2003 och Recep Tayyip Erdoğan tillträdde som premiärminister tycktes ett maktskifte äga rum, där de två parterna helt enkelt bytte plats med varandra. Erdoğan, som i dag är president, har själv med stolthet kallat sig och sina anhängare för ”svarta turkar”.

På senare år har bilden av de ”vita turkarnas” arroganta styre över de ”svarta turkarna” förbytts i sin motsats. Med Erdoğans hårda nedslag mot Gezi-protesterna 2013, det misslyckade militärkuppsförsöket 2016, förra årets införande av ett mycket omfattande presidentstyre och denna vårs bevis på att demokratin fullständigt satts ur spel (lokalvalet i Istanbul ska göras om, ”fel” parti vann), tycks det alltmer uppenbart att det nu är islamisterna som har bitit fast sig vid makten, minst lika ihärdigt som tidigare de sekulära krafterna, som nu hålls i underläge.

Annons
Annons

Den svensk-turkiske journalisten och författaren Halil Karaveli, verksam på den Stockholmsbaserade tankesmedjan Institute for security and development policy, vänder helt på dessa invanda begrepp när han gör en analys av Turkiet. I sin nya bok ”Why Turkey is authoritarian: From Atatürk to Erdoğan” (Pluto Press) pekar han på en gemensam nämnare hos landets ledare, oavsett om de har varit sekulära eller religiösa: viljan att bejaka ett auktoritärt politiskt styre. Karaveli driver på ett övertygande sätt tesen att konflikten mellan sekularism och islamism är en chimär och konstaterar dessutom att islam inte alls har tvingats föra en så undanskymd roll i det moderna Turkiet som det brukar påstås.

Halil Karaveli underkänner kort sagt det klassiska motsatsförhållandet mellan sekulära och islamister i Turkiet.

Visserligen tog Atatürk till hårda metoder för att minska islams betydelse och öka västerländska idéers inflytande under republikens första år på 1920-talet: kalifatet avskaffades 1924, fezen bannlystes 1925, slöjan blev samma år förbjuden i offentliga sammanhang, och det arabiska alfabetet – med sin starka koppling till Koranen – byttes 1928 ut mot det latinska. Men Karaveli konstaterar att det inte tog särskilt lång tid efter att landsfadern gått bort 1938 förrän religionen steg för steg kunde återhämta sig. Atatürks radikalism dog med honom och redan 1947 tillät hans efterträdare i Republikanska folkpartiet, CHP, att landets imamskolor åter öppnades. I olika omgångar i Turkiets historia har därefter islam kunnat vinna terräng: på 1960-talet för att mildra klassmotsättningar, efter kuppen 1980 för att överbrygga politisk antagonism.

Annons
Annons

Dessutom tycks Atatürk, sina svala känslor gentemot islam till trots, ha eftersträvat en enhetlig turkisk-muslimsk befolkning i sin nya nation – och den skapades på bekostnad av dem som inte var muslimer. Folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker i Osmanska riket 1915 hade i stort sett tömt imperiet på kristna handelsmän och det öppnade för en ny muslimsk borgerlighet och kapitalism i den unga republiken. Detta byggde på att muslimer fick förvalta sådan egendom som hade stulits från det osmanska imperiets kristna några år tidigare. Hacı Ömer Sabancı, anfader till den i dag stormrika familjen Sabancı, la till exempel grunden till sitt imperium genom att ta över ”övergivna” bomullsfält och textilfabriker som tidigare hade tillhört armenier. Och Atatürk själv inrättade sitt första residens i Angora (dagens Ankara) i en herrgård som den rika armeniska släkten Kasapiyan hade berövats på. Till detta kan läggas den förmögenhetsskatt som infördes 1942 och som var riktad mot icke-muslimer. De som inte kunde betala hotades av arbetsläger och ett resultat blev att 30 000 judar emigrerade.

Halil Karaveli underkänner kort sagt det klassiska motsatsförhållandet mellan sekulära och islamister i Turkiet och avvisar uppfattningen att de troende muslimerna ständigt har varit offer. De som verkligen fått lida under republikens snart 100-åriga historia, menar författaren, är kurder och vänsteraktivister, som drabbats hårt genom åren. För att nämna några påfallande exempel: 1921 mördades ledningen i det turkiska kommunistpartiet, troligtvis på Atatürks befallning; 1937–1938, massakrerades tiotusentals kurder i Dersim-provinsen av den turkiska armén och flygvapnet; och under perioden 1975–1980 svepte en våldsvåg över landet, där vänsteraktivister mördades av de fascistiska Grå vargarnas dödspatruller.

Annons
Annons

Den sittande regeringen har förbjudit strejker för nästan 200 000 arbetare och 22 000 personer har mist sina liv i arbetsplatsolyckor sedan AKP kom till makten.

Boken slår fast att den turkiska vänstern – med ett lysande undantag, till vilket vi snart ska återkomma – har misslyckats med att engagera de turkiska väljarna. Delvis för att den så effektivt har motarbetats av politiska motståndare, men också på grund av sina egna misslyckade strategiska beslut. Turkisk vänster har ofta lagt sig på samma linje som högern vad gäller den eviga polariseringen mellan turkar och kurder, och i sin motvilja mot religion har man stöttat den sekulära nationalismen. Det förakt för massornas religiositet som man ofta inte ens har bemödat sig om att försöka dölja har dessutom alienerat massor av potentiella väljare.

Ett återkommande inslag i turkisk politik, menar Karaveli – som för övrigt använder en oväntat marxistisk terminologi för att vara en före detta ledarskribent på borgerliga Östgöta-Correspondenten – är en fientlig inställning till arbetare, alltifrån Atatürk till dagens starke man Erdoğan. Den sittande regeringen har förbjudit strejker för nästan 200 000 arbetare och 22 000 personer har mist sina liv i arbetsplatsolyckor sedan AKP kom till makten.

Men ”Why Turkey is authoritarian” lyfter fram en turkisk politiker som avvikit i den kedja av auktoritära ledare som passerat revy: en man som visat att det går att jämka samman en aktning för Anatoliens troende och traditionella väljare med en politik av socialdemokratiskt snitt. Poeten Bülent Ecevit (1925–2006) blev ordförande för CHP 1972 och förde partiet i tydlig riktning vänsterut. Han tillträdde som premiärminister första gången 1974 och i valet 1977 lyckades Ecevit, själv troende muslim, så väl förena respekt för folklig religiositet med engagemang för samhällets svaga att han till och med vann i Konya-provinsen, islams starkaste fäste i Turkiet.

Annons
Annons

Sammanlagt ledde Ecevit tre kortlivade regeringar under 1970-talet, men motarbetades högerifrån. Han lyckades inte hejda det politiska våldet – tvärtom höll det vid ett tillfälle på att kosta honom själv livet. Vid ett politiskt framträdande i Gerede i nordvästra Anatolien 1975 utsattes han för ett attentatsförsök. I folksamlingen som väntade honom i den lilla staden fanns inte bara anhängare, utan också högerextrema ligister beväpnade med vapen och stenar. Enligt Karavelis beskrivning höll sig polisen passiv när kulor och stenar flög mot CHP-politikern – som dock klarade sig undan oskadd.

Våldsvågen i Turkiet under andra halvan av 70-talet riktade sig mot vänstern, men oron som den åstadkom användes av högern som argument för den statskupp mot regeringen som general Kenan Evren iscensatte 1980. De fascistiska Grå vargarna må ha stått för större delen av våldet, men det var deras politiska motståndare som fick ta straffet. Kenan Evrens maktövertagande ledde till att 500 000 personer – varav en absolut majoritet kom från den politiska vänstern – fängslades, 55 avrättades och flera hundra avled av tortyr.

Bülent Ecevit fängslades i olika omgångar efter kuppen 1980 och förbjöds att verka som politiker fram till 1987. Han gjorde comeback 1989, då han blev ordförande för Demokratiska vänsterpartiet och utsågs till premiärminister för en koalitionsregering 1999, men det är framför allt för sitt 1970-tal som han får Halil Karavelis erkännande.

Halil Karaveli menar att Turkiets politiska historia är ett varnande exempel för omvärlden om hur illa det kan gå.

Annons
Annons

Kurdfrågan har CHP genomgående hanterat dåligt. Tanken på att samarbeta med kurdiska aktivister har varit främmande. Möjligen kan man denna vår ändå se en viss ljusning vad gäller tilliten mellan kurder och CHP – detta efter att Selahattin Demirtaş, den fängslade kurdiske partiledaren för vänsterinriktade HDP, inför vårens lokalval rekommenderade sina huvudsakligen kurdiska väljare att rösta på CHP. Hans uppmaning bidrog till att CHP vann borgmästarposterna i de tre största städerna Ankara, Izmir och Istanbul, varav det sista upplevdes så förnedrande för regerande AKP att Erdoğan vägrade att acceptera det. Valet ska nu göras om den 23 juni.

Halil Karavelis resonemang om att konflikten mellan sekularism och islamism har överdrivits är genomgående väl underbyggt och övertygande. Ändå kvarstår det faktum att religionen är en källa till friktion i det turkiska samhället. Sekulära turkar blir oroade när AKP-ministrar säger att kvinnor inte bör skratta offentligt eller att Turkish Airlines flygvärdinnor inte bör måla sig med läppstift – på samma sätt som troende turkar i alla år har upplevt det tidigare förbudet för kvinnliga universitetsstudenter att bära slöja som en skymf.

”Why Turkey is authoritarian” ger inte bara insikter om Turkiet. Boken har också något viktigt att säga om hela vår värld av i dag. Socialdemokrater och liberaler tappar mark i Europa och USA i takt med att väljare uppfattar dem – orättvist eller ej, därom kan man tvista – som en elit som inte har mer att erbjuda de mindre bemedlade massorna än förakt. Därför rör sig potentiella vänsterväljare högerut, emellanåt extremt långt högerut. Halil Karaveli menar att Turkiets politiska historia är ett varnande exempel för omvärlden om hur illa det kan gå.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons