Turkcypriotisk valtaktik öppnade stängd gräns

Under strecket
Publicerad
Annons

Den delade ön Cypern är sig inte lik. Sedan en kort tid tillbaka strömmar grek- och turkcyprioter över gränsen mellan den turkcypriotiska norra och grekcypriotiska södra delen av ön, en gräns som sedan 1974 varit i det närmaste hermetiskt sluten. Den 21 april lät den turkcypriotiska regeringen överraskande meddela att man beslutat tillåta fri passage i båda riktningarna. Turkcyprioter behöver inte längre tillstånd från sina egna myndigheter för att besöka den södra delen av ön. Grekcyprioter, som endast kunnat passera gränsen undantagsvis och under hårt kontrollerade former, kan nu till och med ta bilen över för ett besök i norr. Besöken tidsbegränsades dock i båda riktningarna: medan grekcyprioterna tillåts tillbringa tre dagar i norr måste turkcyprioterna vända åter innan midnatt.
Beslutet var desto mer överraskande som det kom från turkcypriotiskt håll. De turkcypriotiska myndigheterna är de som hårdast motsatt sig kontakter mellan grek- och turkcyprioter. Medan grekcyprioterna sjungit
återföreningens och den fria rörlighetens lov har den officiella turkcypriotiska linjen varit att historien visat att grek- och turkcyprioter inte kan leva tillsammans, att den välbevakade, minerade buffertzon som skiljer dem åt är en nödvändig säkerhetsgaranti.
De nya lättnaderna - som också ger turkcyprioterna möjlighet att handla över gränsen och att pendla till arbetstillfällen i söder - ska dock inte tolkas som att turkcyprioterna givit upp kraven på självbestämmande och formell likställdhet med den grekcypriotiska majoriteten. Serdar Denktash, vice premiärminister i den turkcypriotiska regeringen och son till turkcyprioternas långvarige ledare Rauf Denktash, gjorde visserligen ett lika fåfängt som naivt försök att tona ner helomvändningens politiska betydelse. Att man nu beslutat ta ett steg i riktning mot fri rörlighet utgjorde, enligt Denktash junior, ett opolitiskt ”fredsfrämjande experiment”.

Annons

Men naturligtvis är beslutet i högsta grad politiskt. Den fråga som inställer sig är varför
turkcyprioterna väljer att inleda detta experiment just nu. Det historiska beslutet kom i en tid när turkcyprioterna ånyo fått utstå internationell kritik. Sedan fredsförhandlingarna i februari brutit samman utpekades turkcyprioterna av FN:s generalsekreterare Kofi Annan i en rapport till säkerhetsrådet nyligen som den part som bar skulden.
Misslyckandet att nå en politisk uppgörelse i tid för EU-toppmötet i Aten i mitten av april innebar att grekcyprioterna fick underteckna Cyperns anslutningsfördrag på egen hand. Även om medlemskapet i teorin omfattar hela ön ställs nu den turkcypriotiska norra delen i praktiken utanför. EU har nämligen beslutat att medlemskapet för den norra delen av ön ska suspenderas fram tills dess att en politisk uppgörelse om konfliktens lösning föreligger.
Omvärldens kritik räcker emellertid inte som förklaring. Det är inte första gången som turkcyprioterna anklagats för bristande kompromissvilja, även om skuldbördan denna gång var ovanligt ensidigt fördelad. Beslutet att låta
öppna gränsen är lika mycket, möjligen till och med främst, ägnat att blidka en intern opposition. Allt medan tidpunkten för Cyperns anslutning till EU ryckt närmare har turkcyprioternas frustration över att inte finnas med ombord på tåget blivit allt mer påtaglig. Resultatet har blivit en massmobilisering av tidigare icke skådad omfattning. Under senhösten och vintern avlöste demonstrationerna varandra. Deltagarna räknades i tiotusentals (av en befolkning på cirka 200 000) och kraven som framfördes var en lösning på konflikten och EU-inträde. Det råder emellertid ingen tvekan om att det är det senare som lockar: turkcyprioterna är ett av Europas mest EU-entusiastiska folk, en entusiasm sprungen ur decennier av internationell isolering.

Annons
Annons
Annons