Annons

Heart of a DogTur att genier som Laurie Anderson finns

Laurie Anderson och hennes älskade terrier Lolabelle.
Laurie Anderson och hennes älskade terrier Lolabelle. Foto: NonStop Entertainment
Publicerad

Jag är inte svag för essäfilmer – jag är galen i dem. Efter 15 år med tre–fyra biobesök i veckan och en allt mer uppkopplad tillvaro, har jag upptäckt att dokumentärer där regissören vänder kameran mot sitt eget liv eller bara väver samman en tanke med en ström av arkivbilder, musiksnuttar och abstraktioner har en viktig meditativ funktion. Filmer som Guy Maddins ”My Winnipeg – en av de som glatt mig mest de senast tio åren – förvandlar för en timme biografen till ett varmt bad för hjärnan.

När detta uppstår är det ofta för att essäfilmen bjuder på överraskande associationer som kortsluter etablerade tankebanor och löder nya. En tidig höjdpunkt i Laurie Andersons ”Heart of a dog” gör precis detta, med smarthet och smärta. Anderson och hennes älskade terrier Lolabelle (Archie) är i norra Kalifornien. På en stig mot havet noterar Anderson hundens ändrade uttryck när den attackeras av rovfåglar. Hunden inser att det finns en ny vinkel för hoten i dess fyrfotade liv – luften. ”Jag kände igen uttrycket”, säger Anderson och sommardagen blir plötsligt iskall, ”från mina grannar i New York efter den elfte september.”

Annons
Annons
Annons