Recension

Skilsmässa på franskaTunt stojande kring skilsmässor

Under strecket
Publicerad
Annons

Firman Merchant & Ivory, känd för sina polerade och patinerade klassikerfilmatiseringar, ett bitterljuvt tillbakablickande på svunna imperier och stiliga kostymer genom fuktiga linser, och en sammanbiten konventionalism, försöker sig här på samtid och humor. Ämnet är friktionen mellan en fransk pragmatism och en amerikansk naivitet ifråga om kärleken. Förlagan är en enligt uppgift en rolig roman av Diane Johnson, oläst av mig, och det intryck man får är att den namnkunniga ensemblen rysligt gärna har velat filma i Paris. Kvalitet på manus och roller var det inte så noga med.
Den oskuldsfulla Isabelle (Kate Hudson) får ett rum med utsikt över takåsar när hon besöker sin poesiskrivande storaystster Roxanne (Naomi Watts) i Paris. Roxanne är gift med en fransk målare, har en dotter och nytt barn är på väg, men nu vill målaren inte vara gift längre på grund av en ny älskarinna som får honom
att måla bättre.

Snedsteget och uppbrottet betraktas av makens franska familj som något visserligen beklagligt men ändå vardagligt och hanterligt. C”est la vie, liksom. Medan den övergivna hustrun är helt förkrossad med sin familjs benägna bistånd. Det hela utvecklar sig till en invecklad härva av romanser och svartsjuka, girighet och kulturkrockar.
Intrigmaskineriet blir rätt resursslukande när Isabelle inleder en affär med en libertinsk onkel ur motståndarlägret samtidigt som äganderätten till en möjligen dyrbar målning ska fastställas i samband med det trätande parets bouppdelning. Under tiden hopar sig problemen. Dels är tonträffen genomgående darrig, filmen svajar mellan melodram och romantisk komedi utan att lyckas övertyga i något register; dels saknas de nyanser som skulle göra de kulturellt betingade motsättningarna intressanta och lyfta ”Skilsmässa på franska” ovan de allra ytligaste schablonerna.
Och karaktärerna är för hårt karikerade för att något egentligt liv ska uppstå. Naomi Watts är
gravid och rödgråten, Glenn Close är den frankofila kulturamerikanskan i exil med tillhörande manér, Matthew Modine är bedragen desperado, en roll som är heltigenom idiotisk. Kate Hudson är söt men skälmsk i övermått. Alla spelar de litet på skoj så där, som om det funnes en överenskommelse med publiken om att det här måste tokas till eftersom det ändå inte går att ta på allvar. Men det skojiga finns inte i materialet, och det är svårt att trolla med knäna. Även i Paris.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons