Annons
X
Annons
X

Tunisiens kvinnor tar plats i valet

I januari tog den arabiska våren fart när tunisierna störtade diktatorn Ben Ali. Nästa söndag hålls de första fria valen i landet som överraskar igen och har infört varannan damernas på alla valsedlar.

Den nyblivna politikern Fethia Saïdi är jäktad. Sociologen och universitetslektorn står som toppkandidat på en valsedel för vänsterliberala alliansen Pôle Démocratique Moderniste. Hon kampanjar i det eftersatta nordvästra Tunisien. Här i Béjas valdistrikt har hon sitt barndomshem och sin gamla mamma, en hängiven supporter av dotterns valkamp.

För Fethia Saïdi gäller det att mobilisera väljare till varje pris. Hon är övertygad om att ett lågt valdeltagande kommer att gynna islamisterna i Ennahda (Renässans på arabiska). Sekularister och feminister, som hon, säger att de har allt att förlora på ett lågt valdeltagande.

Denna akademiker blev politiker efter Ben Alis fall, när Tunisien öppnade sig för fria val och en ny författning. Nu plöjer hon fram genom stånden med begagnade kläder, kryddor, husgeråd och verktyg när det är onsdagsmarknad i den lilla staden Nefza nära Medelhavskusten. Hon går in i butiker där det säljs honung och ost för att tala med kunder och ägare. Hon hoppar in i Pôles lilla kampanjbil och far ut till byarna på landsbygden för att tala med människor längs vägen. Tempot är halsbrytande, arbetsdagen lång. Några lediga dagar finns inte inprickade i hennes kalender före valdagen den 23 oktober. Hon talar fort som en kulspruta, mycket ska hinnas med. Hon har en inre kompass, oron för att kvinnors rättigheter ska gnagas i kanten och för att de fattiga ska få det ännu sämre.

Annons
X

–Jag vill medvetandegöra människor, så att de säger sin mening i valet. Det är viktigare än vilket parti de röstar på. Här gillar inte folk islamisterna, säger hon och skyndar fram till en torghandlare som säljer skor och sandaler.

–Kom ihåg att bara kryssa för ett parti, för annars blir din valsedel ogiltigförklarad, säger hon pedagogiskt.

–Jag är en av er, jag är från Béja, säger Fethia Saïdi i mötet med väljarna, eller snarare de potentiella väljarna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En tredjedel av tunisierna har ännu inte bestämt sig för om eller hur de ska rösta, visar mätningar. I ett Tunisien där det nu finns 111 tillåtna partier är förvirringen stor. Dessutom har tunisierna valt en svår väg mot demokrati. Nästa söndag ska de välja en konstituerande församling, som ska börja från noll med att skriva republikens nya författning.

    Hur många tunisier vet egentligen vad en konstituerande församling är? Hur många ungdomar som växte upp under Ben Alis diktatur, där hans maktparti RCD kallade sig för ett demokratiskt författningsparti, förstår vad en konstitution borde innebära? Hur många lågutbildade eller analfabeter är insatta i författningsfrågor, när inte ens alla akademiker förstår dem och när tunisisk tv inte har några partiledarutfrågningar eller debatter mellan kandidaterna?

    Men det är soffliggarna Fethia Saïdi vill mobilisera. Hon håller inga brandtal från något podium, talar inte i mikrofon. Hon går från väljare till väljare för att möta dem ansikte mot ansikte. Solen gassar. Hennes valarbetare vill inte genera henne genom att påpeka att Fethias solglasögon kan vara störande för väljare som vill se henne rakt i ögonen. Men när kampanjdagen är över, långt efter solnedgången, och dagens arbete summeras över en kopp te med mynta berättar hon, med viss självironi, att en äldre man undrat om han kunde få hennes solglasögon.

    Béja ligger nära Algeriet, ett land där människor under 1990-talets blodiga inbördeskrig mellan militären och islamister kunde få halsen avskuren ifall de påträffades med en korkskruv i hemmet – vin är ju förbjudet i en strikt islamisk tolkning. Sådana scenarion skrämmer Fethia Saïdi och hennes meningsfränder, även om det tunisiska Ennahda är en accepterad del av Tunisiens nya politiska landskap och inte står för våldsbenägen extremism. Men sekularisterna är övertygade om att Ennahda har en dold agenda och skulle vilja införa islamiska sharialagar, som kan urholka tunisiernas sociala friheter, inte minst kvinnors rättigheter.

    Mätningar ger Ennahda knappt 23 procent, men om de går i koalition med en sekulär partiledare som vill bredda sin bas för att bli president, kan de bli inflytelserika. Den konstituerande församlingen som ska väljas får också rätt att byta ut övergångsperiodens president och premiärminister.

    Författningsfrågorna är något abstrakt för de tunisier som inte har råd att skaffa sig en bostad eller saknar jobb och försörjning.

    –Vi behöver en handlingsplan för de fattigaste, säger Fethiya Saïdi.

    Men det är mycket som står på spel och den lilla republiken kan inte ta itu med allt genast. Zine El Abidine Ben Alis Tunisien fungerade som en kleptokrati, en polisstat där den styrande klanen stal från nationen genom att ta kommission på stora affärsuppgörelser och använde offentliga tillgångar som sina privata.

    –Väljarna kommer att acceptera varje ärlig politiker som inte skor sig på andra, säger en anhängare av det socialdemokratiska PDP, som leds av Nejib Chebbi, en av Tunisiens gamla oppositionsledare.

    Men frågan om kvinnors rättigheter är också central för tunisier av båda könen som är stolta över att deras land varit arabvärldens sociala avantgarde sedan självständigheten 1956. Republikens grundare Habib Bourguiba var en auktoritär ledare som införde sekularismen som ett toppstyrt projekt. När landet nu håller sitt första fria val gäller det för sekularisterna att denna boskillnad mellan stat och religion också försvaras av valmanskåren i stort.

    Tunisiska feminister är skickliga lobbyister. Under sommaren lyckades de driva igenom en regel om att alla partier måste ha varannan damernas på listorna. Men av samtliga drygt 1000 valsedlar i de 33 valdistrikten toppas bara 5 procent av kvinnor. Endast Pôle Démocratique Moderniste har balans i toppen: 17 av Pôles valsedlar toppas av kvinnor – och det är därför SvD:s utsända väljer att följa Fethia Saïdi på fältet.

    Men valfebern handlar inte bara om huruvida islamiska värderingar ska bli vägledande för lagstiftningen. Fruktan är stor för att den störtade Ben Ali-klanen, eller l’Ancien régime som de fransktalande tunisierna säger, ska sabotera demokratiseringsprocessen. Den forne diktatorns svärson Sakher El Materi är den mest hatade vid sidan av Ben Alis hustru Leila Trabelsi (allmänt kallad för hårfrisörskan efter henne forna yrke). Materi har efter jasminrevolutionen fått en fristad i Qatar, vilket gjort många tunisier misstänksamma mot det Qatarägda tv-bolaget Al Jazeera. Sakher El Materi jämförs med sicilianska maffiabossar.

    –Han vill se kaos och våld efter valet, spår Amel Grami, professor i genusfrågor och islamiska studier.

    När Fethiya Saïdi kampanjar på marknaden i Nefza höjs inga knytnävar, det finns ingen aggression i luften. Frågan är dock hur många kvinnor på landsbygden som kommer att rösta. I en fattigby kommer en kvinna släpande på ett lass ved. Hon ställer vedhögen åt sidan för att tala med Fethiya Saïdi. Bondkvinnan bjuder in politikern från stan i sitt enkla skjul, som saknar rinnande vatten och där maten lagas över öppen eld.

    –Vårt femstjärniga kök, skämtar bondkvinnan med svart humor.

    I denna bortglömda by, som aldrig får del av turistinkomsterna trots att den har orörda stränder inpå knuten, sliter kvinnorna hårt med att bära ved och vatten. Männen har i bästa fall påhugg utanför hemmet. Fethiya Saïdi tar sig till byns kafé och delar energiskt ut broschyrer, även till skeptiska farbröder och arbetslösa yngre män som tysta lyssnar på hennes argumentation. Men när hon talar om att man måste utveckla turismen även vid den norra kustens orörda sandstränder, så att här kan genereras jobb och inkomster, gnistrar det till.

    –Men jag tror inte att mer än 5 procent av kvinnorna kommer att rösta här. Det är 15 kilometer till vallokalerna. Transporter kostar och kvinnorna har inte tid att rösta. Kanske 50 procent av männen kommer att rösta, tror jordbruksteknikern Farhat Nourdi.

    Senare, över ett glas på lyxhotell i Tunis där eliten möts, berättar vi om intrycken från landsbygden för några tunisiska valarbetare. En kvinnlig universitetsprofessor, som anmält sig som valobservatör, oroas över att penningstarka partier ska bussa in väljare genom att betala minibussarnas förare i smyg. Sådant valfusk är svårt att komma åt, när demokratin är på spädbarnsstadiet.

    –Vi måste tala med valkommissionen om detta problem! säger professorn med svärta i blicken.

    Centrum för januaris jasminrevolution var den stora Habib Bourguiba-avenyn i Tunis. Där ligger det mäktiga inrikesministeriet som ännu är avspärrat med taggtråd och pansarvagnar framför porten. Inne i denna byggnad arbetades det för högtryck för att förstöra dokument efter Ben Ali flykt till Saudiarabien, säger tunisiska demokrativänner. Folkmassan lyckades aldrig storma inrikesministeriet. Nu hävdar kritikerna att polisen fungerar som en autonom makt, som en maffia utan gudfader. Den unga bloggaren och journalisten Lilia Weslaty berättar om brutal polismisshandel, som ledde till döden, en händelse efter Ben Alis fall som hon inte fick skriva om i tidningen Le Temps.

    –De fattiga i städer som Kassrine och Sidi Bouzid har inte råd att äta sig mätta. De negligerades av den gamla regimen. Unga där dricker sig berusade på ren alkohol. De är traumatiserade, säger Lilia Weslaty.

    På en gata bakom inrikesministeriet ligger teatercaféet L’Etoile du Nord (Nordstjärnan), ett tillhåll för alternativscenen, intellektuella och wannabees med olika värderingar. Alla här är inte veteraner från jasminrevolutionen. Ekram Bencheikh, som jobbar på ett laboratorium, påstår att hon är politiskt likgiltig. Hon demonstrerade inte mot Ben Ali och fanns inte med bland de tiotusentals som sprang undan tårgasen när polisen försökte kväsa protesterna. Men trots sitt politikerförakt – en attityd hon delar med många – tänker hon rösta.

    –Jag vet kanske inte vad vi ska rösta för ännu, men jag vet vad vi ska rösta mot, säger hon och syftar på Ennahda.

    Klädseln avgör inte värdegrunden i Tunisien. En kvinna som bär islamisk sjal kan kämpa för jämställdhet medan en lättklädd kvinna kan rycka på axlarna åt feministernas argumentation. Tunisier tänder till i diskussioner om en obeslöjad vänsterkvinna som toppar en av Ennahdas listor. ”Hon fattar inte att hon används som alibi”, säger skeptikerna. När SvD:s utsända ber att få följa Ennahdas valarbete en dag blir det nej. Vallagen drar också en rågång mellan journalister och kandidater.

    För arkitektstuderande Soumaya Hamzaoui borde valet handla om de fattiga och marginaliserade.

    –För dem har inte mycket förändrats sedan revolutionen. De har inte ens råd att köpa skolböcker till sina barn. Det är hjärtskärande. De som tjänat mest på revolutionen är de som redan har det bra.

    Det är dags att hoppa på ett pendeltåg mitt i rusningstrafiken. Inne i vagnen står vi alla packade som i en konservburk. Vagnens mest talföre man höjer sin röst över mängden och får medpassagerarna att skratta.

    –Presidenten är en tjuv, premiärministern är en tjuv, liksom frissan är en tjuv, ropar han om dagens interimistiska styre och den forna presidenthustrun.

    Utgången av valet är osäker, men det går inte att vrida klockan tillbaka. Medborgare som äntligen kan ropa ut sin mening kommer inte att tystas så lätt igen.

    SvD möter tunisiska väljare svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X