Annons
X
Annons
X

Tunga barnöden

Danska och norska bilderboksskapare spänner bågen hårt i poetiska och konstnärliga böcker om svåra ämnen: familjevåld, utstötthet, barmhärtighetsmord. I Sverige är utgivningen försiktigare och föräldrarna ängsligare. Men diskussionen har tagit fart. Är det dags att släppa ut bilderböckerna ur barnhagen?

(uppdaterad)

När den danska bilderboken Idiot! kom på svenska förra året hamnade en del bibliotekarier i beråd; å ena sidan en bilderbok, å andra sidan avancerad i både ärende, text och bild. På Stockholms stadsbibliotek sorteras den under Småbarnsberättelser och sagor (0-9 år), i samma kategori som böcker som Max lampa och Byggare Bob. På andra platser i landet står Idiot! på hyllan Översatt skönlitteratur och på ett bibliotek visste man varken ut eller in och ställde den under O, kategorin Samhälls- och rättsvetenskap.

Det är Ulla Rhedin, litteraturvetare, forskare och kritiker, som berättar om biblioteket med O-hyllan och hon tycker att det är symptomatiskt att kategoriseringsbehovet sätter krokben för utvecklingen av bilderboken. Hon tror också att valet av O-hyllan handlar om rädsla för reaktioner.

–Där kan den ju stå och självdö. Min favoritlösning finns annars på ett danskt bibliotek där man har en hylla mellan barnavdelningen och utgången med ”svarta” och svårkategoriserade böcker. Den hyllan är ständigt tömd av låntagarna, säger hon.

Annons
X

Idiot! handlar om August, som inte är som andra barn. Ingen vill leka med honom, men starka fantasieggande bilder och poetiska texter visar oss vad August ser och upplever, en helt annan skön och vacker värld. Men med åren inser hans gamla mamma att hon inte kan lämna sin vuxna förståndshandikappade son bakom sig och tar honom med vidare.

”Varför ska jag ta piller?”

”Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött.”

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Farväl jag.”

    Med orden
    ”...tag mig i beskydd” slutar berättelsen med att mamman, i en vuxen läsning, tar livet av sig och sin son. Men det är inte alls säkert att barnen läser på samma sätt. I deras värld kan det vara en spännande berättelse där det går bra för den underbare August, det blir ju fint och vackert på slutet.

    –Bilderboken når olika skikt hos olika läsare. Som konstform är den inte åldersbestämd. Jag ser den som ett eget medium, på samma sätt som film är det. Det handlar om att upphäva den mekaniska åldersanpassningen av bilderboken till 3-6 år, säger Ulla Rhedin.

    Barnboksinstitutet konstaterar också i sin årliga rapport att allåldersboken var en stadigt växande trend bland bilderböckerna 2010. Allt oftare kan man se bilderböcker som får åldersangivelser av typen 0–100 år.

    Oscar K & Dorte Karrebæk som gjort Idiot! har stuckit ut hakan flera gånger med ”svåra” ämnen. De säger själva att böckerna är för ”store børn og voksne”. Likafullt återfinns både Idiot! och deras senaste bok Lägret under fliken Barnlitteratur/bilderböcker på förlaget Høst & Søns hemsida, något som de upplever som ett problem.

    –Vi anser ju att äldre, precis som små barn, har glädje av bildmediet. Det som texten inte berättar säger bilden, och tvärtom. I en tid med tv, film och grafiska romaner, är föreningen text och bild naturlig långt efter småbarnsåren, säger Oscar K.

    –Och jag heter Ole Dalgaard, fortsätter han skrockande i telefon. Oscar är min hund, K:et står inte för Kafka utan för klappøre (hängöra).

    I Norge har också ett äkta par, Gro Dahle och Svein Nyhus, väckt uppmärksamhet genom att tänja på bilderbokens ramar. Liksom Ole Dalgaard säger Gro Dahle att inga ämnen är för svåra, det handlar om hur man berättar. Dahle-Nyhus ger alltid ett hopp på slutet, låter språk och bilder vara så rymliga och öppna att varje barn kan finna en utväg.

    Gro Dahles och Svein Nyhus bok Den arge, som handlar om våld i hemmet, har väckt diskussion både i Norge och i Sverige. I suggestiva fantastiska bilder och studsande poesi får vi följa pojken Boj genom ett av pappans raserianfall.

    ”Boj lyssnar. /.../ Är Pappa glad? Är Pappa lugn? Ja.”

    ”Äpplekakesnäll.”

    Boj ser ”den arge” som en fristående gestalt som tar pappan i besittning, ja hela familjen.

    ”Är det något jag sagt? tänker Boj och kryper ihop inne i Boj.”

    ”Den arge har tagit Pappa. /.../ Den arge brinner i hallen. Mamma fladdrar i lågorna./.../ Släck branden, Pappa! Släck Den Arge.”

    ”Boj vill berätta. /.../ Men munnen är låst med sju lås, hopklistrad med superlim...”

    Efter att ha tröstat pappan efteråt, som så många gånger, ber Boj granntantens hund om hjälp och skriver till kungen och pappa får bo på slottet och får hjälp.

    Initiativet till boken kom från en norsk familjerådgivare och den används även i samtalsterapeutiska sammanhang.

    –Men barnen blir aldrig rädda när vi läser den på skolor, bibliotek och barnstugor. För barnen läser äventyret. Och de som har egna erfarenheter visar ofta lättnad. ”Precis sån är min pappa också” kan ett barn ropa, och så vågar de tala om sina känslor genom att prata om Boj, säger Gro Dahle när jag frågar om barnens reaktioner.

    –Men de vuxna läser undertexten, och lärare avskyr boken, berättar hon skrattande. De är kanske rädda för att barnen ska berätta hur de har det hemma, rädda för vad de måste hantera.

    Gro Dahle blev överraskad över barnens mottagande trots det ”livsfarliga ämnet”. Överraskad blev hon också av reaktionerna på deras bok Snäll, berättelsen om Lussi som är så snäll att hon till slut försvinner in i väggen.

    ”Oj oj oj vilken duktig liten flicka!

    Mammas gull. Pappas soltråle. /.../

    Bara snäll och duktig och tio och tjugo

    tusen miljoner tyst. Så tyst

    att plötsligt en dag försvann hon bara.”

    In i väggen försvann Lussi, alla letar. Men hon kommer tillbaka.

    ”Och Lussi är tre gånger tre

    och dubbelt upp synlig.

    Och Lussi skriker så taket skallrar.”

    Ur väggen kliver en lortig flicka som kan välta stolar, äta femton korvar och peta i näsan. Och efter henne kommer alla osynliga flickor och kvinnor, till och med gammelfarmor.

    –Tvärtom mot Den arge tycker de vuxna om Snäll, medan en hel del barn har blivit rädda och undrat om de också kan fastna i väggen, om det är farligt att vara snäll.

    Böcker om svåra ämnen är ju inget nytt. Döden har omskrivits i barnböcker i alla tider, i folksagor, i sagor som Flickan med svavelstickorna (HC Andersen), Bröderna Lejonhjärta (A Lindgren) och Adjö herr Muffin (U Nilsson).

    Skrämmande inslag har vi också sett förr. Om 1800-talets Pelle Snusk (H Hoffmann) med sina grova överdrifter om dåtidens skrämseluppfostran, lär författaren ha sagt att bilden av en ”förolyckad slarver” gjorde att barnet kunde förstå tomma ord som ”var lydig”.

    Kanske behöver barn rentav det farliga som utmanar rädslan, och bilderna tar vägen förbi orden. Mer än ett barn har ju i rekordfart bläddrat förbi det farliga trollet i Elsa Beskows Tomtebobarnen, för att om och om igen återvända. Eller pojkarna Max och Moritz (Busch), som trakasserar omgivningen och till slut hamnar i degbunken hos bagaren som skickar in dem i ugnen. Om och om igen ville jag uppleva lättnaden när de sedan lyckas knapra sig genom det gräddade skalet och smita när bagaren tittar bort. När jag i dag tittar i det tyska originalet ser jag att de får sitt slutliga straff i sista kapitlet, då de slängs i kvarnen och blir till foder åt mjölnarens gäss. Det slutet hade de svenska förläggarna dock förskonat oss 50-talsbarn från.

    Men den kompromisslösa och lite yviga poetiska och konstnärliga kvaliteten gör de här nya danska och norska bilderböckerna annorlunda.

    –De visualiserar de svåra ämnena. I ett annat sammanhang skulle det inte bli lika provocerande som i bilderboken, säger Elina Druker, SvD-kritiker och litteraturvetare som forskar om barnlitteratur.

    Samtidigt saknar de den pedagogiska nit som gamla sedelärande böcker eller 70-talets barnböcker hade. Då avhandlades allt från död, familjeplanering, skilsmässa, strejk och utsugning med samma käcka förnumstighet, även om det också var en tid som var mottaglig för experimentella och burleska böcker som Sprätten satt på toaletten (A Elmqvist) om den elake ”sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-gubben” och Loranga, Masarin och Dartanjang (B Lindgren).

    Trots alla priser de gränssprängande bilderböckerna har fått i Norge och Danmark ville inget av de stora svenska förlagen ge ut dem. Till slut slog lilla Daidalos till, som annars inte ger ut barnböcker. Förläggare Nils Sjödén säger att det var en slump, men både kvaliteten och oviljan från de stora förlagen bidrog till beslutet.

    –Det är gripande litteratur, och kvalitet lönar sig i längden. Jag tycker kanske att det är föräldrars uppgift också att ta i de svåra ämnena, säger han och konstaterar, precis som Ole Dalgaard och flera andra jag talar med, att den äldre generationen, såväl läsare som skapare, verkar ha mindre problem med ”svåra” böcker och ”svarta” ämnen än den yngre föräldragenerationen.

    Och föräldrars ängslan för att oroa telningarna, trots barns avancerade referenser från datorspel och nyhetsprogram i dag, verkar gå hand i hand med det som Nils Sjödén kallar för ”klåfingriga förläggare”, något som svenska barnboksförfattare diskuterat i flera år. ”Bästsäljerism” styr menar man, till skillnad från exempelvis i Norge som har ett generöst stödsystem som gör att genren kan utvecklas friare. Och resultatet blir, för att tala med barnboksförfattaren Ulf Stark numera klassiska uttalande att ska en säl synas i en svensk barnbok måste den ha flytväst.

    Trots all uppmärksamhet som de omtalade böckerna fått säljer de inte särskilt mycket, definitivt inte i Sverige, men fungerar som ett bilderbokens avantgarde. Norden anses ligga långt fram, men ändå är de avancerade bilderböckerna inte många. Elina Druker räknar att minst 350 av de runt 500 bilderböcker som ges ut varje år i Sverige, är massproducerade och helt riskfria.

    –Men trots att de här är en marginell företeelse så tar de verkligen mediet på allvar och bidrar till att bilderbokskulturen vidgas.

    Även om Gro Dahles & Svein Nyhus och Oscar K & Dorte Karrebæks böcker har hyllats så påpekar många jag talar med att de tvekar vid Oscar K & Dorte Karrebæks senaste bok Lägret. Där tycks de ha nått en gräns som är svår att sätta fingret på.

    ”Det är ju för din egen skull, sa de.

    Och nu skiner solen.

    Det är sommarlov och sent på eftermiddagen.

    Barnen anländer i bussar och tågvagnar.”

    –Vi ville pröva frågan om barndomen kanske inte alltid är så rosenskimrande som vi vill minnas den. Vad finns om man krafsar lite på ytan, säger Ole Dalgaard.

    ”Skelettskuggan lägger sin hand på hans arm

    som en försiktig gammal fladdermus

    och viskar något till honom.

    Men han vet inte vem han är. /.../”

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X