X
Annons
X
Reportage

”Vi är inte i Sverige på riktigt – är på asylboende”

Inga granater faller över den småländska landsbygden. Men Ahmad och Jihan är väl medvetna om att det dröjer innan drömmen om jobb, lägenhet och en fritös för att göra pommes frites till César, 1,5 år, blir sann. Familjens 700 mil långa resa genom Europa väckte engagemang. Men euforin över att ha överlevt har förvandlats till en tuff väntan på ett asylboende utanför Nässjö.

Att Sverige blev slutmålet var inte en slump. De googlade noga hemma i Syrien. Jihan säger att Sverige är i topp när det gäller att ta hand om mammor och barn.
Att Sverige blev slutmålet var inte en slump. De googlade noga hemma i Syrien. Jihan säger att Sverige är i topp när det gäller att ta hand om mammor och barn. Foto: Malin Hoelstad

En ung man kommer gående över gräsmattan i duggregnet. I handen bär han en sliten mörkgrön ryggsäck. Ahmad och Jihan skiner upp. Det är deras väska. Den som innehåller allt de har kvar av sitt gamla liv i Syrien.

Resten av packningen stals av smugglare i Ungern under den långa resan till Sverige.

– Min makeup från Syrien! skrattar Jihan när de öppnar ryggsäcken utanför den lilla lägenheten på Viebäcks asylboende utanför Nässjö där de nu bott i en månad.

Annons
X

I väskan finns även skor till 1,5-årige Cesar, lite kläder till femåriga Maya samt syriska vitamintabletter som följt med ända från lägenheten i Damaskus. Mycket bättre än europeiska, intygar Jihan.

Det är den franska journalisten Claire Billet, som följt dem på resan hit, som skickat väskan. SvD publicerade förra veckan ett reportage om Ahmad och Jihans familjs resa 7000 kilometer genom ett stängt Europa, över det hav som många kallar Dödens hav och genom Ungern där stängsel byggs och tusentals flyktingar nu hålls kvar på Budapests tågstation.

Reportaget och chatten med familjen väckte ett stort engagemang hos läsarna. SvD åkte till Nässjö för att ta reda på vad som hänt sedan 21 juli då de landade i skånska Bromölla.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Enligt Google maps skulle det ta 45 timmar att åka bil från Damaskus till Nässjö. Kanske någon timme längre på grund av vägarbeten söder om Budapest och vid Dresden. Flyg från Turkiet finns för 9669 kronor för hela familjen och tar 3,5 timme. Lunch ingår.

    De har nått sitt mål. Samtidigt är det nu det börjar. För hur gör man när man ska bygga upp ett liv från noll i ett land man aldrig tänkte bo i? Foto: Malin Hoelstad

    Men så får man inte göra om man söker asyl. För Ahmad och Jihan tog det i stället sju månader och kostade över 200 000 kronor att ta sig hit. De strandade i Turkiet där det krävdes ett femtontal misslyckade försök innan de tog sig till Kos. En gång fick de vända vid Cypern på grund av vågorna och båten kantrade när de slog i land i Turkiet igen.

    – Folk fick panik. Jag svimmade, det blev bara svart, berättar Jihan.

    Hon sitter i underslafen i våningssängen från Ikea i det lilla rummet familjen tilldelats, och konstaterar trött att syrier dött på alla möjligt sätt. De bombas i krig. Drunknar i hav. Kvävs i lastbilar.

    Familjen är tacksam över att vara framme i Småland, säger hon. Det regnar inga granater här.

    De har nått sitt mål. Samtidigt är det nu det börjar. För hur gör man när man ska bygga upp ett liv från noll i ett land man aldrig tänkte bo i? På asylboendet går dagarna in i varandra. Familjen går de två hundra meterna mellan lägenheten och matsalen för frukost, lunch och middag. Ibland spelas det lite basket, Ahmad har tränat ett par gånger i det lilla gymmet. Han spelar även schack ibland.

    – Men César älskar att kasta iväg pjäserna, säger Ahmad och skrattar.

    Han och Jihan skrattar mycket under dagarna som SvD träffar dem. Ofta när hon kärleksfullt pikar honom för hans engelska. De försöker hålla humöret uppe. De vet att det kommer att gå bra. De är långsamt på väg framåt.

    – Men det är tufft att plugga igen, att leta efter jobb igen. Jag hade en egen verksamhet, nu måste jag jobba för någon annan. Det är svårt att skapa ett nytt liv, säger Ahmad.

    Men SFI får de inte gå på förrän de fått ett uppehållstillstånd. Ahmad går dock på kyrkans språkträff på onsdagar. Jihan har syjunta på fredagar. Maya går på öppen förskola på boendet två gånger i veckan.

    Hon och hennes lillebror har många kompisar, säger Maya, som leker med en rosa rockring ute på gräsplanen. Många barn bor här. De cyklar och leker vid gungorna här i Viebäck, de som liksom Maya ofta burits i land på en grekisk ö efter en vådlig färd över havet.

    Ahmad och Jihans familj är medelklass, paret är utbildade i finans och försäkring respektive handel och varumärkesfrågor. De har lämnat en fin lägenhet bakom sig. Foto: Malin Hoelstad

    Jihan säger att barnen har det okej på frågan om hur barnen ser på flykten och varför de är här.

    – César, 1,5 år, förstår inte. Han ville bara leka och sova under flykten. Maya, 5, förstår. Om du frågar henne kommer hon att svara att vi höll på att dö. Hon förstår, säger Jihan.

    **Liksom hundratusentals **andra har familjen lämnat sitt hem bakom sig. Damaskus. Och framför allt det stora flyktinglägret Yarmouk där de länge bodde. Ordet läger ger fel bild, det är en stadsdel med kanske en miljon invånare. Palestinska flyktingar har bott där sedan 1948 och enligt Jihan kan man inte gå ut på gatan ens på natten utan att armbågen slår i en annan armbåge.

    Ahmad och Jihans familj är medelklass, paret är utbildade i finans och försäkring respektive handel och varumärkesfrågor. De har lämnat en fin lägenhet bakom sig. Dessutom Ahmads skobutik samt fotbollsplanen som han köpt för en halv miljon och som entreprenören Ahmad hyrde ut, trots att han enligt egen utsago röker som en borstbindare och "knappt kan springa några meter utan att dö".

    Till slut blev läget ohållbart i Yarmouk. Stadsdelen hamnade i skottlinjen mellan regimens granater och Islamiska statens avancemang. Många har dött. En del av svält under regimens långa belägring. Bara de som inte har råd att fly är kvar i lägret som härjas av tyfus.

    – Allt omkring oss var krig. Det var som ett tv-spel med raketer som slår ner när som helst. En slog ner på en marknad och dödade en massa. Man lämnar inte allt för ingenting med hela sin familj förrän man verkligen måste, säger Jihan.

    Ahmads föräldrar är kvar ute på den syriska landsbygden utanför huvudstaden och Jihans mamma bor i ett säkrare område i Damaskus. Om det nu finns säkra områden, lägger Jihan till.

    – De kommer aldrig att lämna Syrien, de vill inte ligga andra till last och är för gamla.

    Maya, 5, förstår. Om du frågar henne kommer hon att svara att vi höll på att dö. Hon förstår, säger Jihan. Foto: Malin Hoelstad

    Nu har livet satts på paus för Ahmad och Jihan och barnen i det enkla tolv kvadratmeter stora rummet på förläggningen, en gammal uppfostringsanstalt för föräldralösa flickor. Inget mer smygande i skuggorna, inga fler hotfulla ungerska poliser eller smugglare. Och någonstans: Ahmad gillar ändå när det händer saker, tyckte om att vara projektledare, att vara ansvarig för rutten och för gps:n.

    – Jag vill göra något. Jag vill träffa svenskar. Vi är inte i Sverige nu på riktigt, vi är på ett asylboende. Vi skulle behöva en smugglare för att komma till riktiga Sverige, säger han.

    **Familjen vill härifrån. **Ahmad gillar trängsel och folk, han saknar Yarmouks folkvimmel. Jihan skulle helst bo på landet, som i Bromölla: "Där finns skatepark, second hand, Ica Maxi och Willys, bussar, nästan allt".

    De vet att det kan dröja. Länge. Handläggningstiderna har rusat iväg. En tredjedel tvingas vänta mer än nio månader på besked. Runt 11000 med permanenta uppehållstillstånd bor kvar på Migrationsverkets anläggningar i väntan på kommunplacering.

    – När vi fått permanent uppehållstillstånd behöver vi två år till att lära oss språket ordentligt. Sedan måste jag validera mitt certifikat från universitetet i Syrien. Sedan vill jag studera master på Lunds universitet i bank- och försäkring, säger Ahmad.

    Fokus är att hitta jobb. Det är nyckeln till Sverige, menar de. Utan jobb kommer de inte att få ett bra liv, slår Jihan fast, och tillägger att många syrier är utbildade och har yrken. Och de jobbar hårt. Kanske hårdare än svenskar.

    – Men det är tufft att plugga igen, att leta efter jobb igen. Jag hade en egen verksamhet, nu måste jag jobba för någon annan. Det är svårt att skapa ett nytt liv, säger Ahmad.

    De bläddrar i en katalog från Lidl. Varje vecka spanar de efter erbjudanden. "Vad är det där?", frågar Ahmad och pekar på en bakmaskin för 399 kronor. Men det han egentligen vill ha är en fritös. César älskar pommes frites. Kanske sen, säger Jihan. Sen när de har en egen lägenhet.

    Den svenska bostadskrisen är inte bara en angelägenhet för svenska politiker. Ryktet har spridit sig ända till Damaskus. Och Ahmad vet redan att en hyresrätt kostar 100 000 kronor att köpa svart i Stockholm och kanske hälften i Malmö.

    Det är potatissoppa till lunch. Ahmad längtar efter ett kök, han älskar att laga mat. Under resan var han truppens kock. Här på asylboendet ska maten inrymmas i kostnaden på 350 kronor om dagen för mat och logi som staten betalar. Det är inte Kockarnas kamp i köket med andra ord.

    Att Sverige blev slutmålet var inte en slump. De googlade noga hemma i Syrien. Jihan säger att Sverige är i topp när det gäller att ta hand om mammor och barn. Att Sverige är "ett Mecka för barn i Europa". Ahmad har sin syn på varför antalet asylsökande har minskat i Sverige sedan förra året.

    – Många väljer bort Sverige för Tyskland eller Nederländerna. Barnfamiljer från Syrien vill bara åka om de kan åka hela familjen. Det tar för lång tid att få hit sin familj, två år är lång tid för dem som är kvar i krigets Syrien. Det måste gå snabbare att återförenas, säger han.

    De är hittills nöjda med mottagandet från svenskarna och har inte märkt av att någon inte skulle vilja ha dem här.

    – Svenskarna är bra som de är. De behöver inte göra något mer, bara le och vara trevliga. Men Migrationsverket agerar inte så att man känner sig välkommen. Allt handlar om att ge budskapet att vi inte är välkomna, säger Ahmad.

    **Dottern Maya bär **redan halsduk i början av september. Jihan har stickat den på syjuntan. Det är kallt i Sverige, tycker de. Familjen har fått totalt tusen kronor av Migrationsverket för att köpa kläder. De tar bussen in till Nässjö, som började gå igen när asylboendet öppnade, men det är ofta utplockat i second hand-affärerna. "Det är så många syrier här och de köper upp allt", menar Jihan.

    Jihan skrattar när hon får veta att det står "Brukshundsklubben" på ryggen på Ahmads jacka. På bröstet står det "Annica".

    Ahmad säger att han inte utesluter att han skulle vilja åka tillbaka till Syrien när kriget är slut. Jihan tror inte att det kommer att ske.

    – Jag tror att kriget i Syrien kommer att hålla på för evigt. Och våra barn kommer att lära sig svenska, gå i skolan här och rota sig. Bli svenskar, säger hon.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X

    Att Sverige blev slutmålet var inte en slump. De googlade noga hemma i Syrien. Jihan säger att Sverige är i topp när det gäller att ta hand om mammor och barn.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 4

    De har nått sitt mål. Samtidigt är det nu det börjar. För hur gör man när man ska bygga upp ett liv från noll i ett land man aldrig tänkte bo i?

    Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 4

    Ahmad och Jihans familj är medelklass, paret är utbildade i finans och försäkring respektive handel och varumärkesfrågor. De har lämnat en fin lägenhet bakom sig.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 4

    Maya, 5, förstår. Om du frågar henne kommer hon att svara att vi höll på att dö. Hon förstår, säger Jihan.

    Foto: Malin Hoelstad Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X