Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Eva Dahlgren Tryggt med Eva Dahlgren

(uppdaterad)

Eva Dahlgren

Genre
Konsert

Conventum, Örebro.

Eva Dahlgren har döpt sin första konsertturné på fem år till ”Eva Dahlgren live 23 sånger”. Det är bra på det där rejält svenska sättet. Man vet vad man får och man kan dessutom ägna sig åt att kontrollräkna om det blir lite småtråkigt, för det kan det bli med Eva Dahlgren.

Fast hon håller inte vad hon lovat, när hon kommit fram till det sista extranumret, ”Ängeln i rummet”, har det bara blivit nitton sånger i konferenssalen bakom biblioteket i Örebro.

Annars är det inga överraskningar. Eva Dahlgren känner man alltid igen, vare sig hon håller monologer, sjunger sånger, syns på vimmelbilder med Efva Attling eller ler sitt karaktäristiskt eftertänksamma leende. Hon har inte kommit med något nytt material sedan sist så det blir en återblickande konsert (den äldsta sången, ”Häxorna”, skrevs när hon var 16 år).

Annons
X

Att det är ett nytt band innebär egentligen ingenting. På Eva Dahlgrens nivå flyter det ändå på lugnt och tryggt. Det vet man. Samma sak med projicerandet av en film i fonden. Jo, det är väl fint och så ibland men det ger inget mervärde. Så brukar det alltid vara när filmer och bilder ska projiceras på konserter. Det räcker väl med musikerna själva?

Till en början känns det tveksamt. Öppningen med ”Jag är Gud” är rätt pretentiös och det känns stelt när låtarna bara radas upp efter varandra. Det är först när hon börjar tala till oss som konserten landar i en, som hon själv uttrycker det, ”stund som aldrig kommer tillbaka”.

Det är inget fantastiskt kul eller tänkvärt som sägs från scenen – hon talar om att spela fiol med elektriskt hår som ung, om musikerskämt, om att vara udda – men man lyssnar och det bidrar till den varma stämning som byggs upp.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det går inte heller att komma ifrån att Eva Dahlgren skrivit ett flertal svenska popklassiker – det räcker väl med att nämna ”Vem tänder stjärnorna?” och ”Gunga mig” – som tål att höras igen.

    Några onödigt rockiga crescendon och en discofierad version av ”Kom och håll om mig” stör helhetsbilden men annars känns det som att bjudas på varm choklad med vispgrädde. Eller som att gå och skrota runt i en lövhög. Det är inte det sämsta.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X