Annons

Fredrik Johansson: Trumps Sverigebild - en långsiktig säkerhetsfråga

"So, you say you have a system? And it's tremendous?"
"So, you say you have a system? And it's tremendous?" Foto: Evan Vucci / TT / NTB Scanpix
Publicerad

Vi känner alla igen typen. Gaparna. Högljudda personer som har robusta uppfattningar om allt mellan himmel och jord. Och som baserar dessa uppfattningar på högst fläckvisa kunskaper. Inte sällan på vad de såg på TV igår kväll.

Som ofta gör en påflugen poäng av sin egen förment uppriktiga ärlighet.Vi kan kalla dem: ”Jag är en sådan som alltid säger vad jag tycker. Det är det inte alla gillar.”-personer. Vi talar om en social pest.

En sådan person har nu blivit Förenta Staternas president. Med en olycklig försmak för hårdvinklad amerikansk kabel-tv framför att lyssna på sina experters förberedda briefingar, klampar han dagligen runt i alla till buds stående klaver.

Annons

Sverige har under de senaste dagarna varit föremål för denna inte odelat positiva uppmärksamhet.

Trump har naturligtvis fel. Hans bild av Sverige är missvisande, okunnig och potentiellt farlig. Han söker rättfärdiga sitt eget dubiösa migrationspolitiska program genom att använda oss som slagträ. Det är förfärligt.

Jag är ingen expert på den amerikanska Sverigebilden, men det finns några tillfällen i historien där vi på motsvarande sätt lyfts fram. Ibland positivt. Ibland negativt. Ofta kontroversiellt.

Det klassiska och långverkande exemplet är Marquis Chlids bok ”Sweden: The middle way”, från 1936. Som beskrev Sverige och svensk reformpolitik som en framgångsrik väg mellan det kapitalistiska väst och Sovjetsystemet.

Childs bok lästes av Franklin D Roosevelt, som även refererade till den. Detta var före kabel-tv-nyheternas tid. Men bilden satte sig och blev under decennier en inspirationskälla för den amerikanska vänstern och ett rött skynke för högern. Det gjordes inte överdrivet många insatser från endera sidorna att skaffa sig djupare kunskaper i sakfrågan. Skiljelinjerna var väntade och stabila.

Dels finns historien om hur president Eisenhower målade ut det paternalistiska och socialistiska Sverige som ett land av promiskuösa fyllon med skyhög självmordsbenägenhet.

Huruvida Eisenhower egentligen gjorde det eller inte är omtvistat. Det verkar inte finnas ett dokumenterat tal där Sverige lyfts fram på detta sätt.

Att svenskar - även det felaktigt - skulle vara sällsynt självmordsbenägna är i alla fall en föreställning man fortfarande kan stöta på bland amerikaner.

Ett annat exempel är det klassiska TIME-omslaget (förvisso bara på den internationella upplagan) från 1977 där liemannen från Ingmar Bergmans Sjunde inseglet ackompanjeras av rubriken ”Sweden’s socialist surrealism”.

Också den föreställningen möter man internationellt och i USA.

Jag har på ett mer personligt plan förklarat för en långhårig yngling i receptionen på ett motell i Waco Texas (nämn Waco, Texas, och många svenskar har på tal om Trump en mycket klar bild av både Texas och USA) att det inte alls var tillåtet att röka marijuana ”i princip var som helst” i Sverige. Övergången från entusiasm till besvikelse var påtaglig. Men vi lärde oss båda något om världen den dagen. Han om Sverige. Jag om Waco-borna.

Frågan hur Sverige ska förhålla sig till Donald Trumps utspel är inte enkel. Regeringen behöver upplysa världen och - i den mån det är annat än en mycket from förhoppning att det ska nå fram - Donald Trump om sakförhållandena.

Men det måste vara en ärlig bild.

Dumheterna ska viftas bort och dementeras med betydande kraft. Men vi är inte Sörgården. Vi kan inte ha en stat som friserar sanningen externt eller internt. Sverige har lagt om migrationspolitiken på kort tid och att vi står inför stora integrationsbekymmer är alldeles uppenbart. Det har vi all anledning att prata om.

Vad Trump och den amerikanska administrationen tycker och tänker om Sverige har dock även andra och mer djupgående politiska konsekvenser.

Dels driver Samarbetsregeringen en försvars- och säkerhetspolitisk linje som gör att vi sannolikt är det land i Västeuropa (om inte i hela Europa) som är mest beroende av USA.
Beslutet att ställa Sverige vid sidan av NATO-samarbetet och istället samarbeta bilateralt allt närmare USA är en säkerhetspolitisk halvmesyr. Den tar sin utgångspunkt i regeringens NATO-aversion och den bygger på att det finns en vänligt sinnad och tillförlitlig ledning i Washington.

Vi har inga säkerhetsgarantier. Vi har ingen NATO-stadga att luta oss emot. Sveriges säkerhetspolitiska strategi hänger på amerikansk välvilja och den välviljan vilar just nu i sin tur på en amerikansk president som baserar sin världsbild på snärtiga Youtubeklipp och en amerikansk mediehöger som använder världen som ett smörgåsbord för att göra sina inrikespolitiska poänger.

En ytterligare och mindre dimension av detta rör vårt eget uppträdande.

Jag ser på Facebook att finansminister Magdalena Andersson har bett om ursäkt för de kvinnliga statsrådens påhitt att fotografera sig ikläda lustiga hattar inför den kanadensiske generalguvernörens statsbesök.

Det är bra. Jag är inte man att fullt ut förstå alla finesser med ”den feministiska utrikespolitiken”, men jag är rätt säker på att ett allmänt flamseri kring tvingande iransk lagstiftning mot kvinnor inte kan vara en av dessa.

Men frågan rör ju också vår relation till Kanada.

Vi skrattar åt Trump och tycker - på mycket goda grunder - att han till sitt förfogande har ett helt utrikesdepartement av experter (för att inte tala om dem som sitter i hans eget Nationella Säkerhetsråd, jobbar på CIA eller på det dussintals andra federala myndigheter som står till hans förfogande).

Det finns tusentals människor i USA som är anställda av den federala regeringen för att vara experter på Europa och till och med Sverige. Det finns personer i Washington som vet mer om den europeiska flyktingsituationen än de flesta experter och journalister i Europa.

Man har en stor ambassad på Gärdet i Stockholm. Trump har tillgång till världsledande kunskap på varje område som han eventuellt dristar sig åt att uttala sig om.

Men även Sverige har ett utrikesdepartement. Vi har en ambassad i Ottawa. Ställde man frågan till dem om det var en bra idé att lattja lite med Jan Björklund i Iranfrågan i samband med Kanadabesöket? Fixa coola instagrambilder med sköna tjejgänget?

Nu gick det bra. Men hade det legat i Sveriges intresse att generalguvernör Johnston fått svara på frågor om hur han ser på frågan om slöjan? Sveriges regering kan inte - och ska inte - regissera vilka frågor som media ställer till utländska besökare. Men vi ska möjligen inte riskera att uppfattas vara pådrivande för en medial agenda som riskerar genera en vänligt sinnad regering.

Vill vi att Kanada ska uppfatta det som att vår regering tar kontroversiella inrikespolitiska poänger på ett statsbesök? Nu är det en djup och bra relation, men varför utnyttja den till pajaseri?

Vi lever i mycket skakiga tider. USA har en president som twittrar sina uppfattningar om vårt land. I versaler. Då gäller det att agera med en kombination av tydlighet och klokskap. Och inte minst: det gäller att agera vuxet.
Så det är hatten av nästa gång en utländsk regering kommer till Stockholm. I en värld där alltför många uppträder som barn, är det ett ansvar att vara vuxen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons