Annons
X
Annons
X

Trumps citattecken tar ironin till en ny nivå

(uppdaterad)
Trumps sanning

Hur ska man förstå de märkliga citattecknen i Donald Trumps Twitterflöde? Det ironiska draget har gjort det mångsidiga skiljetecknet alltmer svårtolkat, men uppenbarligen har den amerikanske presidenten ett behov av att ge ­uttryck för en postmodern distans till allvaret i sitt uppdrag.

Vita husets pressekreterare Sean Spicer i färd med att ­förklara Donald Trumps egenartade bruk av citattecken.
Vita husets pressekreterare Sean Spicer i färd med att ­förklara Donald Trumps egenartade bruk av citattecken. Foto: Greg E Mathieson/IBL

Den 4 mars 2017 skriver USA:s president ­Donald Trump på Twitter:

Har just fått veta att Obama lät ”avlyssna” mig i Trump Tower.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Meddelandet sätter igång en rad kraftfulla dementier från diverse myndigheter, och den 13 mars förklarar presidentens pressekreterare Sean Spicer vid en presskonferens att anklagelsen inte ska tolkas bokstavligt.

    Annons
    X

    – Presidenten var väldigt tydlig i sitt Twittermeddelande med att det var, ni vet, ”wire tapping”, sa Spicer, och markerade citattecknen med den fingergest som på engelska har fått den särskilda benämningen air quotes. ­”Avlyssning” är ett vidare och mindre specifikt begrepp än avlyssning, enligt Spicer; någon form av övervakning ska ha förekommit, men vi har inte sagt att vi vet exakt vilken.

    Trumps Twitterflöde har länge kännetecknats av ett myller av citattecken, utropstecken och skrikiga versaler. Men detta var första gången pressekreteraren hänvisade till interpunktionen för att bortförklara ett av presidentens uttalanden.

    Spicers förklaring ger prov på hur bruket av skilje­tecken ofta ingår i vårt sätt att språkligt förmedla vår egen inställning till det vi skriver, hur vi vill att det ska förstås. Före ordet ”avlyssning” flikar Spicer in diskurspartikeln you know, ’ni vet’, som på många sätt har en liknande funktion i tal. På svenska använder vi ofta fraser som liksom, ju och alltså för att förmedla vår inställning till det vi säger. I skrift kan skiljetecken ha en liknande funktion.

    Detta är bara ett av många sätt som citattecken används på i Donald Trumps Twitterflöde. Ibland markerar de att en annans ordval kanske inte är helt lämpligt, som när han skriver:

    Det verkligt skandalösa här är att hemligstämplad information lämnas ut som godis av ”intelligensen”.

    Kan verkligen underrättelsetjänsten Central Intelligence Agency (CIA) kallas intelligent, om de beter sig som Trump påstår? Att citattecken används för att på ett skämtsamt sätt ifrågasätta en formulering känner nog de flesta igen.

    Andra citattecken i Trumps flöde är mer svårbegripliga. Vad menar han när han sätter citattecken runt sin egen beskrivning av sitt folkliga stöd som en rörelse?

    Jag vinner valet lätt, vi ser en enorm ”rörelse”, och så försöker den korrupta motståndarsidan förringa vår seger med FALSKA NYHETER.

    Och vad menar han med att sätta den ondska han vill bannlysa inom citattecken?

    Vi måste hålla ”ondskan” borta från vårt land!

    Låt oss gå tillbaka i historien. Citattecknen hör till de yngre skiljetecknen. I medeltida handskrifter markerades citat ur andra texter ofta med ett diple > i vänstermarginalen. I takt med att fler genrer tog form blev citatfunktionen viktigare, och det var engelska tryckerier som så småningom utvecklade diple-tecknet, så att det blev mer rundat, och efter hand dubblerat och placerat högre upp på raden.

    Nästa steg var att börja använda tecknet inte bara vid radens början, utan även efter citatet. När romankonsten växte fram under 1700-talet, och när den under 1800-talet tog en realistisk vändning, ville författarna levandegöra det fiktiva talet, så att de liknade verkligt tal. Långa replikskiften började återges med citattecken runt varje replik, som också stod på ny rad.

    Snart fick citattecknen fler och komplexare funktioner. Språk- och litteraturfilosoferna Michail Bachtin och ­Valentin Volosjinov noterade detta redan på 1920-talet, när de beskrev hur bruket av citattecken i ryska 1800-tals­romaner möjliggjorde ett intrikat växelspel mellan berättarens och romanfigurens röst. Volosjinov skrev till exempel att enstaka direkt citerade ord införda i meningar som för övrigt bestod av indirekt anföring sticker ut och får en klang av ett främmande tonfall.

    Citattecknen gör det alltså möjligt för oss att i skrift återge flera olika röster och tydliggöra gränserna mellan dem. Hade vi inte sådana skiljetecken skulle vi bli tvungna att ta till långa omskrivningar för att förklara var citat och repliker börjar och slutar. Nu finns visserligen författare som Cormac McCarthy, som av princip håller sig till ett minimum av skiljetecken och vägrar omge sina ­repliker med citattecken. Han måste då ta till andra medel, vilket för de flesta av oss vore enormt krävande. Förutom citattecken kan vi i dagens svenska använda talstreck och kursiveringar på liknande sätt; i den här texten kursiverar jag till exempel några citat för att slippa förvanska citattecknen utan kunna återge dem som de står – standard är ju annars att dubbla apostrofer inom citat byts ut mot enkla.

    Citattecknet är idag ett märkvärdigt tecken. Som Marjorie Garber konstaterar i boken ”Quotation marks” (2003) kan det signalera både äkthet och tvivel. Det kan skapa klarhet i förvirringen, men också destabilisera det förgivettagna. Med citattecknens hjälp kan vi bolla med begreppen, tänja på dem, förhandla om dem och reflektera över dem.

    Filosofen Jacques Derrida var en föregångare både vad gäller detta raffinerade bruk av citattecken (liksom exempelvis hakparenteser) och beskrivningen av deras funktion. I flera texter reflekterade han över att hans placering av citattecken runt ett ord inte visar att ordet är citerat från en annan text, utan tvärtom att begreppet just här ska förstås på ett nytt och specifikt sätt, som inte nödvändigtvis inkluderar allt vi tidigare associerar till när vi hör ordet, eller att ordets tidigare semantiska räckvidd inte räcker till för det som här åsyftas, men att det får duga i brist på alternativ.

    Derrida framhävde samtidigt att varje återanvändning av en fras är en omplacering av den i en ny kontext som förändrar den; detta sker oavsett om vi placerar citattecken runt fraserna eller inte. Citattecknen kan alltså skärpa blicken för betydelseglidningar som inte bara utmärker just det ord eller fras som står mellan dem.

    Det är inte omöjligt att Derrida och andra postmoderna filosofer bidragit till att ge citattecknen en mer slentrianmässigt skepticistisk klang. Författaren David Foster ­Wallace (1962–2008; ofta kallad DFW) hade förmodligen sett en klar koppling mellan Trump och de misstrogna, cyniska medelklassmän han skildrade i fiktiv form. Inte minst männen i novellsamlingen ”Brief interviews with hideous men” (1999) använder ständigt citattecken när de talar – inte bara genom att vifta med fingrarna, utan ofta genom att stoppa in uttrycket quote unquote (citat slutcitat) på mer eller mindre väl valda ställen i sina man­splainande ordströmmar. Uttrycket signalerar i deras ­repliker den ironiskt distanserade attityd till språket och världen som DFW ofta satte fingret på.

    I ”E unibus pluram” (1993), som mer än någon annan av DFW:s essäer sammanfattar hans samtidskritik, talade han om ironin som en härskare som är omöjlig att komma åt, därför att den bygger på ett underförstått ”jag menar egentligen inte vad jag säger”. Men om ironikern inte menar vad han säger, vad menar han då? Är budskapet bara det att det är omöjligt att mena vad man säger? DFW konstaterar: ”Mest sannolikt tror jag att dagens ironi i slutändan förmedlar: ’Men vad fullständigt banalt av dig att ens fråga vad jag menar’. Den som är så kätterskt fräck att den vågar fråga ironikern vad han egentligen tror på framstår bara som en hysterisk petimäter.”

    Hos DFW:s fiktiva figurer är det ofta särskilt starka och känsloladdade ord, till exempel kärlek, som omges av citattecken. Att placera ord inom citattecken kan vara ett sätt att markera att vi inte riktigt står för dem, att vi inte har ett bestämt förhållande till dem, att lyssnaren eller läsaren själv får försöka tolka in vad vi menar med att ändå använda dem.

    I Trumps fall kan strategin framstå som taktisk: citattecknen gör det möjligt att kasta ur sig något utan att behöva ta ansvar för det. Den läsare som gillar de drastiska ­uttrycken struntar i citattecknen, men de finns där som en avvärjande gest gentemot den som eventuellt ifrågasätter dem.

    Men bakom ironiska garderingar kan vi också ana en osäkerhet. Männen i DFW:s noveller framstår under sarkasmerna som tomma och ganska oförmögna att hantera livets svarta och krångliga stunder.

    När Trump säger att han vill bekämpa ”ondskan” och talar om sitt eget folkliga stöd som en ”rörelse” kan det förstås som en hint om att han är medveten om att dessa begrepp är slitna och klyschiga och att han självklart har glimten i ögat när han använder dem. Han är ju inte så banal att han faktiskt menar vad han säger. I synnerhet tanken på en politisk rörelse måste vara lite lustig för den postmoderna ironikern – det vore ju pinsamt att på fullt allvar tro att människor kunde gå samman för att förbättra sina eller andras levnadsvillkor.

    Risken när citattecknen får för många funktioner är förstås att de blir svårtolkade och förvirrande. Men många av Trumps väljare både uppfattar och uppskattar rimligen hans ironiska blinkningar. En hysterisk peti­mäter kan fråga sig varför man skulle rösta på någon som man inte tar på allvar. Tja, i David Foster Wallaces futuristiska tegelstensroman ”Infinite jest” (1996) har den bombastiska, hyperkonservativa radioprataren Rush Limbaugh valts till president. Tanken var skrattretande när boken kom, men varför inte? Om vi inte förmår tro på något alls, då kan vi väl lika gärna rösta på det hopkok som roar oss mest. Och kanske är denna garvokratiska inställning inte så unikt amerikansk trots allt. När David Foster Wallace slog igenom i början av 90-talet var jag själv bara ett barn från Sörmland, men mycket väl medveten om att ”allvarlig” var ett ytterst löjeväckande epitet.

    Så kom igen nu era trista PK-svennar: tänk er Percy ­Nilegård på statsministerposten. Management without asking any questions first. Det vore så kallad ”bra tv”.

    Annons

    Vita husets pressekreterare Sean Spicer i färd med att ­förklara Donald Trumps egenartade bruk av citattecken.

    Foto: Greg E Mathieson/IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X