Annons
X
Annons
X

Stefan Amirell: Trump väcker ­Jacksons spöke till liv

USA:s nye president

Är Donald Trump en ny Andrew Jackson? Trump lyfter själv gärna fram USA:s sjunde president som en förebild, medan de många ­slående likheterna med den hetlevrade ­populisten och fördrivaren av indianer snarast väcker farhågor hos många andra.

Donald Trump har gett porträttet av Andrew Jackson en framträdande plats i Ovala rummet.
Donald Trump har gett porträttet av Andrew Jackson en framträdande plats i Ovala rummet. Foto: Alex Brandon/AP

När jag var 18 år var jag utbytes­student hos en familj i Missouri i den amerikanska mellanvästern. Någon gång i månaden åkte vi till ett närbeläget reservat för Cherokee-indianer, där familjen skänkte lite mat och annat till indianerna och pratade en stund med dem. Jag minns det som en deprimerande plats med trailerhus och enkla plåtskjul omgivna av ett torrt, ofruktbart landskap. Min värdfamilj ­berättade om ”tårarnas väg”, the trail of tears, på 1830-talet och om hur indianerna fördrevs från sitt land i Georgia och tvingades flytta västerut för att bereda plats åt vita bosättare och guldgrävare. Av de 15 000 Cherokee-indianer som tvingades ge sig av i början av vintern 1838–39 dog nästan en fjärdedel på vägen. Det var svårt att inte känna historiens betydelse, där och då, även om övergreppen hade ägt rum mer än 150 år tidigare.

En av de som hårdast drev på för att tvångs­förflytta Cherokee-indianerna och andra indianstammar från sydöstra USA var Andrew Jackson, landets sjunde president från 1829 till 1837 och en förebild för den nyss tillträdde, 45:e presidenten. Medan svenska medier framför allt har diskuterat Donald Trumps eventuella likheter med Ronald Reagan, har flera amerikanska medier de senaste månaderna noterat de slående likheterna mellan Jackson och Trump. Till skillnad från det mesta som medierna skriver om presidenten tycks denne inte ha något emot jämförelsen med Jackson. ­Gissningsvis känner han sig snarast smickrad, och analogierna har lyfts fram av såväl liberala medier som New York Times och konservativa som Breitbart News. Att det inte bara handlar om spekulationer visade sig också när Trump, kort efter att han hade flyttat in i Vita huset, lät hänga upp Jacksons porträtt i Ovala rummet. Trump har också flera gånger uttryckt sin uppskattning för Jackson och bland annat kallat honom framgångsrik, ”en fantastisk president” och ”på många sätt unik”.

På vilka sätt liknar då dagens amerikanska president Andrew Jackson? Listan kan göras lång, men bland det viktigaste är att båda utmanade det politiska etablissemanget genom att framställa sig som män av folket. De lyckades också med att mobilisera stora grupper av väljare som tidigare inte hade haft någon avgörande betydelse för valutgången. I Jacksons fall handlade det om stora grupper av vita egendomslösa män, som före 1828 inte hade haft rösträtt, och Trumps seger var som bekant i hög grad beroende av missnöjda vita arbetarklassväljare.

Annons
X

Att både Jackson och Trump lyckades vinna så brett stöd trots motstånd från etablerade politiker berodde till stor del på att de var berömda redan innan de tog det avgörande steget in i politiken. Jackson vann sin berömmelse i kriget mot Stor­britannien 1812 samt åren därefter genom en förkrossande seger över Creek-indianerna, som var allierade med britterna, vilket gjorde honom till en krigshjälte i många amerikaners ögon. Trump, å sin sida, gjorde ju sig ett namn som framgångsrik ­affärsman och tv-personlighet innan han kastade sig in i politiken. Precis som Trump använde sig Jackson också av nya medier – framför allt affischer och flygblad, framställda med hjälp av effektiva ­industrialiserade tryckpressar − för att nå ut direkt till väljare som annars inte intresserade sig för politiken i Washington. Precis som Trump byggde Jackson sin kampanj på ett populistiskt budskap som lyfte fram ”vanliga” amerikaners kärva verklighet, i motsats till de ekonomiska och politiska eliterna, som Jackson anklagade för att ägna sig åt korruption och åt att berika sig själva på folkets bekostnad.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Andrew Jackson (1767–1845), porträtt av Thomas Sully, cirka 1829 Foto: IBL

    Det finns också likheter i temperament mellan de två presidenterna. Jackson var känd för att vara hetlevrad, auktoritär och snarstucken, vilket bland annat tog sig uttryck i en förkärlek för dueller, varav åtminstone en slutade med att han dödade sin ­motståndare. En av Jacksons politiska opponenter hävdade att hans käpp i själva verket var ett svärd som han när som helst var beredd att köra genom kroppen på den som vågade sig på att ställa sig i hans väg. Som president styrde han med järnhand med hjälp av en liten krets av förtrogna rådgivare och tålde inte att bli motsagd.

    Liksom fjolårets presidentvalskampanj betraktades 1828 års kampanj som den dittills smutsigaste i USA:s historia. Personangrepp och mer eller mind­re ogrundade anklagelser fördes fram med stor frenesi, både från Jacksons anhängare och från de som stödde motståndaren, den sittande presidenten John Quincy Adams. Medan Adams bland annat ifrågasattes på grund av sina förbindelser med Ryssland, där han tidigare varit diplomatiskt sändebud, handlade smutskastningen av Jackson framför allt om att hans fru Rachel skulle ha varit en lösaktig kvinna och bigamist. Kort efter valkampanjens slut avled hon, 61 år gammal, i en hjärt­attack. Jackson förlät aldrig sina politiska motståndare för att de, som han såg det, hade orsakat hennes död.

    Det finns samtidigt avgörande skillnader mellan Jackson och Trump. En av de viktigaste är att Andrew Jackson, med 56 procent av rösterna 1828, vann en ganska övertygande seger, medan Donald Trump fick nästan tre miljoner färre röster totalt än Hillary Clinton. Att framhålla likheterna med Jackson kan ur det perspektivet möjligen vara avsett för Trumpadministrationen att stärka sin demokratiska legitimitet, vilket försöken att återkoppla till Jacksons presidentinstallation tyder på. Denna attraherade tiotusentals av Jacksons anhängare, varav många hade rest långt för att närvara vid ceremonin i Washington i februari 1829. Säkerhetsarrangemangen var mindre rigorösa på den tiden, och folkmassan tilläts följa med den nytillträdde presidenten in i Vita huset för att skaka hans hand och dricka bål. Som Lennart Pehrson inlevelsefullt beskriver i sin ”USA:s historia” (2015) urartade firandet, inte helt oväntat, i ett praktfullt fylleslag med slagsmål och avsevärd vandalisering av Vita husets interiör.

    Valaffisch för Andrew Jackson från 1828 års presidentvalskampanj.

    Det är förmodligen, åtminstone delvis, mot den bakgrunden man ska förstå den till synes bisarra diskussionen om hur många som bevistade Donald Trumps presidentinstallation i januari i år. Trump själv menade att inget liknande hade skett sedan Andrew Jacksons dagar, och hans chefsstrateg ­Steve Bannon jämförde Trumps invigningstal med Jacksons. Därmed ville administrationen uppenbarligen skapa associationer till den i USA välkända bilden av folklig entusiasm som präglade Jacksons installation, och kanske till och med till de mer okontrollerade sidorna av firandet. Bilder i medierna på tomma gräsmattor passade dåligt in i det sammanhanget.

    Donald Trump är långt ifrån den ­första amerikanska presidenten att knyta an till en föregångare i ämbetet. Barack Obama lyfte exempelvis ofta fram Abraham Lincoln som en förebild och Dwight Eisenhower ­beundrade George Washington. Men medan både Lincoln och Washington är ganska okontroversiella förebilder och ofta hamnar i topp när amerikaner får ranka de bästa presidenterna genom tiderna, är Jacksons eftermäle mer blandat. Å ena sidan representerar Jackson, som den populistiska politiker han var, den vanliga (företrädesvis vita) amerikanens intressen i motsats till de ekonomiska och politiska eliterna. Å andra sidan betraktas Jackson av många som en USA:s mest rasistiska presidenter. Han var exempelvis inte bara själv slavägare, vilket de flesta presidenter före inbördeskriget var, utan han tog också aktivt ställning för slaveriet.

    Det är dock framför allt Jacksons roll i den etniska rensningen av indianerna från området öster om Mississippifloden som gör honom kontroversiell i USA än idag. När Georgia år 1829, i strid med det ­rådande avtalet mellan USA och den autonoma ­Cherokee-nationen, beslöt att utvidga sin jurisdiktion till indianernas land i den nordvästra delen av delstaten, rörde Jackson inte ett finger. Inte heller när högsta domstolen, vid två tillfällen, dömde mot Georgia och till indianernas fördel i ärendet, agerade presidenten. I stället drev han på för att kongressen skulle anta en lag enligt vilken presidenten fick mandat att erbjuda indianerna ny mark väster om Mississippi i utbyte mot deras land i öster. Lagen, den så kallade Indian removal act, antogs 1830. Trots att lagen föreskrev att förflyttningarna skulle vara frivilliga tvingades i stort sett alla indianerna bort med våld av militären under stora umbäranden.

    Sedan Donald Trump hängde upp Andrew Jacksons porträtt i ovala rummet har företrädarens rykte uppenbarligen fått sig ytterligare en törn, och enligt en färsk undersökning har Jackson nu rasat från trettonde till artonde plats på listan över bästa presidenter. Samtidigt är Jackson också − nu som tidigare – rankad som en av de sämsta och mest ­rasistiska presidenterna i historien, vilket visar på hur polariserade amerikanerna är i synen på honom. Många indianer vägrar till exempel än idag att ta en 20-dollarssedel i handen eftersom den pryds av Jacksons porträtt.

    Andrew Jackson på 20-dollarssedeln. Foto: IBL

    Vad gäller det sistnämnda är dock en förändring på gång. För snart ett år sedan meddelade finans­departementet att den ­förre presidentens porträtt på framsidan av 20-­dollarssedeln ska ersättas av Harriet Tubman, en kvinnlig före detta slav och abolitionist som förde hundratals slavar till frihet i Kanada under åren före inbördeskriget. Jacksons porträtt ska dock vara kvar på baksidan av sedeln. Om det räcker för Trump återstår att se: innan han tillträdde som president uttryckte han oro över planerna att ta bort Jackson från sedelns framsida och föreslog att Tubman i stället kunde pryda en sedel med lägre valör, kanske en tvådollarssedel.

    På gott och ont är minnet av Andrew Jackson alltså i högsta grad levande i dagens USA. Vi lär inte ha hört hans namn för sista gången i samband med den nuvarande presidentens.

    Annons

    Donald Trump har gett porträttet av Andrew Jackson en framträdande plats i Ovala rummet.

    Foto: Alex Brandon/AP Bild 1 av 4

    Andrew Jackson (1767–1845), porträtt av Thomas Sully, cirka 1829

    Foto: IBL Bild 2 av 4

    Valaffisch för Andrew Jackson från 1828 års presidentvalskampanj.

    Bild 3 av 4

    Andrew Jackson på 20-dollarssedeln.

    Foto: IBL Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X