Recension

Tea-BagTröttsamt utan spelscener

Under strecket
Publicerad
Annons

Lucia Cajchanová har dramatiserat Henning Mankells roman ”Tea-Bag”. ”Äntligen!” säger Mankell och teaterchefen Stefan Böhm är också nöjd. Själv känner jag ett växande obehag under föreställningen på Upsala stadsteaters stora scen.
Ändå börjar det så lättsamt med litet munhuggning mellan Sofia Bach och Fredrik Evers. Spelet försiggår på och kring en croissantliknande upphöjning på scengolvet, som också snurrar runt då och då. Föreställningen är kollektivt berättad; alla rollfigurerna vänder sig vid något tillfälle direkt till publiken.

Det första problemet är att det blir för mycket ord, ord, ord. Föreställningen har egentligen inga spelscener alls, bara korta fragment av dialog, vilket snart blir tröttsamt.
Skådespelarna ställs inför en mycket svår uppgift; deras öde kan jag inte annat än beklaga.
I början handlar det om författarfåfänga och författarkonkurrens. Det är ju ganska roligt. Vi får möta Per-Erik Asplund som poeten Jesper Humlin, utsatt för påtryckningar av sin förläggare - Gustav Levin - att skriva en kriminalroman.
Men så småningom träder ett annat ärende fram, som med svårighet fogas in i berättelsen om en medelålders man i kris.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons