Annons
Recension

Katarina av Medici. En biografiTröttsamma bagateller om Medici

Under strecket
Publicerad

Katarina Medici är en intressant personlighet som verkar i den europeiska historiens centrum under en orolig och splittrad epok. Hon var dotter till Lorenzo II Medici - en rik florentinsk bankir, mecenat och politisk ränksmidare i Florens vildvuxna politiska landskap. Hennes livsbana är både märklig och smått fantastisk. Blott 14 år gammal vigdes hon med den franske tronföljaren Henrik av huset Valois. Därmed tog hon ett steg upp på den sociala rangskalan för även om huset Medici var sanslöst rikt var det i tidens ögon ändå bara en borgerlig släkt, medan huset Valois tillhörde det yppersta frälset.
Katarinas liv blev emellertid knappast någon dans på rosor. Hon gjorde sin entré i den franska aristokratin under det 1500-tal då splittring och konflikter gjorde tillvaron och framtiden osäker. Hon var 40 år gammal då hon blev änka efter det att hennes gemål, Henrik II, dött i en olyckshändelse vid ett tornerspel. Då hade hon
fött 10 barn, vars intressen hon tog som sin livsuppgift att försvara. Det var en besvärlig uppgift i ett Frankrike där det fanns starka medtävlare om kungavärdigheten och uppgiften blev inte lättare av det faktum att hennes söner var fysiskt bräckliga och mentalt efterblivna.

Trots dessa svåra odds lyckades hon placera två av sina söner på den franska tronen och gifta in sina döttrar i omgivande länders kungahus. I historieskrivningen har Katarina Medici fått ett namn på grund av sin roll i Bartolomeinatten - ett blodbad då tusentals hugenotter (franska kalvinister) mördades på Paris gator.
Om denna märkliga kvinna har Leonie Frieda skrivit en massiv biografi. Utan tvekan är Katarina Medici väl värd att biograferas. Men tyvärr får vi inte veta mycket om hennes roll under denna omvälvande tid. Leonie Friedas biografi är tröttsamt upptagen av efemära bagateller som drottningens garderob, sminkvanor och personliga favoriter. Och även om sådana detaljer kan ha en viss betydelse för att förstå tidens smak
och vanor blir de i det långa loppet tröttsamma. När författaren dessutom gör sig överdrivna och föga övertygande besvär med att rentvå Katarina från nästan alla hennes ränker blir det, åtminstone i min smak, lite för mycket av det goda.

Annons
Annons
Annons