Recension

Stundande nattenTrösterik skildring av döden

Det är livets sista dagar och timmar Carl-Henning Wijkmark närmar sig i sin nya roman. Hasse, en gammal man på terminalvården, och hans väntan på döden skildrad så väl att en kall, syrlig lukt tycks fläkta vid läsningen, skriver Stefan Spjut.

Under strecket
Publicerad
Carl-Henrik Wijkmark

Carl-Henrik Wijkmark

Foto: LARS PEHRSON 30152
Annons

Av Kant här några ord, som jag vet att Carl-Henning Wijkmark sätter högt: ”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”. I essäsamlingen ”Litteratur och människovärde” från 1988 undersöker eller snarare åskådliggör Wijkmark vad som blivit av denna insikt, eller maxim, i dagens samhälle – ett samhälle som ersatt de kristna och humanistiska värdeskalorna med en ekonomisk värdeskala. Den bittra slutsatsen är att människan är raderad från maximen, och att blott priset har ett värde.

Denna slutsats går som ett mollackord i Wijkmarks nya roman, Stundande natten. Den handlar om en man, en gammal skådespelare vid namn Hasse, som ligger nerbäddad i den svenska terminalvården, eller rättare sagt, den består av hans ömsom klara, ömsom sönderfallande tankar. Jag har slagits med vettvillingar, balanserat på hustak och en gång stod jag så nära ett skott att jag fick flisor i ansiktet, men aldrig har jag varit så nära döden som förnimmelse, så nära den att jag känt en kall, syrlig och stillastående lukt fläkta emot mig, som under läsningen av den här boken.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons