Annons

Våra livTrollbindande roman – gör våra liv mindre ensamma

Marie-Hélène Lafon (född 1962) skriver ofta om Cantal, den plats där hon vuxit upp. Hon bor numer i Paris där hon undervisar i klassiska språk. 2016 tilldelades Marie-Hélène LafonPrix Goncourt de la nouvelle.
Marie-Hélène Lafon (född 1962) skriver ofta om Cantal, den plats där hon vuxit upp. Hon bor numer i Paris där hon undervisar i klassiska språk. 2016 tilldelades Marie-Hélène LafonPrix Goncourt de la nouvelle. Foto: Jean-Luc Paillé

Jeanne betraktar okända människor och skapar alternativa liv åt dem. Det är den lågmälda utgångspunkten i Marie-Hélène Lafons nya roman. Kristina Sandberg trollbinds av en bok som vidgar perspektivet och gör våra liv en smula mindre ensamma.

Under strecket
Publicerad

Våra liv

Författare
Marie-Hèlène Lafon
Genre
Prosa
Förlag
Elisabeth Grate förlag

Översättning av Jan Stolpe 139 s.

Vad jag tycker om den här romanen. Så mycket jag vill citera. Hur jag bara vill vistas i den, och inte tänka på teknik, komposition, språkmelodi. Bara vara med i nyligen pensionerade Parisbon Jeanne Santoires blick. Före detta revisorn Jeanne har nämligen en blick som lägger märke till nästan allt. Och utifrån det hon ser skapar hon berättelser, berättelser om andra, okända.

Några främmande människor i hennes närområde i den stora staden får vara reflektionsytor för hennes eget jag. Eller så gör bilderna av dem det helt enkelt möjligt för Jeanne att börja om. Jag tror att Marie-Hélène Lafons nya bok ”Våra liv”, så välstämt översatt av Jan Stolpe, handlar om att vara besegrad och ändå fortsätta leva sitt liv.

Där är Gordana som sitter i kassan på Franprix. Gordana är ett liv, ett anonymt liv, som får kropp i Jeanne, i hennes fantasi. Det är så skickligt, hur Lafon låter Jeanne se och sedan frammana de här människorna, ge dem så mycket… mänsklighet. Jeanne ser några av Gordanas fotografier som halkat ur hennes plånbok på butiksgolvet, Jeanne ser händernas arbete med varorna på bandet, Gordanas sätt att hantera det nya svåra språket, forma ord i munnen. Jeanne ser hur hon bemöter andra butikskunder.

Annons
Annons

Jag trollbinds av Jeanne. Vill veta varför det är så akut och nödvändigt att ge ett alternativt liv åt Gordana och Horacio.

Och det skulle kunna bli banalt, en banal romanidé om en ensam människa som fantiserar om andra möjligen ensamma existenser – lite för tänkt och konstruerat för att det skulle kännas verkligt angeläget. Men jag trollbinds av Jeanne. Vill veta varför det är så akut och nödvändigt att ge ett alternativt liv åt Gordana och Horacio. Ganska snart skapas ett mönster av de här människorna som måste leva vidare i ett efteråt. De har tvingats lämna något, eller har lämnats, och deras liv är sällan de stora gesternas eller de dramatiska utvecklingskurvornas liv – det är lågmälda liv, men det var de här liven som gavs till dem. 

”Inget har man rätt till” säger Jeannes far, som har haft en lanthandel i trakten av Cantal som han drivit tillsammans med Jeannes mor, och Jeanne tycks ha utvecklat ett slags beredskap att ta emot det som erbjuds, men inte att hävda sin rätt till något. Kanske är det just för att man inte kan räkna med något, som man måste vara beredd på att ta emot.

Kärlek kan till exempel vara att man erbjuds att leva sitt liv tillsammans med någon, sida vid sida med en annan så länge den människan vill vara där intill, men inte längre. Det kan vara arton år, kanske färre, eller fler. Och då tjänar det inget till att kräva, hävda att man har rätt till denna andra människa. Och kanske var det den människa man fick, kanske får man inte någon ny medpassagerare. 

Det är en så stillsamt sorglig roman, så klar i detaljerna, i språket.

Annons
Annons

Det är en så stillsamt sorglig roman, så klar i detaljerna, i språket. Så oväntat och samtidigt självklart vad Jeanne lägger märke till, vad som är viktigt att notera. Jag försöker vara på min vakt – undrar om Lafons sätt att beskriva Gordana, kassörskan med klumpfot och stora bröst, som kommer ”öster om öst” ifrån och inte behärskar franskan, är fördomsfullt och exoticerande. Och i någon mån riskerar väl alltid fantasier om den andre att förminska och förenkla den människan. Men här tycker jag att det snarare handlar om att Lafon får läsaren att se det gemensamma i våra liv, våra kroppar, vår tysta desperation att överleva, att vara värdiga inför oss själva för att klara det, Jeannes mamma använder återkommande uttrycket att hon måste klara det – livet, tillvaron, det får gå.

Jag var förtjust i Lafons korta roman ”De sista indianerna”, om syskonparet som blev kvar i föräldrahemmet i Cantal, också de omsprungna eller besegrade av de nya grannarna som på något vis var mer lämpade att klara ut den nya tiden, den allt rörigare och ständigt föränderliga världen. Men den nya romanen vidgar perspektivet en smula, och tillåter alla personer att träda fram i sina olika ensamheter, på ett sätt som faktiskt gör våra liv en smula mindre ensamma. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons