Annons

Trogen sig själv

Med As tears goes by blev Marianne Faithfull sinnebilden för 1960-talets oskuldsfulla popscen. Årtionden av tungt drogmissbruk följde, men trots misär och dekadens har sångerskan lyckats återskapa och nyansera bilden av sig själv. På onsdag uppträder hon på Berns i Stockholm.

Uppdaterad
Publicerad

En av bilderna på nyligen avslutade utställningen Beatles to Bowie på National portrait gallery i London visar Rolling Stones flickvänner. Det är mitt under Swinging Londons glansdagar, de är alla klonade i en och samma form – långt gyllenblont hår, baby-oskuldsfulla ansikten. Under lugg fortsätter Marianne Faithfull att blicka ner på oss – hukande bredvid en pinnstol, stående i en dörröppning i strikt svart klänning med virkad vit krage.

Året är 1965. Marianne Faithfull är 18 år gammal och har precis slagit igenom med As tears goes by skriven av Mick Jagger och Keith Richards – en ballad lika ljuv som hennes rådjursblick och hennes beslöjade sopran. Samma år blir hon änglalik förevigad i ett hörn bakom Dylans smattrande Remington i DA Pennebakers Dylandokumentär Don’t look back. Sedan följer romansen med Mick Jagger då hon och Stonessångaren under några år utgjorde ett självlysande stiligt kärlekspar – hon i bredbrättade hattar, han i ömsom skräddarsydda kostymer ömsom hippievästar.

Annons
Annons
Annons