Annons

Gotthard Johansson:Trivsel och vantrivsel i förort

Med utgångspunkt i Edmund Dahlströms sociologiska undersökning av ett modernt stockholmskt förortsområde belyser Gotthard Johansson den ofta drastiska brist på överensstämmelse, som verkligheten visar med den sociologiska idealbild, som ligger bakom planeringen.

Publicerad
Barn samlade kring den nya fontänen vid Riksdalertorget på Hägerstensåsen, tidigt 1950-tal.
Barn samlade kring den nya fontänen vid Riksdalertorget på Hägerstensåsen, tidigt 1950-tal. Foto: John Kjellström/Stockholms stadsmuseum

År 1951 disputerade en ung sociolog, Edmund Dahlström, på en avhandling med titeln Trivsel i Söderort. Författaren hade som sociologisk expert deltagit i arbetet på den ett år senare offentliggjorda generalplanen för Stockholm, och avhandlingen redogjorde för en undersökning i samband med detta arbete, utförd på uppdrag och med anslag av stadsplanenämnden, och den trycktes i kommunalförvaltningens monografiserie. Den framträdde alltså under så auktoritativa former som möjligt, och den berörde ett problem av aktuell vikt och största betydelse för det pågående planeringsarbetet.

De nya idéer om sättet att skapa bättre, trivsammare och mer demokratiska samhällstyper, som i så hög grad satt sin prägel på krigs- och efterkrigstidens stadsbyggnadsdiskussion och som åtminstone i någon mån hunnit omsättas i praktiken i de nya förorter, som under denna tid uppstått, skulle här prövas mot verkligheten, resultaten konfronteras med invånarnas egna reaktioner, utrönta genom ett omfattande och med den sociologiska statistikens modernaste metoder utvalt och bearbetat intervjumaterial.

Här skulle det visa sig, om den nya miljön förmått skapa en ny, demokratisk människotyp, alstra en gemensamhetskänsla och grannskapskontakt, en lokal förankring och "vikänsla”, med ett ord en gruppmentalitet, motsatt storstadens i mörka färger utmålade massmentalitet, grupphemlöshet och andliga slum. Enklare uttryckt: hur trivdes människorna i de nya förorterna och hur sågo de på förhållandet mellan dessa och innerstaden?

Annons

Undersökningen utfördes 1949–50 och omfattade Hägerstensåsen och Hökmossen, den senare en del av stadsdelen Västberga, med en sammanlagd befolkning av cirka 17 000 invånare. Området ligger i mellanzonen av det stora södra förortsområdet och bildar tillsammans med Midsommarkransen, Västberga och det senare anlagda Västertorp ett i stort sett sammanhängande stråk av detta, som slutar i det ännu under utbyggnad varande Fruängen och redan nu räknar inemot 50 000 invånare.

Området bebyggdes i huvudsak under senare delen av 40-talet och hör sålunda inte till de allra modernaste men var vid undersökningstillfället ett av de nyaste. Det saknar Vällingbys arkitektoniska extravaganser men gör ett mindre oroligt intryck, och bebyggelsen har samma för de nya förorterna karakteristiska blandning av höghus, smalhus, småstugor och till och med ett litet radhusområde.

Det saknar visserligen egna arbetsplatser, men sådana finnas i omedelbar närhet i L M Ericssons stora anläggning i Midsommarkransen, av vars arbetare och tjänstemän ungefär en femtedel bor inom området, och i Västberga industriområde. På samma sätt kompletteras dess särskilt med fritidslokaler dåligt utrustade centrum av Midsommarkransens. Befolkningsstrukturen är den för ett nytt förortsområde typiska med en stark övervikt av unga och barnrika familjer – antalet barn under 15 år utgjorde vid undersökningstillfället och är fortfarande nära en tredjedel av hela befolkningen.

Hur svarade nu verkligheten mot den sociologiska idealbilden? Hur trivdes människorna i den nya miljön? På dessa frågor gav undersökningen ett svar, som i sin torra och otendentiösa saklighet inte lämnade mycket kvar av utopierna. Svaret var i själva verket sådant, att Vantrivsel i Söderort varit en mera adekvat titel.

Det första kriteriet på att man trivs är väl att man vill bo kvar. Men det visade sig, att hälften av invånarna ville flytta ifrån området. Ännu större än missnöjet med bostadsområdet var otillfredsställelsen med bostaden. Inte mindre än omkring 90 procent av de gifta, som bodde i hyreshus, förklarade, att de önskade en annan bostad, i de allra flesta fall en större, och även voro beredda att betala en högre hyra, om de kunde få en sådan (endast småstugeägarna bildade i detta som i andra avseenden en avvikande grupp med en högre grad av tillfredsställelse).

Denna subjektiva inställning bekräftar endast den objektiva bild av bostadsförhållandena i förorterna, som gavs i den första artikeln i denna serie. Den högre utrymmesstandarden är endast skenbar. Lägenheterna äro visserligen större än i innerstaden, men familjerna äro ännu större. Resultatet är en utbredd trångboddhet. Av de gifta inom området bodde en tredjedel i lägenheter med mer än två personer per boningsrum. Även antalet inneboende var påfallande stort och omfattade även gifta par och till och med barnfamiljer.

Den starka flyttningsvilja, som kommer till uttryck i intervjumaterialet, är därför på intet sätt överraskande. Möjligen kan den tyckas stå i motsättning till den faktiska flyttningsfrekvensen, som undersökningsåret endast var 15,7 procent, men i betraktande av det rådande läget på bostadsmarknaden är det i själva verket en hög procent. Lika litet som flertalet haft något fritt bostadsval, när de flyttat till området – mindre än en fjärdedel säger sig inte ha haft några andra alternativ – lika litet ha de några större möjligheter att komma därifrån eller att få större bostad inom området. Författaren, som i allmänhet är mycket återhållsam i sina kommentarer, uttalar en obestridlig sanning, då han säger: "Tar man hänsyn till den nuvarande bostadsbristen, bekräftar den höga flyttningsfrekvensen antagandet om en otillfredsställelse med nuvarande bosättning.”

Säkert har han också rätt i att bostaden härvidlag spelar den största rollen och bostadsområdet kommer först i andra hand. Men även med detta är missnöjet stort, vilket ju tar sig uttryck i att hälften av invånarna vill flytta därifrån och av dessa mer än hälften till innerstaden. Den främsta missnöjesorsaken är avståndet till centrum och de långa och besvärliga resorna till arbetet.

Härvid är att märka, att området i bägge dessa avseenden hör till de bäst situerade. Det ligger närmare centrum och har större tillgång till närbelägna arbetsplatser än flertalet av de nya förorterna. Av familjeförsörjarna och de ensamstående hade vid undersökningstillfället omkring en fjärdedel, av de förvärvsarbetande husmödrarna inemot hälften, sitt arbete i närheten. Hälften av samtliga kategorier arbetade dock i innerstaden. Sambandet mellan bostad och arbetsplats komplicerades ytterligare av att i en tredjedel av familjerna minst två personer voro yrkesarbetande. Mer än hälften hade en restid till arbetsplatsen av en halvtimme eller mer i ofta överfulla bussar och spårvagnar.

Men innerstaden var inte bara den främsta arbetsplatsen utan också den del av staden, där det stora flertalet använde det mesta av den fritid, som inte tillbragtes i hemmet. Två tredjedelar av de "kollektiva fritidssysselsättningarna”, av vilka biobesök voro de ojämförligt vanligaste, förlades till innerstaden, och endast en tredjedel ägde rum "här ute”, varmed i intervjuerna avsågs inte bara bostadsområdet utan alla förorter inom Brännkyrka. Något stod väl detta i samband med den ofta påtalade bristen på fritidslokaler och nöjesliv inom området – även här kom bion i förgrunden – men hur mycket är svårt att säga.

Ännu mera nedslående var undersökningens resultat i fråga om det nya samhällets förmåga att skapa grannskapskontakt och "vikänsla”. Även om man nedbringade grannskapsenheten till det absoluta minimum, som utgjordes av dem som bodde i samma trappuppgång, fyllde den inte ens det blygsamma krav på kontakt, som brukar formuleras så att man hälsar på varandra. Hälsade på alla i trappuppgången gjorde mindre än hälften, och lika många förklarade, att de inte ens visste i vilka lägenheter alla bodde.

Och ännu värre – ur den socialt tänkande samhällsplanerarens synpunkt – var, att de allra flesta inte ens önskade någon ändring i detta förhållande. Tillfrågade om de inte skulle tycka, att det vore trevligt med litet mera kontakt med grannarna, svarade 84 procent, att det är "bra som det är”.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Härtill anmärker författaren: "Vårt material angående grannkontakten bekräftar antagandet, att det hos flertalet familjer finns en tendens att hålla sig för sig själva inom familjen och inte dras in i intimare kontakt med grannar.”

Men det betydde inte att mänskliga kontakter saknades. Det var bara det, att de inte i främsta rummet riktades mot grannarna, mot dem som bodde inom samma område, i samma hus eller ens i samma trappuppgång, utan mot släktingar och vänner. Med dem rådde tvärtom ett livligt umgänge, trots att de oftast bodde i andra stadsdelar.

Lika negativt som i fråga om grannkontakten utföll undersökningen, när det gällde samhörigheten med miljön, intresset för de gemensamma angelägenheterna, den lokala förankringen. Många visste inte ens, var gränsen gick mellan de olika stadsdelarna, några kände inte en gång namnet på den stadsdel, där de själva bodde. De prydliga blåa skyltar, som numera upplysa om dessa saker, ha tydligen en uppgift att fylla, inte bara för den tillfällige besökaren.

I själva verket är det inte så förvånande, som det kan synas. Det rör sig ju här om en nyinflyttad befolkning i ett nytt samhälle, om människor, som i regel varken haft något fritt val av bostad eller bostadsområde och av vilka många äro beredda att flytta därifrån, så snart något ur deras synpunkt bättre erbjuder sig. Många komma från innerstadens "sprängda” familjer, fjärdedelen av befolkningen är direkt inflyttad till Stockholm och endast en femtedel är infödda stockholmare.

Det är naivt att tro, att man inom en så sammansatt befolkning skulle genom några yttre medel kunna skapa en samhörighet med miljön och en "vikänsla”, för att inte tala om en ny, demokratisk människa. Lika naivt som att förutsätta, att en stark lokal förankring inte skulle kunna uppstå i miljöer, som förete även svåra stadsplanemässiga och arkitektoniska brister, ja, till och med bland storstadens "ändlösa rader av hyreskaserner och nästan lika tröstlösa egnahemsområden”, för att än en gång citera en arkitektonisk samhällsförbättrare.

I ingen europeisk storstad är väl den lokala förankringen större än i Paris, som tjusar även främlingen genom sina "städer i staden”, uppfattbara inte genom några arkitektoniska gränser i en föråldrad stadsplan men lätt igenkännliga på sin speciella atmosfär och en i sin miljö djupt rotad befolkning. "Till och med i en sådan stad som New York med dess schackrutenät av gator och enahanda husblock finner man snart, att de olika kvarteren med sina butiker och sitt trafikliv dock vart och ett får sin egen karaktär, och man utbildar för sig själv en viss grannskapsenhet, som man bekantar sig med och trivs i.” Citatet är inte från någon social baksträvare utan från en som haft mycket att göra med utformningen av det nya Stockholm, förre chefen för stadsbyggnadsroteln, borgarrådet Yngve Larsson.

Men man behöver inte gå längre än till vårt eget Stockholm för att få denna erfarenhet bekräftad. Både Östermalm och Söder voro förr stadsdelar med en utpräglad lokalkänsla, vilkas invånare kände en sådan samhörighet med sin miljö, att de inte kunde tänka sig att bo i någon annan stadsdel. Ingendera utmärker sig för någon särskild grannskapsplanering – ordet var inte uppfunnet vid deras tillkomst, ej heller saken.

Grannskapsenheten är långt mindre en arkitektonisk än en psykologisk realitet. Den lokala förankringen i ett samhälle är framför allt en produkt av tid, av tradition. Stockholms nya förorter äro med all sin detaljplanering nybyggarsamhällen, och att deras befolkning har att dras med stora anpassningssvårigheter är under rådande förhållanden inte så märkvärdigt. Men verklighetens brist på överensstämmelse med den sociologiska idealbilden är iögonenfallande.

Att med nyktra siffror ha belyst detta förhållande är det ur allmän synpunkt betydelsefulla i Dahlströms undersökning. Men det har blivit märkvärdigt tyst om den. Om dess resultat för många inneburit en desillusion, så är det intet skäl att negligera dem eller att söka bortförklara deras innebörd. Dess största fel är, att den är den enda i sitt slag. Det kan inte med visshet sägas, att samma resultat skulle ha nåtts, om undersökningsområdet varit ett annat. Men det understryker endast angelägenheten av att liknande undersökningar göras även på andra håll – i varje fall om man anser det vara av vikt att bygga planeringsarbetet mindre på sociologiska utopier än på en faktisk kunskap om den sociala verkligheten.

Annons
Annons

Barn samlade kring den nya fontänen vid Riksdalertorget på Hägerstensåsen, tidigt 1950-tal.

Foto: John Kjellström/Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons