Recension

Pinchas Zukerman, viloa och violin, Marc Neikrug, piano. Verk av Bach, Schumann, Schubert och MendelssohnTrivsamt hantverk efter trevande start

Under strecket
Publicerad
Annons

Även om tonsättarnamnen var välbekanta kändes programmet knappast slentrianmässigt när Pinchas Zukerman och Marc Neikrug på söndagen framträdde i Konserthusets stora sal, vilken man för övrigt gästade för första gången för 27 år sedan. Mendelssohns violinsonat i F-dur tillhör väl inte tonsättarens lyckligaste infall - det dröjde också till 1953 innan den publicerades (av Yehudi Menuhin) - men adagiot och den livliga finalen, som här alstrade en spontan applådstorm, gör rariteten någon gång värd ett konsertframförande.
Annars var det ovanligt nog extranumren som ledde till en kråka i marginalen. Inte för att Gabriel Faurés Berceuse och den berömda Sicilienne som tillskrivs Maria Theresia von Paradis skulle vara så särdeles märklig musik, men den sordinerade charm med vilken de spelades gav i fantasin en emotionell koppling till en gammal fin konsertvärld, en
Kreislersk violinvärld. Man föreställde sig att konserten lika gärna kunde ägt rum i New York 1906, som självklar del av det goda livet hos en kulturälskande publik.

Annons

Att Zukerman tar avstånd från ”autentiska uppföranden” (gnissel och dålig intonation, lär han ha sagt) knyter honom också till 1800-talstraditionen. Cembalo skulle varit otänkbart för honom i den likaledes rara sonat för viola da gamba och klaver D-dur nr 2 av J S Bach som inledde konserten. Här framförd på altviolin, eller som Zukerman nog skulle sagt, altfela. Han föredrar nämligen ordet ”fiddle” framför ”violin”.
Tyvärr en något moloken start i adagiot, och den känslan hängde i en bra stund och spillde över på de första satserna i Robert Schumanns Märchenbilder för piano och viola op 113, där Zukerman i sats 2, med beteckning ”Livligt”, leverade just gnissel. Därtill var Marc Neikrug för undergiven i pianot. Behållningen, och ingen liten sådan, blev den fjärde satsen, ”Långsamt med melankoliskt uttryck”, där duon samverkade i ett
innerligt kammarmusikspel.
Zukerman växlade från altviolin till violin i ett arrangemang av Schumanns Tre Fantasistycken op 73, ursprungligen för klarinett. Den lättflytande romantiken finner åtminstone undertecknad mer tilltalande i celloarrangemanget. Här sjöng violinen med en stor, inte särdeles intim, konsertton som fyllde hela salen. Ett snyggt musikantiskt hantverk följde efter paus i Schuberts Sonatin g-moll op 137:3, vilket bidrog till trivsamheten i en litet blandad konsertupplevelse.

Annons
Annons
Annons