Recension

Drömmar av glasTriumf för livligt flickporträtt

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är knepigt med fortsättningsböcker. För hur gärna de unga läsarna än vill ha dem, så sitter där alltid någon gnetig recensent och tjatar om att ämnet är uttänjt och uttömt.
Men inte denna gång!
I sin tredje bok om Elin Andersson, Drömmar av glas har Solveig Olsson-Hultgren flyttat fokus från mor till dotter. Genom att göra elvaåriga Rebecka till huvudperson, har hon gett motivet nytt liv.
Förra boken, ”Arbetets döttrar” slutade i triumf. Den unga arbeterskan på pappersbruket hade fått stipendium till konstakademien. Hennes märkliga tavla, som gett boken dess namn, hade förkastats av fackföreningen men ställdes ut i Stockholm. Nu är hon dessvärre tillbaka efter ett misslyckat förhållande med en konstnär. ”Jojo, sa folk, så går det, när man försöker göra sig märkvärdig, här kommer hon hem utfattig och har en oäkting med sig.”
Skvallret slipper Elin, som återvänder till pappersbruket. Det är Rebecka, som får det över sig,
där hon lämnats hos morföräldrarna. Skall hon vara stark nog att räta på ryggen och kämpa för sitt egenvärde?

Annons

Samtidigt som Solveig Olsson-Hultgren skapar ett livligt och tilltalande flickporträtt fortsätter hon att levandegöra en bit Småland under första världskriget. Och det gäller inte bara konventioner och fördomar i en liten by. Året är 1917, det är kris i Sverige om också inte krig, det går rykten om upplopp och hungerkravaller i städerna. Författaren är angelägen att hålla ett konsekvent barnperspektiv, något som är både till fördel och nackdel. Att Rebecka inte förstår så mycket, när de vuxna talar politik är trovärdigt. Men de förklaringar hon får - och de är naturligtvis också riktade till bokens läsare - kan ju inte bli så utförliga. Det är lättare för en vuxen att fylla i luckorna, tidsatmosfären skulle kunna fördjupas om flera generationer samtalade om händelseutvecklingen. Det går att läsa berättelsen på flera plan.
Boken handlar om saknad och längtan och om drömmar, spruckna som skadat
glas. Men grundtonen är positiv och andas framstegsoptimism. Och genom intrigen slingrar sig en röd tråd av spänning. Elins tavla ”Arbetets döttrar”, som skapades i indignation över kvinnornas villkor, är försvunnen. Tack vare Rebeckas försiktiga detektivarbete får modern äntligen uppleva den högtidsstunden, att tavlan kommer dit den var ämnad. Ovanför podiet i fackföreningens samlingssal flammar hennes konstverk, den nye ordföranden håller tal, lokalpressen infinner sig, ett stipendium till Brunnsvik ställs i utsikt.
Så slutar också denna bok i en sorts triumf, tack vare ett elvaårigt barfotabarns envishet och styrka. Och Rebeckas egen belöning blir de åtrådda kängorna, tillverkade av den föraktade klasskamraten Samuel, som aldrig kunde lära sig läsa. Men vem visste då något om dyslexi? Ännu ett exempel på att ”Drömmar av glas” kan läsas på många nivåer.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons