Annons
X
Annons
X

Trisha Brown är förälskad i Bach

Legendariska Trisha Brown Company gästar Stockholm för första gången på tio år, med en musikcykel. Koreografen som på 60-talet dansade till tystnad är nu förälskad i Bach, Webern och Monteverdi.

Trisha Brown.
Trisha Brown. Foto: Marc Ginot / trishabrowncompany.org

Texten publicerades ursprungligen i SvD 1999.

– Vad tror du att svenskarna vet om mig? undrar Trisha Brown utan spår av falsk blygsamhet och rättar till sin eleganta sidensjal.

För att vara ikon inom den postmoderna dansen är hon en högst nutidsinriktad person, som under vårt samtal i Dansens hus sprider humoristiska understatements omkring sig. Så har hon också kallat sig för ”en murare med humor” apropå sin utmejslade hantverksskicklighet i att bygga rörelse i rigoröst strukturerad men samtidigt oförutsägbart flytande form. Den litet abstrakta vokabulären till trots står relationer mellan människor, uttryckt i tyngd, tid och rum, i fokus för hennes cykliska undersökningar.

Annons
X

På 60-talet var Trisha Brown tillsammans med bl a Sverigebekanta Yvonne Rainer, Steve Paxton och Robert Rauschenberg ledare för den radikala Judson Dance Theater-rörelsen i New York. Judson Memorial Church blev samlingspunkt för ett avantgarde som i takt med tidsandan rev ned skrankorna mellan konstformerna och placerade konsten mitt i vardagslivet under det Rainerska stridsropet ”nej till virtuositet, förvandlingar, magi och låtsaslek”.

– Det var spännande, i synnerhet som jag med min skolning i Grahamteknik mötte en radikalt annorlunda träning. Men konsten tvingades också ut på gatan av ekonomiska skäl. Och sanningen att säga så fanns ett mått av tävling i Judsonkretsen som var mig främmande. Jag var bara 23 år, och långt hemifrån. Det var tufft, fattigt, konstaterar Trisha Brown som inte vill spä på någon romantisk myt.

Tio år senare, på 70-talet, hittade man hennes nybildade danskompani i New Yorks konstgallerier, på hustak, fasader, i dammar och parker. I exempelvis ”Walking on the Wall” undersökte hon tyngdkraften genom att låta dansarna upphängda i tåg och tacklor gå på väggarna i Whitney Museum.

Hon gjorde också sitt första minimalistiska ”Accumulation with Talking”; enkla, repetitiva rörelser kommenterade av dansaren som därmed utmanar sin koncentration.

Efter den fysiska hjärngympan fick hon ett genombrott 1983 med den sceniska leken ”Set and Reset”, visad både på Moderna museet 1984 och på Dansens hus 1989. Robert Rauschenberg projicerade film på två pyramider som flankerande en kub. Laurie Anderson partitur med temat ”Long time no see” ledde en serie entréer och sortier med Brown i spetsen.

Egna partitur har annars inte varit Trisha Browns melodi, även om hennes sätt att visuellt strukturera koreografin i kontrapunktiska fraser liknar musikalisk komposition. På 60-talet sade hon ”Jag älskar dans till tystnad”. En vändpunkt blev arbetet med koreografin till Lina Wertmüllers ”Carmen” 1983.

– Jag blev kär i musiken, storyn, den starka kvinnan. Det var lätt, för allt serverades mig. När man gör abstrakt koreografi är det svårare att bygga upp logiken. Publiken söker ”mening” med rörelserna.

Samtidigt kände Trisha Brown att hon ville ha kontroll över hela sammanhanget. Så på en förfrågan i Paris – Frankrike med sin dansvänliga kulturpolitik är sedan 70-talet Browns andra hemland – om att göra ett ”stort verk”, tog hon chansen att arbeta efter partitur.

Resultatet är den 90-talscykel som nu visas i Dansens hus: ”M.O” till J S Bach, ”Twelve ton rose” till Anton Weberns tolvtonsmetodiska klangfärger och ”Canto/Pianto”, som är ett utdrag ur Monteverdis debutopera ”Orfeo” från 1607, vilken blev Trisha Browns rosade debut som operaregissör på Brysseloperan förra året. År 2002 ska den på världsturné.

Bach blev ingången till cykeln. Trisha Brown började som en ”good girl” med att lära sig allt om Bachs kompositionsmetoder och märkte hur hon var tvungen att hitta en ny rörelsevokabulär för att hennes gamla slukades av musiken. I ”M.O” införde hon en karaktär som är vilsen i musiken, hennes alter ego.

– Men Bach har varit min bästa samarbetspartner! Säg det inte till Bob, skojar hon med syfte på sitt kreativa bollplank sedan 60-talet Rauschenberg.

Om Bachs fugor gett Brown impulser till att lägga nya pussel, så har Webern fått henne att arbeta med magin.

– Webern! utbrast många förskräckt. De tyckte kanske att han var alltför kopplad till seklets tidiga modernism. Men hans känslomässiga, oförutsebara, expressiva klanger stämmer med mitt sätt att tänka när jag koreograferar. Dansarna leker koreografin, som blir suddig, för att genombrytas av en rörelse som fanns med från början. Allt smälter samman igen.

En stråkstämma som tystnar i musiken kan fortsätta i en dansare. Hon prövar rörelsefraser på dansarna, som lär varann. Video är ett redskap. I Orfeo fick dansarna coacha sångarna i symboliska cirkelformeringar i scenrummet. Den viktiga budbäraren blev till hälften en abstrakt, till hälften en berättande roll i en och samma kropp. Textens poesi blev rörelse. Trisha Brown påmindes om när hon på östkusten nåddes av budet från västkusten om en anförvants död.

– Jag fick gåshud under repetitionerna. Jag tror att det hela mitt liv varit meningen att jag skulle göra detta!

Trisha Brown fortsätter arbeta i ett fält mellan det slumpartade, parallella förhållandet musik–dans à la Cage–Cunningham och det täta sambandet musik–story. Kommande cykel är ett tredelat jazzverk med musik av Dave Douglas som har premiär i Antwerpen nästa vecka. Hon befinner sig mentalt på Savoy Club, i den svartvita filmens tid och improviserar rörelser.

Den gracila 63-åringen framträder fortfarande på scenen, senast i somras utomhus på Lincoln Center i New York. Hon dansade solot ”If you couldn´t see me”, som tillkom 1994 efter en idé av Robert Rauschenberg, som stod för musik och kostym.

Trisha Browns funderingar om solots narcissistiska roll och relationen till åskådaren blev en dans med bar rygg vänd åt publiken. Ryggen andas, kommunicerar det hon själv inte kan se.

– Men Robert ringde en dag och föreslog att jag skulle dansa helnaken!

Det kanske hade varit en lättnad i somras. Det var mitt i juli och smällhett. Trisha Brown var på uselt humör, förbannade de skitiga utrymmena bakom scenen och undrade: Hur kan man behandla artister så här? Men så mötte hon över 4 000 par förväntansfulla ögon och tänkte: Ta dig samman, Trisha. Det här blir kul!

– Och det blev det. Jag fick ny energi.

Det verkar räcka länge än.

Trisha Brown/Fakta:

Född i Aberdeen, Washington, 1936. Graham-, Cunningham-, Ann Halprin-studier. 1961 strukturerad improvisation med Simone Forti. Bildade Judson Dance Theater i New York 1962, eget kompani 1970.

Verk i urval: Walking on the Wall (1971), Line Up (1976), Opal Loop (-80), Set and Reset (-83), Newark (-87), Carmen (-86) Astral Convertible (-89), If you couldn´t see me (-94), L´Orfeo (Brysseloperan -98)

Annons

Trisha Brown.

Foto: Marc Ginot / trishabrowncompany.org Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X