Annons

Alan Asaid:Triewald gjorde karriär som smakdomare

Det köpta verssmide som kallas tillfällesdikt och bredde ut sig under 1600-talets mitt hade en skarp kritiker i Samuel Triewald. Han odlade sitt varumärke som estetisk lagstiftare och skrev ett par verssatirer som förtjänar en plats i den svenska litteraturen.

Publicerad

Författaren, ämbetsmannen, bokvurmaren, översättaren, polyglotten och eventuellt ”spionen” Samuel Triewald (1688–1743) brukar pekas ut som franskklassicismens företrädare och den franske poetikförfattaren Nicolas Boileaus ställföreträdare inom svensk vitterhet. Han kan betraktas som en av de tidigaste representanterna för en mer sofistikerad inhemsk litterär kritik och hans insatser bidrog sannolikt till att röja väg för kommande generationer svenska kritiker. Därtill behärskade han nio språk och var kapabel att följa större delen av den kontinentala litteraturen, som han i viss mån också introducerade i Sverige.

Gott så. Men vem bryr sig om Triewald idag? Hur många känner till och har lust att bekanta sig med hans verk? Förmodligen ganska få, vilket nog i hög grad beror på att Triewald var en sparsmakad, och inte alltför originell, litterär förmåga. Är det således befogat att ”schasa iväg” honom till fotnoterna, som SvD:s Tommy Olofsson anmodade i en recension av Jan Olov Ulléns stora diktantologi ”De bästa svenska dikterna. Från Stiernhielm till Aspenström” (2007), där Triewalds texter följdriktigt utelämnats?

Annons
Annons
Annons