X
Annons
X
Krönika

Kristin Lundell: Trenden med öppna brev en ny krigföring

Ibland tänker jag på hur det hade varit om August Strindberg hade levt idag. Hur han säkert hade pendlat till kulturredaktionen på Dagens Nyheter med säckar med brev för önskad publicering. Brev till både den ena och den andra – pepprade med könsord och svordomar som hade fått vilken redaktör som helst att slita sitt hår innan dagishämtning klockan fyra. Strindberg hade nog trivts med dagens kulturdebattestetik: det öppna brevet. Det är sju månader sedan Jonas Hassen Khemiri skrev sitt berömda öppna brev till justitieminister Beatrice Ask. Inledningsmeningen ”Bästa Beatrice Ask” skrev direkt in sig i den stilistiska debatthistorien och skulle följas av ett brev från Jasenko Selimovic, med öppningen ”Jonas min vän”.

Det blev dock inget förväntat ”kära Jasenko” som skrevs tillbaka. Hassen Khemiri avbröt abrupt pennfajtandet på ett sätt som skulle få alla som någonsin sökt efter en brevvän i Kamratposten att få ett hugg i hjärtat av känslominnena. I andra debatter är det bäst att få det sista ordet men inte vill man vara den sista som väntar på svar på ett öppet brev. Det är som att vänta svar på vilket brev som helst – det är känsligt när responsen uteblir. För i det öppna brevets format ligger det privata. Trots att tanken är att det ska läsas av alla är brevformen intim. Att skriva ett öppet brev är som att lura in någon i en fälla. Det hör ju till god sed att svara på brev. Det öppna brevet sätter en press på den som det riktats till i öppningsmeningen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X