Recension

Pearl HarborTre timmar helyllekrig

Under strecket
Publicerad
Annons

Ekvationen går inte ihop. Å ena sidan vill Pearl Harbor vara en krigsfilm av det gamla käcka slaget, där de charmigt bångstyriga amerikanska helyllegrabbarna verkligen är tvättäkta hjältar och där själva krigandet är ett rafflande matinéäventyr, åtminstone så länge det är rätt grabbar som vinner. Vi befinner oss här således på ljusårs avstånd från den desillusionerade realism med vilken också den amerikanska filmen på senare tid har börjat betrakta också andra världskriget, till exempel i Den tunna röda linjen, där allt är smutsig och osammanhängande meningsförlust. När Ben Affleck och Josh Hartnett jagar japaner i luften över Hawaii, bjuder de på uppvisning i fräck flygakrobatik, och de muntra tillropen smattrar ikapp med kulsprutorna.

Å andra sidan finns här en närmast rörande skräck för att stöta sig med någon enda tänkbar publikgrupp ute på den internationella marknaden (enligt uppgifter i amerikansk press kommer man i Tyskland och Japan att visa speciellt snälla versioner). Följaktligen viftas här inte med några flaggor. Konflikten är inte ideologisk, utan rent strategisk och liksom oundviklig. Den japanska militärledningen skildras som en skara gentlemannamässiga filosofer som med största motvilja drar ut i krig och som inte kan beslås med några som helst expansionsplaner. Den japanska närvaron i Kina berörs flyktigt, men ingenting nämns om de fasaväckande övergreppen på civilbefolkningen.
Som historisk skildring betraktad är Pearl Harbor således bara löjlig. Här är angreppet på den amerikanska stillahavsflottan i december 1941 inte så mycket ett förödmjukande fiasko som en dramaturgisk nödvändighet; nu har de charmiga helyllegrabbarna hämnd att utkräva, nu tänker de bomba Tokyo, minsann. Och det är här, antyder filmen skamlöst, som kriget avgörs. Givetvis talas det ingenting om två andra bomber med större sprängkraft, fällda över två andra städer, Hiroshima och Nagasaki. Riktigt sublimt löjlig blir filmen när den rullstolsbundne president Roosevelt, spelad av en Jon Voight med mycket latexgummi i ansiktet, i patriotisk entusiasm reser sig på spattiga ben, litet grann som Peter Sellers i Doktor Strangelove (Mein Führer, I can walk!). Fast här är det på allvar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons