Annons

Bo Gustavsson:Tre nycklar till Tranströmers poetiska kod

Det första ordet i Tomas Tranströmers författarskap, ”Uppvaknandet”, var också en av tre lyriska idéer som genomsyrar hans samlade produktion. Hans dikter är ägnade att synliggöra det stora okända så att människan kan vakna upp till sitt uppdrag – att vara där hon är.

Under strecket
Publicerad

Ingen samtida svensk diktare har blivit så flitigt kommenterad som Tomas Tranströmer. Det har uppstått en kritisk industri kring hans författarskap som studerats utifrån alla möjliga och omöjliga perspektiv. Ändå har det sagts förvånansvärt lite om idéinnehållet i hans diktning eftersom fokus oftast legat på hans tekniska och språkliga briljans. Om det finns en tranströmersk kod – vilket ju är premissen i all kritik av hans verk – är det bästa sättet att avläsa denna kod att undersöka det centrala idékomplexet i författarskapet.

Första dikten i debutboken, ”Preludium”, kan sägas skissera utgångspunkten för Tranströmers poetiska projekt. Han inleder sitt författarskap med raden: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.” Därmed introducerar han också en central lyrisk idé i sin diktning: uppvaknandet. Detta är den första av tre lyriska nyckelidéer som strukturerar den tranströmerska koden.

Den idé om uppvaknandet som formuleras i ”Preludium” ger uttryck åt det som tänkts bort eller förträngts i ett sekulärt och teknologiskt samhälle: att människan inte enbart är en rationell och social varelse utan även en andlig och existentiell varelse. En central tanke i Tranströmers verk är att människan är ofärdig, och uppvaknandet är förknippat med den föreställningen. Det utgör första steget i en initieringsprocess i ett nytt medvetande. I gnostiskt tänkande beskrivs människan oftast som en sömngångare som måste väckas till insikt om sin sanna natur och bestämmelse. Uppvaknandet utgör det paradigmatiska momentet som upprepas gång på gång genom författarskapet. Därför handlar så många dikter om att somna och drömma eller om att befinna sig i det hypnagoga tillståndet mellan sömn och vaka.

Annons
Annons

Kallet att vakna upp till det autentiska livet blir särskilt tydligt i dikten ”Från vintern 1947”. Den bygger på den depression som Tranströmer drabbades av då han var 15 år gammal. Händelsen skildras i den självbiografiska boken ”Minnena ser mig” där det berättas om hur han inte kunde sova om nätterna på grund av ångestvisioner av ”sjukdomsväldet”, en ond demiurgisk makt som härskade i världen. Han upplevde de nattliga ångestattackerna som ett ”Inferno, men det var Purgatorio”, kommenterar han och menar att erfarenheten kanske innebar den viktigaste i hans liv. Det enda sättet att befrias från ångesten var genom att spela piano. Musiken eller konsten blev en form av ”djävulsutdrivning”.

Upplevelsen av ångestnätterna i ungdomen blev viktig av två skäl. Dels gjordes han därmed medveten om lidandet och nöden i världen – ”sjukdomsväldet” – och framför allt att lidandet kunde ges en riktning eller mening. Föreställningen hos Dante att sökandet efter den sanna existensen utgör en vandring genom olika psykiska och andliga tillstånd har i högsta grad påverkat Tranströmers föreställningsvärld. Dels upptäckte han under sin depression ett medel att handskas med ångest: musiken eller konsten. Musiken har förblivit en källa till tröst och harmoni i Tranströmers liv medan konsten eller dikten fungerat som hans livskall.

Den viktigaste passagen i ”Från vintern 1947” är inledningsstrofen där det anspelas på uppvaknandets idé.

*Om dagarna i skolan den dova myllrande fästningen.
I skymningen gick jag hem under skyltarna.
Då kom viskningen utan läppar: ”Vakna sömngångare!”
och alla föremål pekade mot Rummet.

Annons
Annons

På väg hem efter skolan nås diktjaget av det gnostiska kallet: ”Vakna sömngångare!” En vanlig gnostisk tanke är att världen är ett fängelse för själen vilket även skymtar fram i bilden av skolan som en ”myllrande fästning”. En variation av denna tanke är synen på världen som en labyrint där demiurgen håller människorna fångna. Diktjaget i Tranströmers verk befinner sig ofta i labyrintiska korridorer eller på gator som tycks leda ingenstans. Befrielsen är att lämna staden, en symbol för modernitetens civilisation, och ge sig ut i naturen där själen kan andas fritt.

Efter uppvaknandet till ett nytt seende i ”Från vintern 1947” pekar alla föremål ”mot Rummet” eller det sanna varat. Att stiga in i varats rum utgör målet för allt Tranströmer skrivit men förutsättningen är just uppvaknandets illuminativa seende. Diktaren hos honom blir därför en teckentydare som försöker tolka tingens hemlighetsfulla budskap.

Det slags medvetenhet som följer på uppvaknandet avslöjar närvaron av det stora okända – ett begrepp som Tranströmer själv använder i ”Carillon”. Det stora okända är den andra lyriska nyckelidé som strukturerar den tranströmerska koden. Det kan liknas vid det magiska rummet i Den förbjudna zonen i Andrej Tarkovskijs film ”Stalker”. I detta rum upphävs naturlagarna och människan får nya sinnen och ett nytt medvetande. Prosadikten ”Skogsparti” skildrar ett sådant magiskt rum ute i en skog. Där reser sig ”en hög byggnad” som bara ”består av springor” med ”omvänd tyngdlag”: grunden är i himlen och det som faller det faller uppåt. Det omvända huset blir en sorts variation av arbor inversus med rötterna i himlen, en vanlig symbol i mystisk litteratur. I detta magiska hus kan man vara sig själv utan förställning eller förljugenhet.

Annons
Annons

Oftast beskrivs det stora okända i Tranströmers författarskap som ett skepp eller en båt som försöker lägga till. I andra sektionen av ”Preludier” talas det om partygäster som dansat sig varma och ”en båt som vill lägga till”. Plötsligt skjuts ”en lång båtshake” genom det öppna fönstret in bland de dansande. Båtshaken blir en bild för kallelsen till det andliga livet i likhet med Jesu kallelse av sina lärjungar. I en annan dikt förekommer ”ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”. ”Carillon” ger en situationsbild av diktjaget som ligger med utsträckta armar i sängen på ett hotell. Han liknas vid ”ett ankare” som håller kvar ”den väldiga skuggan som flyter där ovan, / det stora okända” som han tycker sig vara en del av. Här blir den vilande poeten en levande ankarplats eller kanske snarare ett levande kors som utgör förbindelsen till en makrokosmisk andlig närvaro.

Det stora okända kan även vara en varelse. Då poeten befinner sig i ett tillstånd av receptivitet upplever han det som om hans fem sinnen är ”kopplade till en / annan varelse”. I ”Sorgegondol nr 2” nämns ”djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt / ansikte”. Här anspelas på den gnostiska och mystiska föreställningen om spiritualiteten som något dolt och förborgat. Dikten ”Vermeer” talar om ”det tomma [som] vänder sitt ansikte till oss / och viskar / ”Jag är inte tom, jag är öppen” ”. Med en formulering lånad från den kristna välsignelsen antyder Tranströmer att den autentiska människan utgör en tomhet som öppnat sig mot allt vilket kan påminna om buddhistiska och taoistiska föreställningar. Att tömma sig själv på begär och behov är att öppna sig för det andliga livet.

Annons
Annons

Vad medvetenheten om det stora okända framför allt ger den sökande i Tomas Tranströmers poesi är en grundläggande existentiell tillit. ”Kort paus i orgelkonserten” utrycker det så att detta ”orubbliga KANSKE” finns som bär poeten genom ”den vacklande världen”. Om Tranströmer har någon tro är det tron på det ”orubbliga KANSKE”. Det är tilliten till något ovisst och okänt som bär oss likt ett barn genom världens plågor och konflikter. Trösten i hans ganska mörka livssyn är att det enda som kan rädda människan i modernitetens turbulenta värld är idén om det stora okända. Insikten i de ontologiska och andliga aspekterna av tillvaron blir en överlevnadsstrategi både på det individuella och det kollektiva planet.

De tre lyriska idéer som determinerar den tranströmerska koden är relaterade på så sätt att uppvaknandet leder till medvetenhet om det stora okända vilket i sin tur gör att diktjaget tar på sig ett livslångt uppdrag. Karaktären av detta uppdrag, den tredje lyriska nyckelidén i författarskapet, preciseras i ”Posteringen”. Dikten bygger på en händelse i början av 50-talet då Tranströmer gjorde värnplikten. Under en övning blir han posterad i ”en hög med stenar / som ett förnämt lik från järnåldern”. Här ges ett prov på hans underfundiga humor som sällan kommenteras om den alls uppmärksammas.

Ensam på sin postering i natten ger han sig själv ett annat slags kommendering: ”Uppdrag: att vara där man är. /.../ jag är just den plats / där skapelsen arbetar på sig själv.” Det ontologisk-andliga uppdraget att vara där man är utgör skapelsens sätt att fullborda sig själv. Det är ett arbete där människan är den aktivt agerande genom att söka sitt sanna vara.

Annons
Annons

Vad det innebär att ta på sig uppdraget att fullborda sitt liv får ett speciellt dramatiskt uttryck i ”Romanska bågar”. Dikten återgår på den upplevelse som Tranströmer hade då han besökte San Marco-kyrkan i Venedig. Plötsligt uppenbarar sig en ”ängel utan ansikte” som viskar: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! / Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.” Budskapet som ängeln förmedlar handlar inte om någon transcendent Gud utan om det existentiella kallet att bli en sann människa. Det är ett positivt färgat budskap om människans oändliga potential trots hennes brister och destruktivitet. Efter uppenbarelsen lämnar poeten kyrkan i tårar därför att han nu kan känna gemenskap med andra människor i vetskap om allas dolda spiritualitet. Ängeln i ”Romanska bågar” representerar på sätt och vis den varelse som förverkligat den mänskliga potentialen till fullo, det högre jaget eller själen i nyplatonismen och gnosticismen eller Mäster Eckeharts tanke om gudsgnistan inom varje människa.

Idén om det ontologisk-andliga uppdraget beskrivs i en dikt som att vara ”anställd / av ett stort Minne för att leva just nu”. Att dikta blir Tranströmers sätt att arbeta i tjänst hos detta stora Minne. Vidare innebär det en medvetenhet om historiska, politiska och sociala skeenden. I flera centrala dikter i författarskapet tar poeten på sig andras plågor och olyckor i ett slags ställföreträdande lidande. Syftet är att lära känna människors existentiella utsatthet genom historien in på bara huden för att kunna finna autenticitet.

Annons
Annons

I en värld av osäkerhet och ovisshet går uppdraget ut på att söka sanningen. ”Sanningen ligger på gatan. / Ingen gör den till sin” står det i en dikt. Raderna påminner om vissa formuleringar i Johannesevangeliet och det gnostiska Thomasevangeliet. Sanningen om våra liv är det som vi ständigt ignorerar och inte vågar erkänna. Vari består då denna sanning? Svaret antyds i prosadikten ”Madrigal” där det sägs att ”någonstans i våra liv” finns ”en stor ouppklarad kärlek”. Den stora kärleken i våra liv är ”ouppklarad” därför att dess objekt är okänt. Människans sanna väsen består i kärlek till något som är större än henne själv vilket utgör budskapet i mystikens olika traditioner. Det enda sättet att lära känna denna stora kärlek är att glömma alla föreställningar om det autentiska eller det heliga genom att ta ”examen från glömskans universitet” för att använda en formulering i ”Madrigal”. Glömskan blir därmed ett kunskapsmedel i sökandet efter varats grund vars essens är kärlek. Detta är ”den ljusa” skogen som diktjaget vandrar i men han har också ärvt ”en mörk skog”. Att i Dantes efterföljd gå från den mörka skogen av förvirring och ångest till den ljusa skogen av tillit och kärlek utgör den existentiella initiationsprocessen i Tranströmers författarskap.

Slutstrofen i den sena dikten ”April och tystnad” kan sägas summera hans poetiska projekt.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånare.

Det som glimmar utom räckhåll i vårt sekulariserade samhälle är en andlig-existentiell medvetenhet som Tomas Tranströmer ägnat hela sin karriär åt att synliggöra och återköpa genom diktandet.

Bo Gustavsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons