Tre Kronor kan få nystart i VM

Under strecket
Publicerad
Annons

Tre kast:
Sex prickar
Karin Mattsson, som kandidat till RF-bas. Vältajmat efter 100 år av riksidrottsligt gubbvälde.
Fem prickar
Lars Liljegren, kompetent i överkant för RF-jobbet, men den politiska korrektheten rår han inte på.
En prick
Råsunda-mattan, vars ständiga övergångar mellan grus och gräs skulle ha fått Björn Borg att tveka.
Det är något lurt med ishockey-VM. Man vet aldrig riktigt var man har denna årligen återkommande ”vårfest”.
Vissa årgångar ter sig i efterhand som tämligen löjliga. Som 1953 när Sverige tog sitt första VM och de enda riktigt starka konkurrenterna, Tjeckoslovakien, åkte hem efter ett nederlag. Kanada och USA var inte med alls och Sovjet hade ännu inte debuterat i världsishockeyn. Det skedde året därpå i Stockholm och en man i röd toppluva (Bobrov) ledde dem till en sensationell seger. På den tiden sände Kanada måttligt preparerade amatörklubblag till Europa. En och annan ilsken gammal NHL-spelare fanns med i truppen, vilket ofta räckte för att skrämma slag på svenskar och
tjecker.
Redan då kännetecknades således VM av att de bästa spelarna inte var med. NHL levde sitt eget liv, ungefär som brittiska fotbollsproffs på 1930-talet, övertygade om att de var suveränt bäst och att detta egentligen inte behövde testas.

Annons

Britterna vaknade efter andra världskriget. För NHL dröjde det längre, men till slut blev den sovjetiska ishockeyn för stark. NHL:s beroende av europeiska importer ökade, men det gjorde knappast VM-turneringarna bättre. Snarare blev det en uttunning, eftersom Sovjet kunde behålla sin väl samspelta stomme, medan exempelvis Tre Kronor och Kanada var beroende av hur NHL-slutspelet fortlöpte.
Periodvis måste ishockey-VM ha känts hopplöst för Sovjets motståndare. Samtidigt var spelkvaliteten mycket hög. Det var en fröjd att se de bästa sovjetiska lagen: elegans, fart och kraft. Den typen av ishockey ses knappt i en tid där ruff och slagsmål ersatt mycket av finesserna. Ishockeyn är det enda som icke-kommunister kan minnas med saknad från den dystra sovjeteran.
Efter
fallet blev ishockey-VM både sämre och roligare. Ryssar for till NHL och det gav andra lag chansen att bli världsmästare. Sverige hade en liten guldålder åren 1991 (VM-guld), 1992 (VM-guld) och 1994 (OS-guld). Baksidan var att kravnivån blev hög: Allt annat än guld blev ett misslyckande och frånsett VM-guldet 1998 har Tre Kronor inte klarat uppgiften.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons