Recension

Stalins kossor (Stalinin lehmät)Trängd mellan två nationer

De ester som deporterades till Sibirien kallade getterna för ”Stalins kor”. I Sofi Oksanens debutroman om en kvinnas krisfyllda ­uppväxt blir Stalins kossor en metafor för dagens anorektiska kvinnoideal. Oksanens prosa är naken, rasande, förtvivlad, skriver Heidi von Born.

Under strecket
Publicerad
Annons

De är klädda i korta kjolar, håret är uppburrat, kappan kostar flera årslöner, skorna är högklackade, små väskor, ryschiga blusar och cigarretter av märket More, dekorativt mellan knallröda läppar. De är Stalins kossor eller estniska kvinnor, i full verksamhet på sin arbetsplats, det välkända hotell Viru i Tallinn, där de snabba molnen av vita små piller över drinkarna försvinner i rökslingorna och ett pris skrivet på en skosula som tillhör en dam på en barstol plötsligt blixtrar till som en ficklampa med ett nyckfullt batteri.

I källarmörkret trängs också finnar, klädda i brunrutiga kostymer, med en och annan färgglad fjäder i hatten, som ofta sitter kvar på huvudet eftersom man just stegat av båten eller tåget och inte riktigt vet om hotell Viru håller vad internreklamen lovat. Fjädern i hatten signalerar jakten som börjar redan i hotellets lobby, där vodkaflaskorna sticker fram mellan de läderklädda hallickarnas ben och som med ­jämna mellanrum erbjuds nytillkomna intressenter, som vill ha detalj­information om varan.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons