Annons

Hans-Roland Johnsson:Tragediernas historia fick lyckligt slut

Endast 32 verk från det antika dramats storhetstid har överlevt strykningar, bränder, invasioner och papyrusets förfall. Robert Garland har skrivit en spännande bok om hur just dessa pjäser räddades för eftervärlden.

Under strecket
Publicerad

I mitten av april i år meddelade forskare i Oxford att tidigare oläsbara papyrusfragment i den så kallade Oxyrhynchusamlingen nu hade blivit möjliga att tyda med hjälp av ny laserteknik (se SvD 11/5). Nyheten väckte snabbt förhoppningar om att viktiga texter från främst den grekiska antiken skulle kunna bli tillgängliga på nytt. Uppståndelsen kring denna nyhet är inte svår att förstå, eftersom så lite av den antika litteraturen har bevarats till våra dagar. De flesta författare från denna tid känner vi bara till namnet. Ibland har några lösryckta rader från deras texter sparats till eftervärlden. I några få lyckliga fall har hela verk traderats.

Den grekiska tragedin och komedin framstår för oss som två av den klassiska epokens absoluta höjdpunkter i kulturellt och litterärt hänseende och de har beundrats och imiterats både under antiken och i modern tid. Det är svårt att tänka sig den västerländska litteraturen utan de grekiska dramerna: Oidipus, Antigone, Medea och Lysistrate är levande och aktuella gestalter i vårt kollektiva medvetande. Den europeiska teatern har naturligtvis låtit sig inspireras av den grekiska tragedin – det franskklassiska dramat är det mest uppenbara exemplet. Inflytandet på operakonsten har kanske varit än mer påtagligt. De första operakompositörerna, som verkade i Italien i slutet av 1500-talet och som i den antika tragedins efterföljd ville förena musik och handling, trodde nämligen felaktigt att det grekiska dramat helt och hållet framfördes på sång av skådespelarna. Ur denna missuppfattning föddes operan.

Annons
Annons
Annons