X
Annons
X
Recension

Vanessa Tragedi träffar vår samtid i hjärtat som en vass ishacka

Samuel Barbers nordiska relationsdrama "Vanessa" möttes av stormande bifall vid urpremiären på Metropolitanoperan 1958, men som ett efterspel till McCarthy-erans inskränkthet kallade kritikerna den för opatriotisk. SvD:s Sofia Nyblom berörs av Keith Warners suggestiva iscensättning av ett amerikanskt mästerverk på Glyndebourne operafestival.

Ensemblen i ”Vanessa” på Glyndebourne operafestival. Här stormar Erika (Virginie Verrez) i andra aktens förlovningsfest ut i natten och får missfall.  Foto: Tristram Kenton

Vintern känns avlägsen i ett överhettat London. Men snöstormar, slädbjällror och bottenfrusna känslor slår an tonen vid den brittiska premiären i Glyndebourne av Samuel Barbers explosivt orkestrerade kvinnoporträtt. En hängiven sångarensemble och London Philharmonic Orchestra under Jakob Hrůša mejslar ut Samuel Barbers musik med sådan finess och kärlek att jag omöjligt kan värja mig.

För trots att "Vanessa" spelas då och då i USA framstår den som ett bortglömt mästerverk – skrivet av ett samkönat par och därför drabbat av 50-talets bigotteri. Verket är elegant som en Strauss-opera samtidigt som Gian Carlo Menottis Pulitzer-belönade libretto packar denna nervkittlande, nordiska thriller med förbjuden passion.  Librettot bygger löst på en av Isak Dinesens (pseudonym för Karen Blixen) berättelser.

Ensemblen i ”Vanessa” på Glyndebourne operafestival. Här stormar Erika (Virginie Verrez) i andra aktens förlovningsfest ut i natten och får missfall. 

Foto: Tristram Kenton Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X