Annons
Recension

Carmina BuranaTräffsäkert med döende svan i Carmina Burana

Publicerad

Tyskland och 1930-tal, kabaré-dekadensens utmanande rollspel parallellt med maktterrorns tillväxt. Och någonstans där i gyttret en kärlekshistoria. Ungefär så har regissören Pernilla Malmberg Silfverhielm tänkt när hon för Sörmlands musik & teater iscensatt Carl Orffs ”Carmina Burana” i den tid och miljö då verket tillkom (1937). Föreställningen föregås av en minikabaré i den nedsläckta foajén, där minglande besökare möter Peter Gröning och Ingela Schale som gör nummer från tiden tillsammans med en liten musikerensemble.
”Carmina Burana” har iscensatts många gånger förr, även om det ju i första hand kan ses ett slags oratorielikt konsertverk. Orffs musik har visat sig användbar den har genom åren också givits
mer oförutsedda funktioner, inte minst har den inledande fortunakören blivit ett slags emblem för det diaboliska i filmens värld.

Verkets karaktär och struktur, det massiva och suggestiva å ena sidan, det visartade och ibland lustigt grälla å den andra, ger goda möjligheter att skapa en ramberättelse och att projicera bilder på musiken. De medeltida, högst profana latinska och tyska texterna kan naturligtvis också användas som ett rent musikalisk material.
1930-talets Tyskland således. Svart scenbild, en folkhop, ett ungt par möts och förälskar sig. Ola Eliasson har en vacker baryton och både han och Cecilia Nanneson skisserar sina rollfigurer med små, verkningsfulla medel. Deras barn föds. Nazisterna bygger upp ett skräckvälde, människor förs till läger, det unga paret separeras när hon förs bort, en del andra ansluter sig till nazisterna, av hänförelse inför styrkan eller kanske av rädsla för detsamma.

Annons
Annons
Annons
Annons