X
Annons
X
Recension

Dog days Total mental rötmånad – godheten vet inga gränser

"Dog days" blandar ren struntkomedi med slumpmässiga "hundtrick" och gråtmilda komma till insikt-försoningar. Vem är mest fluffig i hjärnan – jycken eller dess ägare?

Vanessa Hudgens som Tara i ”Dog days”. Foto: Jacob Yakob/Noble Entertainment

Hunddagar. Rötmånad. Den amerikanska komedin "Dog days" kan först leda tankarna till Ulrich Seidls "Hunddagar" från 2001, där några sommardagars tryckande hetta blir en olycklig trigger för några invånare i Wiens medelklassförort. Ken Marinos "Dog days" är – märk väl – inte någon remake av den svartsynte österrikarens film, utan mer en regelrätt hundfilm där människor i Los Angeles, möjligen överhettade av konstant sol och hög luftfuktighet, tycks ha övergett allt hopp om att återfå förståndet.

Regissören gör sitt bästa för att måla ut sina rollpersoner i dålig dager, med den retoriska frågan: vem är mest fluffig i hjärnan – jycken eller dess ägare? Här finns många mattar och hussar som är känslomässigt utlämnade till sina fyrfota vänner, och åter andra som får sina vägar korsade genom hundarnas försorg. "Dog days" blandar ren struntkomedi med många slumpmässiga "hundtrick" och ännu fler gråtmilda komma till insikt-försoningar.

Vanessa Hudgens som Tara i ”Dog days”.

Foto: Jacob Yakob/Noble Entertainment Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X