Annons
Recension

Sunnanäng Törnqvists bilder bäst i det grå

Publicerad

De realistiska scenerna är mest lyckase, skriver recensenten, långt svårare är skildringen av paradiset. Illustration: Marit Törnqvist

Astrid Lindgrens Sunnanäng, titelnovellen i samlingsvolymen från 1959, ges nu ut som separat bilderbok med illustrationer av Marit Törnqvist. Men någon småbarnssaga är inte denna vemodiga berättelse om plågade föräldralösa barn i fattigdomens dagar. Så grå och hård är deras tillvaro, att endast önskedrömmen om paradiset, diktad under skolvägen, kan hålla dem vid liv.
Den sista skoldagen, när drömmen är på väg att svikta, stänger Anna och Mattias, fattighjonen från Myra, dörren om sig inne i Edens lustgård. Vårens Sunnanäng, som har drag av barndomens förlorade värld, förblir deras hem för evigt. På vinterns kallaste dag lämnar de äntligen bakom sig köldens och tystnadens skog.
När ingen jordisk väg leder ut ur misären, återstår endast döden. Ändå slutar boken inte i sorg. Astrid Lindgren skildrar döden som en befriare och bryter därmed udden av slutnederlaget. Myten skär in i verkligheten och katastrofen vänds i sin motsats. Slutet på sagan är trösterikt och författaren låter fantasin återskänka själslig hälsa så att läsaren trots allt blir styrkt.

Annons
Annons
Annons
Annons